Tiden står verkligen inte stilla. Sommaren är sedan länge slut, hösten är över oss. Några veckor av min tid på universitetet har redan passerat. Om fyra dagar är det det efterlängade valet och jag och min älskade Amanda flyger till London för ett par dagar.
Sex månader har idag gått och jag har aldrig – aldrig – varit lyckligare.
Kommentarer är stängdaDet enda som jag faktiskt behöver göra nu innan jag ska med vagnen om en halvtimma är att borsta tänderna.
Jag har börjat på Universitetet och det har redan lagt sig ett härligt lugn över mig. Vakna ordentligt på mornarna, äter ordentligt. Kan jag bara få min jävla studentlitteratur snart så är jag igång på riktigt!
Det är nu två veckor sedan jag flyttade in i min nya lägenhet. Detta var givetvis en oerhörd säkerhetsboost. Att ha något att falla tillbaka till när dagarna är slut. Eller imellan föreläsningarna för lite mellanmål. Med egen säng och arbetsplats.
Mitt liv har verkligen tagit fart tillbaka dit det var, fast än bättre. Att man har lagt på sig all sommarens skit som erfarenhet och vuxit av det.
Det känns bara jävligt bra.
Kommentarer är stängdaIdag är sommaren 2010s sista dag. Det har varit en händelserik sommar och när jag nu tittar tillbaka på den så är det en av de bästa sommrarna i mitt liv.
Jag hade en lista skriven med saker som jag skulle ta mig ann under denna period. Saker jag ville göra, lära mig, se, känna på. Inte riktigt allt är avklarat, men i gengäld så har det tillkommit saker som inte alls fanns med på listan och som alltså utförts.
Det har varit en god sommar med lite av allt. Glädje, ilska, kärlek, rädsla, ovetskap, trötthet, plågande, energi och så mycket mer så jag ens inte orkar göra annat än att skrapa lite på ytan.
Min kärlek till min flickvän, Amanda har vuxit och fortsatt att växa. Hon är mer än jag finner ord till. Jag är satt i en loop där jag upprepar mig för att jag måste få ur mig mina känslor för henne i ord för att jag är rädd att jag ska explodera i annat fall.
Jag har även fått tiden att umgås med såväl hennes, som min egna familj. Och likaså våra vänner. För några veckor sedan så tog vi oss även en liten mini-semester, tilllika roadtrip och åkte till Västervik, Söderköping och Lidköping. Träffade släkt och vänner, tittade på kyrkor, drack öl och bara pratade.
Jag har dock inte bloggat så mycket som jag hade tänkt. Men jag har skrivit en del musik istället. Och fotande har det blivit en del av med likaså. Saker utvecklas.
Jag har fått jobb, inte fått jobb, inte blivit antagen till skolan, blivit antagen till skolan, inte haft någonstans att bo – men nu. Nu har jag någonstans att bo.
För en dryg vecka sedan flyttade jag in i min helt egna lägenhet! Det känns faktiskt fortfarande lite overkligt. Att ligga i sin egna säng, i sin egna lägenhet och lyssna på sin egen musik ur sina egna högtalare och är för sig själv. Det känns mycket, mycket overkligt. Att någon i princip skulle komma och ta iväg allt ifrån mig igen, när som helst – men det ska ingen. Detta är mitt.
Hyran är fantastisk, det är rätt stort, ett litet kök, badkar och mitt.
Imorgon börjar jag på Göteborgs universitet. Likaså det, känns fantastiskt! Jag ska börja på universitetet! Börjar med en enskild kurs; Idéer och Opinion. En stadsvetenskaplig kurs om demokrati. Ska bli oerhört intressant.
Idag var årets sista sommardag. Imorgon är det höst, skolan börjar och med det; allvaret. Lära sig mer nytt och på ett nytt spännande vis. Livet går vidare. Snart fyller man år och då är det stort kalas! Och jag och Amanda firar sex månader därefter.
Jag känner mig nästan som liten skolpojke igen. Det känns bra.
Jag är trött och ska nu strax sova. jag ville bara ha sagt att denna sommar har varit underbar. Även att jag under tider mått skit, inte kunnat sova eller äta, så mår jag nu underbart. Man måste verkligen nå botten innan man kan resa sig igen. Och rest mig har jag.
Utbildning, lägenhet, säkerhet och kärlek.
Livet.
1 kommentarIbland kan jag känna en saknad efter ett annat liv. Ett vuxet liv med allt vad det innebär. Ett annat ansvar, andra värderingar .
Bara på ett år har jag ändrat just vissa värderingar och lagt på mig nya önskningar och tankar och de resulter i så helt skilda tankar idag.
Tankar om barn och mig själv som förälder, men framförallt ett liv med fast, stadig ekonomi och tillsammans med en kvinna av mina drömmar.
Kunna resa, se världen, köpa hus, bygga ett fundament inför en familj och sedan skapa den. Julfirande med skrattande barn, sommar med semestrar.
Att komma iväg ifrån denna jävla värld, tillika del av livet som man befinner sig i. Misförstå mig inte, jag önskar mig inte härifrån för jag uppskattar sannerligen allt som denna tid har att erbjuda mig och jag måste ha den för att kunna bli mogen, för att komma dit jag vill. Och att det dessutom är en del, en fas som aldrig någonsin kommer igen.
Men ändå så känner jag saknad efter något jag aldrig upplevt. Och kanske är det inte bara mig själv som jag önskar ansvar utan mina vänner. Mina nära och kära.
Jag är vuxen i sig, men jag kan dock bli mognare. Dock inte i den tradionella bemärkelsen att gå förlorad om så mycket. Att glömma bort sig.
Jag vill minnas allt vad det var och le när jobbiga fjortisar eller överdrivet tuffa grabbar högt berättar sina senaste bravader. Jag är där idag, redan.
Inte skaffa barn för att själv få leka med leksaker – jag kan leka med dem idag med.
Att lägga på sig en annan erfarenhet, att komma så långt att man har den värdiga respekten, få förändra. Bli accepterad på det sätt som jag redan idag är värd.
Få bygga mitt drömhus. Planera en framtid. Bli gammal och gunga på min gungstol. Läsa och utbilda.
Kommentarer är stängdaIbland kan man finna sig så insmetad i texter, i låtar. Att man kan personifera sig med dem. De kan vara texter av lycka eller av olycka. Kanske båda. Man har dem, man lyssnar på dem, man ser sig i dem.
Jag har fastnat oerhört mycket för In Flames Evil in a Closet. Jag funderar på hurvida jag är min egen ondska. Att jag bringar mig själv min egna olycka. Kanske är det så och kanske är det inte. Oavsett vilket så ser jag det som mänskligt och jag skiter i vilket. Det viktiga i vår natur är att vi ska vara medvetna om sina brister och ifall de är brister som sårar andra på ett omotiverat vis, hålla dem i schack.
Däremot ska man inte göra det för motverkande. Inte göra det bara för att det är brister – för alla har vi dem. Att prata för mycket, för mycket om djupa ämnen, för mycket drickande, för mycket ondska, för mycket vänner, dålig prioritering, dåliga vänner, lättirriterad, känslig. Alla har vi brister och vissa kan man eller ska man inte förändra. De gör oss mänskliga och det som är viktigt är att kanske istället leva med dem men inte låta sig påverkas i en sådan allvarlig grad.
Att finna människor som inte direkt måste tycka om dem, men ändå accepterar dem.
We were one in words
You finished my sentence
I can never attract tomorrow
It pushes me asideI sink in waters deep
Your presence kept me floating
Far from depths where secrets lie
Maybe in another lifetime
I could be the first you meetI once read a poem
Held my breath
But that moment’s gone
First time I felt life somewhat hurts
I need an option, a reason and some hopeYell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say… I wish that I could be your evil… your evil in a closetYell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say… I wish that I could be your evil… your evil in a closet
Om jag nu är min egna ondska i min garderob vad är då din?
Spann vidare lite på detta med att när jag har känt mig som mig själv den senaste tiden. Mer eller mindre fullständigt som mig själv. Alltså då som oro över div. saker och dyl. är som bortblåsta.
När jag somnar med Amanda tätt intill mig eller drunkar i hennes ögon eller famn.
När jag på arbetsintervjun i fredags.
När jag promenerar fritt utomhus i min ensamhet.
När jag får umgås med mina vänner ifrån mina hemtrakter.
”Det finns dalar och det finns berg” (Malin Hartzell) och jag tror minsann att jag bestigit mitt nu.
EDIT: Jag listade inte saker som får mig glad här utan de situationer som jag faktiskt slutat upp att oroa mig vid den senaste tiden. Ni måste se den skillnaden. Det är ingen lista med att de som inte finns med på den borde känna sig stötta utan tvärtom. Det är en lista av oro där jag helt enkelt visar att det är vid ytterst få tillfällen som jag verkligen varit tillbaka på mitt rätta kjöl.
2 kommentarerJag har, som nämnt så många gånger tidigare, inte mått så jätte bra den senaste tiden. Sämre har jag kanske mått, men inte bra. Att det blir en ond cirkel har jag också pratat om och det har slagit mig att en ytterligare del i denna onda cirkel är en tanke om mig själv att jag kanske förändrats.
Förändringar ser jag generellt sätt som bra. Att man inte ska bli inskränkt och fastna i allt för många mönster, tankar och dyl. Detta utesluter dock inte att man behöver disciplin eller säkerhet i just mönster av andra typer. Men att ändå inte bli grå. Inte fastna på dåliga vis. Dåliga vanor. Dåliga tankar, eller perspektiv.
Jag är rädd att jag förändrats på ett dåligt sätt. Att jag har förhårdnat på ett sätt som jag inte vill ha mig själv. Kanske är det bara jag som inbillar mig, jag som tänker för mycket – för sanningen är att jag gör det. Men kanske är det sant. Att jag ibland kan vara direkt otrevlig. Både mot nära och kära, såväl som okända.
Det är inget medvetet och alltså inget som jag gör oprovocerat, utan jag säger helt enkelt ifrån på platser och av händelser som jag aldrig tidigare gjort. Det kan ses som bra och i sig är det även det, men kanske inte på de vis som jag ibland gör.
Jag vet att det hela beror på att jag automatiskt behöver skydda mig själv ifrån att krossa mig själv allt mer, och det är inte så att jag inte tar mig ann kritik, utan jag har bara påbörjat en ny väg att säga ifrån. När saker inte är okej, när saker rakt inte uppskattas. Att man säger så man tycker.
Över lag så tycker jag det är jätte skönt att jag inte längre tar skit bara för att ta det konstruktivt oavsett kritiken, men jag vill ha en annan ställning till det. Jag tar mig fortfarande ann all typ av kritik som konstruktiv. Jag uppskattar det innerligt och växer verkligen av det. Det är mer opassande och oprovocerade som jag sätter ner foten på.
Nu under tiden som jag skriver detta så känna det verkligen inte som att det jag gjort varit så farligt, utan saker som jag bara tänker på för mycket och oroar mig för – vilket är precis anledningen till att jag skriver det. Jag har mycket som vill ut, som behöver komma ut just för att jag ska sluta oroa mig.
Som senaste tiden har jag verkligen funderat på om jag har förändrat mig. Inte bara av denna anledning som jag skrivit om ovan, utan så mycket annat. Att jag börjat tystna, att jag inte skrattar på samma sätt. Inte tar till mig saker. Och om jag gör det så är det helt fel saker. Jag tänker verkligen sönder saker. Ser saker i handlingar som inte finns. Läser mellan oskrivna rader. Jag ser mig ibland som ett riktigt arsel och jag oroar mig så mycket för hur några av mina nära och kära ser mig att jag inte klarar av mig själv. Jag lägger så mycket energi på det så att det inte finns kvar någon för att faktiskt bara slappna av.
Kanske känner jag mig fortfarande så ny. Inte helt hemma med sällskapet. Och det beror inte på dem, och inte att de inte släpper in mig. Det kanske är jag som inte släpper in dem? Faktum är att jag är ibland kan bli väldigt rädd för att jag verkat bli något som jag ifrån början inte var. Just för att jag tycker att jag förändrats. Jag vill inte att de ska få en ny bild som jag ser som felaktig av mig. Vanligtvis så anser jag att man får ta mig som jag är. Att jag tycker att jag är en god människa och är väldigt självsäker i det. Men när jag kan se mig själv som mindre god, att jag låser in mig, sätter upp en ibland ilsken mur – av energibristen – så trivs jag varken med mig själv eller med att folks bild av mig förändras till den. Jag tänker för mycket.
Allt tänkande är dock inte till ondo. Till slut så kommer jag fram till slutsatser. En av dem är ironiskt nog att jag måste sluta tänka så mycket och helt enkelt gräva ner mig, men andra som att en given anledning till att saker blir som de blir är för att jag inte äter ordentligt. Jag har mått så dåligt att jag inte orkat laga mat till mig själv. Med andra i närheten så lagar och äter jag mer än gärna. Men för mig själv så spelar det kvitt. Att jag gör så mycket utan att ha bränslet.
Det sköna är dock att när man väl inser saker som dessa är att de fort förändras och jag började direkt att börja äta mycket bättre. Mycket bättre! Och det är egentligen inte så farligt som det kanske låter. Det har bara varit mycket så prioriteringar har varit förändrade.
Men jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag är verkligen påväg tillbaka! I fredags på min arbetsintervju så kände jag verkligen att jag var tillbaka. Det var hela och fullständiga jag som satt där. Inga som helst oroande tankar, min självsäkerhet lyste som förr och problem var som bortblåsta för tillfället. Släppte all som inte var och inte är varken relevant eller egentligen värt att tänka eller oroa sig för.
Det var ett fantastiskt steg och känsla och den tillsammans med situationen fick mig så tillbaka. Det tillsammans med att jag nu har skrivit av mig mycket av mina inre tankar som inte annars kommer ut, får mig att nu må så jävla toppen! Det har varit en underbar dag idag och när jag tänker tillbaka på den så har det varit jag. Jag hela dagen. Som i fredags och som i torsdags. Det känns fantastiskt. En god cirkel.
Så underbart allt känns nu! Nu är jag redo att ta mig ann världen igen!
Kommentarer är stängdaNu är det då Augusti och den sista månaden i Gyllene Tiders vänliga låt innehållande sommarens tre månader.
Sommaren har flugit förbi och jag känner ibland att ingenting har hänt. Men det är så väldigt mycket som faktiskt har.
Jag har varit jävligt nere. Verkligen, jävligt nere. Och jag har inte trivts med mig själv. Alls.
Trots att det ännu inte är helt över så har det iallfall blivit mycket, mycket bättre. Jag finner fortfarande oro i mig som får mig att spåra ur imellanåt, men tillfällena är få och kommer vid bristande energi. När man inte sovit eller ätit som man borde ha.
Allt det som hänt och allt annat har fått mitt självförtroende att vingla, men det är så tydligt att det är på uppgång och när det väl är det så blir det en fantastiskt god cirkel. Sökte ett jobb i torsdags, var på intervju i fredags och lämnade in ett arbetsprov i natt.
Resultatet av det provet kan du se här: http://www.danielholm.se/Projekt/traktor/
Kanske inte det svåraste, men det var ändå en utmaning då jag inte kodat speciellt mycket JavaScript tidigare. Men kul var det!
Den chansen som jag fick via detta arbete gav en sådan oerhörd självförtroende boost. Jag vet att jag skulle klara av det jobbet gallant, och jag kunde visa det.
Nu är det bara att invänta svar.
Under tiden så åkte jag in till avenyn och satte mig på Tvåkanten och tog mig en öl medan jag kodar lite mer, läser till lite och kollar runt ibland massa andra nördigheter.
Man får njuta av att kunna vara ute lite till och idag är en av dessa. Jag har haft en relativ skapandefas nu. Precis som jag velat ha det. Koda, skriva, fota och göra musik. Igår så skrev jag återigen en ny. Denna gång är den faktiskt fullständig och skrevs på en kvart.
Den heter Asshole och speglar tankar och ilska jag kan få om mig själv imellanåt.
Piratpartiet har lanserats sitt sjökort inför valet och jag tänkte ta och läsa igenom dem och skriva ner hur jag ser på det. Det finns fortfarande mycket att skriva och tala om inför valet och jag hoppas att folk kan öppna sig och förstå.
Vidare finns det givetvis mycket som jag vill skriva om ytterligare. Perspektiv, problem och känslor.
Sommaren är snart över och det är då hög tid att tagit tag i mitt liv. Men jag är allt på mycket, mycket god väg.
Kommentarer är stängdaLivet förändras vart jag än går. Och det man kan göra åt det är helt enkelt att omfamna det. Att hela tiden göra det bästa av det. Och trots att jag mått så dåligt som jag har så är jag absolut på en mycket bättre vandring nu.
Jag behöver ett boende och jag tror att jag har bestämt mig att jag i huvudsak ska arbeta och plugga riktigt hårt till högskoleprovet och dessutom läsa till de två mattekurser som jag behöver. Jag har sökt nära 100 lägenheter idag och dessutom varit och kollat på en av dem. Och faktiskt så kan det nog vara något.
Jag har också sökt ett jobb som ser ut som ett drömjobb. Ett som jag är som skapt för. Något som både ger mig utlopp för det jag redan kan och dessutom ger mig utrymme att utveckla och utvecklas.
Fler jobb ligger på listan, men jag är ändå en aning kräsen. Jag vill ha ett jobb som jag vill ha. Men då måste man också förstå att jag i princip, gärna testar alla arbeten en gång. Men jag vill ha ett som just har utrymmet att öka kunskap över ett område. Annars får det bli plugg iallfall.
Dessutom så har jag sprungit runt och snokat på hos lite hyresvärdar. Skulle registrerat mig på en hemsida med en lista över massor med hyresvärdar, men min internetbankdosa gick sönder.
Nu ska jag av i Landvetter för en fortsatt härlig dag.
Kommentarer är stängdaFör tillfället strävar jag fortfarande i viss ovishet. En ny, fast värre typ av ovishet. Jag kom inte in på den utbildning som jag ville och som jag var så säker på att jag just skulle komma in på. Denna förändring raserade mina planer och gav en typ av domino-effekt.
Ingen utbildning = ingen studentbostad. Inte heller något studiemedel vilket leder till en hel del problem. Vissa går lätt att lösa, andra inte.
Denna ovishet, tilllika osäkerhet sätter spår i övriga delar av mitt liv som det är nu. Man förlorar lite av sitt självförtroende. Jag fann mig så sent som i fredags i ett tillstånd som jag inte känt på länge. Att jag inte bara var rakt säker. Att jag kunde ta mig ann allt utan några problem. Att jag inte brydde mig om utgångspunkten eller vad utomstående tyckte om utförandet – vilket för mig, leder till ett klart bättre resultat utan skavanker. Att rädslan för fel var näst intill obefintlig och självsäkerheten gör det som det ska vara.
Men när det är som det är nu så blir saker till något annat. Jag känner mig osäker på framtiden. Jag vet precis vart jag ska någonstans, men jag är osäker på vägen. Osäker på tillvägagåendet osv. Det får mig att känna att allt jag tar mig ann, allt jag försöker få gjort, bara blir värre än när jag började.
Vänliga ord blir tomma. Kärlek blir ömt. Och aldrig ger jag upp, utan jag försöker att fixa det och min osäkerhet fortsätter att få mig att känna det som att det bara blir värre. Jag är övertygad om att så egentligen inte är fallet, men känslan finns där. Tanken, rädslan.
Man glömmer människor på ett vis att det bara jag som felar. Att allt är kritik. Men inget får mig att direkt växa.
Tankar flyger omkring och man söker efter svar.
Jag vet säkert att allt kommer att fixa sig. Så länge som jag har energin och ambitionen. Men tänk om det tar slut?
Jag vet säkert att allt kommer att fixa sig. Frågan är bara när.
Dock har jag absolut inga förhoppningar.
2 kommentarer