Spann vidare lite på detta med att när jag har känt mig som mig själv den senaste tiden. Mer eller mindre fullständigt som mig själv. Alltså då som oro över div. saker och dyl. är som bortblåsta.
När jag somnar med Amanda tätt intill mig eller drunkar i hennes ögon eller famn.
När jag på arbetsintervjun i fredags.
När jag promenerar fritt utomhus i min ensamhet.
När jag får umgås med mina vänner ifrån mina hemtrakter.
”Det finns dalar och det finns berg” (Malin Hartzell) och jag tror minsann att jag bestigit mitt nu.
EDIT: Jag listade inte saker som får mig glad här utan de situationer som jag faktiskt slutat upp att oroa mig vid den senaste tiden. Ni måste se den skillnaden. Det är ingen lista med att de som inte finns med på den borde känna sig stötta utan tvärtom. Det är en lista av oro där jag helt enkelt visar att det är vid ytterst få tillfällen som jag verkligen varit tillbaka på mitt rätta kjöl.