Hoppa till innehåll

Etikett: Tankar

Själen

Jag tror inte på själen – iallafall inte i den vardagliga meningen om dess odödlighet och vandring, tillika reinkarnation.
Dock gillar jag själen som idé. Att själen är det som inte är din kropp. Din hjärna – du, är synapser i din hjärna. Kemiska reaktioner med olika ämnen. Dopamin – det viktigaste hormonet. Om något så är det dessa synapser och reaktioner som är du, men som inte direkt är din kropp. Det är ju du. Din mentala sida. Inte den fysiska. Krasst talat. Hjärnan innehåller, är, dig: din identitet, din karaktär.
Det är här själen är. Ens själsfrände är hen som passar din karaktär och som är kompatibel med din identitet.
Men den vandrar inte längre – själen – än fragment, minnen, hos dem du berört innan ditt liv är slut. Därefter är själen, liksom kroppen din, död och inte längre någonting som var du.

”We don’t have bodies; we are bodies.
– Apparently from Christopher Hitchens.

 

Kommentarer är stängda

Vår miljö.

Den är problematisk.
Den är påverkad -Av oss.
Debatten kretsar kring hur vi skadar vår miljö – och det gör vi. Inga tvivel om saken; allt annat är lögner. Det som många kanske inte tänker på är dock att jorden klarar sig ändå. Som ett virus i vår kropp kommer vi människor att bemötas, och efter det att vi slagits ut, kan åter jorden blomstra i vår frånvaro. Det är oundvikligt; så har det alltid varit. Arter har kommit, arter har gått; istider likaså. Frågan är hur långt vi ska låta oss komma innan dess. Kan vi ha lämnat denna jord, eller kan vårt försvinnande förklaras av andra världsliga katastrofer och händelser bortanför de av våra egna händer?
Vi har möjlighet. Vi har ansvar.
För att parafrasera Aldo Leopold:

We don’t own nature; we are all part of it’s community.

För att citera Jean-Jacques Rousseau:

”[…] jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!”

Kommentarer är stängda

Mörker, ta mig.

Ibland, vissa nätter, vissa stunder får jag bara en typ av romantisk känsla till sorg och brusten kärlek, hjärta. Nästan melankoliskt.
Hur ett mörker ger mot inspiration. Hur en del nätter, jag finner mig med endast ett levande ljus och min vackra anteckningsbok, skrivande på texter jag aldrig tidigare sett mig skriva.
Hur hjärtat ibland kan skrika av sorg och jag inget hellre enklare skulle kunna gråta, eller bege mig ut på en äventyrlig promenad o natten.
Hur detta kan vara vackert. Ack så vackert. När jag känner romantik för det, även att det smärtar.
Inatt, trots att jag egentligen är glad, är en sådan natt.
Bara för en stund. Det går över igen för mig.
Mörker, ta mig. Inatt är jag din.

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda

När man blir inspirerad.

Konsert

Igår var jag och lyssnade/såg Håkan Hellström spela, och det var helt klart den bästa konserten jag varit på. Denna text ska dock inte handla om konserten i sig, utan inspirationen jag fick av den.
Jag har en särskild plats för Håkan Hellströms musik i mitt hjärta, och den är verkligen något särskilt – i alla fall för mig. Jag finner han och hans musik som något poetiskt och vackert och jag önskar jag att jag kunde förmedla känslor, minnen och tankar i den form som Håkan gör.
Jag skriver lite musik själv då jag finner det så fridfullt och väldigt vackert att tala ut i melodi – jag älskar ju musik och text så det är ju givet. Jag har inte fått ihop särskilt många kompletta låtar, utan det mesta är antingen en melodi eller en text – inte alltid ens de färdiga. Men det hör inte liksom till; jag tänker mig inte som en musiker i den utsträckningen: jag kommer aldrig att bli en artist. Men jag kan skriva ner mina känslor och tankar, liksom vem som helst, i musik.
Detta har Håkan inspirerat mig till. Inte nödvändigtvis ensam, utan det finns givetvis massor med andra artisters musik som jag lovordar: Hästpojken, Thin Lizzy, Led Zeppelin, Moto Boy, Damien Rice och Kapten Röd, för att nämna de som jag för tillfället lyssnar som mest på. Men Håkan, med den musik som han ändå skriver, har inspirerat mig. Det är liksom så som jag ändå skulle vilja skriva musik. Målande och djup. Passionerad och fylld med autenticitet. Att kunna jonglera med ord på det viset. Liksom Evert Taube och Phil Lynott. Det är beundransvärt och jag älskar det från djupet.
Vidare så är det ju oerhört vackert, och väldigt spännande, hur väl integrerad musiken är i vårt samhälle. Man lyssnar alltid på musik: på bussen, bilen, när man går, när man tränar, när man festar. Man spenderar trots allt både sin tid och sina pengar på massor med musik: album, konserter, streaming-prenumerationer och enheter att kunna spela upp musik från. Det är inte lustigt hur stor mediaindustrin är! Vilket grepp musiken har oss i. Jag vet inte hur det är med er, men ett liv utan musik skulle inte vara värt att leva, för att den kärlek och bland även visdom som den ger, är ovärderlig. Och all denna musik har olika värde för olika människor. Varje artist, album; varje låt och varje textrad har en särskild mening för var och en av oss.
Anledningen till att Håkan Hellström har blivit så stor är just för att många, så väldigt många, känner igen sig i den sorg eller den kärlek som han ustrålar och beskriver i sina texter. Det kanske är andra namn, andra platser, men hur man sjunger om tonårens ensamhet och äldre års svek så känner många igen sig. Jag som har haft privilegiet att växa upp, parallellt, med Håkan texter har alltd funnit mina känslor väldigt väl beskrivna i hans samtida texter. Som jag har gråtit, skrattat, dansat och spelat till denna mans musik.
Och även jag har liksom alla andra, haft mina tolkningar av vad Håkans musik kan ha menat. Mycket är ju literalt, kan man tänka, men man vet ju aldrig säkert. Och det spelar inte så stor roll i annat än av nyfikenhet. Håkan sa något vackert igår på scen: ”Allt jag skriver i mina texter är sant. Det har bara inte hänt än.” Det var inspirerande. Att trots skiljelinjen mellan verklighet och dröm, så har Håkan på något sätt lyckats koppla ihop dem och skapat oerhört vacker musik ur det! Vissa låtar är sorgliga, andra glada och jag kan inte hejda mina fötter.
Slutligen att höra upphovsmannen till dessa låtar som 12 000+ sjunger i kör till, beskriva vad de betyder, vart de kommer ifrån, och vad som hände när de skrevs, är på något sätt en ny dimension. Jag fann mig så rörd. Att även när han talar utan musiken och beskriver vart en av mina absoluta favoriter, Det är så jag säger det, kom ifrån så hör jag honom beskriva något som jag aldrig har kunnat sätta ord på.

Kommentarer är stängda

Medmänniska före guld, hjälp före våld.

I dagens samhälle så växer vi upp med en marknad och ett intresse av att bli storslagna – storslagna i den form att vi ska tjäna mycket pengar. Pengar är status och makt som uppvisas genom nyaste smartphonen, de dyraste – men enklaste – kläderna, bilar med mer kraft än vad som ändå är lagligt att framföra på allmän väg, centrala lägenheter med närhet till mer konsumtion och underhållning. Jag säger inte att det är fel – helt. Jag bara önskade att man såg längre än för sig själv. När folk istället tar avstånd till marknaden så hamnar de i det motsatta facket med gamla kläder, rastaflätor och röker gräs (överdriver to make a point). Det behöver inte vara på något av dessa vis.
När jag var yngre så drömde jag också storslagna drömmar: herrgård, Dodge Viper SRT, båtar osv. Jag ville bli civilingenjör och ha mer än väl i månadslön. Någonstans på vägen där jag idag befinner mig så har dessa intressen försvunnit, blivit ersatta av andra storslagna drömmar: sökandet efter en välfärdspolitik för alla; medmänsklighet.
Mycket tal är det idag om skatter hit och dit, där Sveriges regering idag har en agenda att ha skatteavdrag på helt skeva platser:

  • När du vill hyra in en privat kock – hur ofta har vanligt folk det, och de som hyr in ofta har nog ändå pengar till det och kan gott få betala för det.
  • Städare hemma – varför ska man ha avdrag för något så banalt som att städa sitt egna hem? Ta av dig skorna när du är hemma så blir det mindre skitigt. Det är ju en god idé att ha mer tid med familjen före att lägga tid på annat, men det är ju snarare jobb som går före och ifall man skulle jobba mindre så skulle man kunna städa själv och fortfarande ha de pengarna kvar – där anledningen till skatteavdraget. Tänk själva den kontraster där familjer riskerar att hamna efter i det sociala för att de måste ha dubbla jobb plus städa själva.
  • Studiestöd – hade ju varit en underbar idé, om det inte varit för att det är bätre att man ökar resurserna i skolan för att man inte ska behöva det extra stöder, och framför allt inte när man sedan försöker förbjuda ideellt stöd för studierna – åter till Machiavellis idéer om hur man ska slå ut ”vanliga” människor för att ge ”eliten” mer utrymme; slavar fick inte lära sig att läsa i USA när det begav sig: utbildade, kunniga, människor skapar problem.
  • När du ska bygga om ditt kök – varför?

Dessa avdrag är ju helt enkelt uppbyggda för att rika ska bli rikare och därtill mer mäktiga. Avdrag som dessa behövs inte – bortsett från studiestödet som skulle kunna vara bra under andra omständigheter. Avdrag som dessa ökar klyftorna i Sveriges moderna samhälle. Det är inte vad som behövs, utan vad som behövs är något som kan binda vårt splittrade folk samman igen. Moderaterna är inte det nya arbetarpartiet, om man tänker sig den ”gemene” arbetaren. Men det är nödvändigtvis inget annat parti heller, om man ska vara helt ärlig, trots att det finns bättre förslag än M.
Man kan leva i ett samhälle där marknaden i princip styr sig själv, men där den inte gör ett bra jobb kan staten styra. Tex. när det kommer till hållbar utveckling så kommer marknaden ALDRIG att bli hållbar om man inte sätter upp politiska ramar för hur den ska te sig, för att sedan där låta marknaden göra resten. Häromdagen läste jag i Metro en insändare att bensinskatten är för hög – Fel. Den är så ofattbart låg att jag skulle kunna gråta över det. Självklart gör det ont för människor när den höjs när man är beroende av bensinen, självklart! Vi behöver lära ut mer av den miljövetenskapliga disciplinen tidigare i skolan, och mer grundligt. Få människor att förstå sig på klimatpåverkan, och även om man inte helt vet hur stor denna påverkan kommer att bli så måste man lära sig om försiktighetspincipen som säger att det är bättre att tänka efter före och ta det lite lugnare än att vara efterklok: är det inte bra att andas in för mycket CO2 som det är, på mikronivå, så är det inte heller bra på macronivå. Vi måste bilda människor för att själva förstå varför bensinen måste bli dyrare – för att det är ohållbart. Det är alltid bättre att ge människor den möjligheten än att använda sig av piskan. Dock så krävs det för de människor som redan kommit ur skolan och som vi måste piska genom att höja bensinskatten.
Allt kretsar runt och återkommer till det centrala i människans liv: sitt eget. Att man ser sin egna välfärd. Det hade inte behövt vara fel, om det inte gick ut över andras. Folk gnäller på invandring, men är det inte lika rätt för andra människor som för dig att söka lycka? Eller varför det är rätt för dig att kunna konsumera obegränsat, medan fattiga länder får känna resultatet av det, helt orättfärdigat?
Diskuterade med en vän detta med avrättningar, vilket jag motsätter mig. Hen sade det att det gör väl inget om man har dödsstraff, för det kommer ju inte röra mig – Fel! Det rör oss alla! Man kan inte vara så naiv att man helt enkelt går med på av avrätta människor som blivit dömda till det, utan att det påverkar alla. Vi är alla medmänniskor. Du går aldrig säker för något sådant, och det går inte, aldrig, att ta tillbaka ett mord – för ett mord är ett mord. Även om man hoppas på det så kan aldrig domar vara 100% – se bara den stackars tjejen som i veckan fick sina våldtäcksmän satta på fri fot från Hovrätten – det hade lika gärna kunnat vara åt andra hållet där sex unga människor blivit dömda för något som de inte alls gjort – och blir dömda till döden. Senare kommer det fram att det var andra och då är det försent. Det kan vara du som blir oskyldigt dömd – och vem har egentligen rätten att bestämma över en annans liv? Ingen. Ingen alls.
Min väns argument var att det skulle vara billigare – men hur kan man sätta ett pris på ett sådant liv. Det är billigare att avrätta någon än att sätta denne i fängelse på livstid. Det må så vara, det låter jag vara osagt, men vad jag ändå argumenterar för är snarare att man ser till att folk får den vård som de behöver för att det inte ska gå så långt att de gör så grova brott som skulle kunna dömas till döden. Skolan behöver mer kuratorer och psykologer dit barn kan vända sig, eller som vuxna kan vända sig till om sina barn. Och även när barnen blir större, kanske fullvuxna, så ska det finnas hjälp att få när man mår dåligt – inga undantag! Undantag leder till mord på utrikesministrar och civila, och det är aldrig någonsin godkänt. Det är ALLTID billigare att lösa problemen innan de blir problem. Hjälp de som behöver innan de gör brotten. Man brukar säga att den är 100 gånger så dyrt att lösa ett problem när det är för sent.
Tänk skotten i Göteborg den senaste tiden. Problemet där är segregation – skulle man hjälpa invandrare att integrera sig i samhället, istället för att gruppera alla i slumområden som Bergsjön och Biskopsgården, där deras enda sociala stiumulans blir andra invandrare och deras brist på känslan av samhörighet med resten av det svenska folket leder till grupper som ”krigar” mot varandra, därför att det är det enda forum där de kan vinna respekt och känna samhörighet, vara någon, och istället vänder svenska myndigheter ryggen. Det leder dessutom till rädsla och rasism – både mellan invandrarna själva, och det svenska folket. Det blir en skev och felaktig bild. Hade man löst problemet med segregation hade liv kunna räddas, samt att rädsla och rasim minskat.
Det behövs alltså mer resurser till all typ av välfärdsområden: skola, vård, sociala. Skolan behöver fler lärare, mer respekt – och då till de allmänna och inte till ”rikemansskolor” som våldför sig på varandra. Vård behöver mer resurser för att vi inte ska sjunka till USA:s nivå där det endast är de som är för långt gångna som får vården – åter till en kostnad som är 100 gånger högre! Sahlgrenska här i Göteborg spräckte sin årsbudget på ett halvår pga. att de hyrde in ”konsulter” – hur kan man göra så? Anställ fler! Det ger jobb, det ger välfärd och skapar en ruljans även på marknaden.
Att låta staten och välfärden göra mer skulle även få en positiv feedback på marknaden: höjda bensinskatter och andra restriktioner för miljöns skull, skulle leda till många fler jobb; mer personal i det offentliga skulle leda till fler konsumenter – alla vinner på det.
Att bry sig mer om människor i fattiga länder skulle också hjälpa. Det skulle kräva endast 1% av alla jordens länder BNÅ för att LÖSA fattigdomen på jorden. 1%! Inte nog med att det skulle hjälpa människor med att bli mer utbildade och kunniga, vilket skulle hjälpa miljön, får framtid, minska populationstillväxten, utan för kapitalister skulle de bli morgondagens kunder. Kan man därtill applicera politik och lagar för att rama in miljöproblem och satsa mer på grön energi, skulle leda till en mängd mer jobb, och vår gemensamma kunskap skulle bli total. Istället för att tänka på dig själv och din egna välfärd kanske du ska tänka mer altruistiskt – mer på alla och vad du har att tjäna på att alla har det bra.
Liberalister tänker sig sänkta skatter och rikedom och att fattiga för sköta sig själva, men tänker inte på det faktumet att mer fattigom skadar dem också: du kommer aldrig undan all skatt, och det du betalar för är skydd för din säkerhet då brott skulle bli mer och mer vinstgivande för fattiga  och så länge de går med vinst, så kommer de att fortsätta med det. Och om man inte bryr sig om välfärden och många ”vanliga” människor går ner i fördärvet av fattigdom så går ingen säker och då spelar det ingen roll hur rik du är.
Socialliberalism och socialdemokrati betyder inte bidrag, det betyder en grund att stå på – en utgångpunkt för alla människor där människor fortfarande kan söka lycka och rikedom, men inte på bekostnaden att andra får det sämre.
Tänk Rawls idé om Okunnighetens Slöja: https://sv.wikipedia.org/wiki/Okunnighetens_sl%C3%B6ja
Om du inte visste vem du var, vilken hudfärg, vilket kön, vart du kommer ifrån, vilken socioekonomiska klass du tillhör, är du då fortfarande redo att vilja ha mindre skatt, mindre välfärd?
Var en medmänniska och du blir ändå hur storslagen och rik som helst.

Kommentarer är stängda

Det är med delade känslor…

…som jag idag fyller 25 år.

Dels är jag stolt, för jag känner mig faktiskt allt mer mogen; jag känner mig mer som hemma i mig själv och även i det hos mig som kanske inte alls är särskilt ”vuxet” enligt samhällets normer, men som jag ändå värdesätter och troligtvis, och förhoppningsvis, aldrig kommer att växa ifrån. Att jag blir äldre och inte längre är en naiv tonåring – aldrig hade jag velat vara så ung igen. Nu är jag en smått naiv 25-åring istället.

Dels för att min värld inte är som jag trodde att den skulle vara vid det här laget. Min värld tog nyligen ett stort kliv tillbaka då jag efter tre och ett halvt år, boende och levat med, en underbar kvinna, blivit singel igen. Jag hade ett liv, som inte alls var som det är idag; och det på en sekunds förändring. Jag ska inte gå in på detaljerna, men det var ett gemensamt beslut och vår kärlek och kommunikation är bestående. Sedan finns det också att jag förlorade min älskade mormor i vintras, och att gå miste om en människa som funnits där hela ens liv var en väldigt ny upplevelse. Jag har gått vidare, för jag vet att det var hennes tid: att hon var trött och gammal. Självklart saknar jag henne, och kommer göra det i resten av mitt liv.

Det är inte så underligt att man tänker dessa tankar runt ens födelsedag. Denna dag var stor som barn, och jag tänker aldrig någonsin lämna och dölja det barnet som fortfarande finns inom mig. Att förneka sig själv det är att dö lite och att aldrig någonsin växa upp. Detta med barns födelsedagar, där hela släkten var på besök och man åt tårta och fikade. Det dröjer sig kvar som ibland det vackraste minnen man har och jag vill uppleva det på varje födelsedag. Jag vill ha alla där: såväl vänner som familj och släkt. Nu har jag två mindre i mitt liv och jag känner inte för att fira något om jag inte hade fått ha det som förr med kaffe och tårta med guldiga tårtspadar på ett gammal ekbord.

Jag trodde att jag skulle leva med min älskade vid det här laget. Men ca tre månader innan så var det över. Ja, jag är sorgsen. Varför skulle jag inte det? Nu lever jag ihop med en god vän i en mijö som inte riktigt är min då allt finns kvar i min förra värld. Mycket är nytt – allt inte av godo.

Jag saknar min familj. Minns min första födelsedag borta. Jag fyllde 16 år och hade nyligen flyttat hemifrån för att börja gymnasiet. Det var tomt i min etta och jag kände mig ensam. Ett samtal väckte mig och sjungande röster fyllde min morgon med ljus. Jag känner mig inte ensam nu, även om jag både saknar mormor och min fd. Men jag saknar även resten av familjen och min släkt. Jag kommer att få se dem igen, det jag menar är bara att detta inte är den 25-årsdag som jag kanske tänkt mig den. Sittande och kodande på en hemsida och en musik-applikation till något jag älskar: öppenhet. Det är inte alls dumt. Och min 25-årsdag har precis fötts.

Jag vet bara inte vad jag vill göra av den heller. Det är en dag som jag känner mig delad inför. Jag vill allt och absolut ingenting. Tur att man fyller fler gånger.

Kommentarer är stängda

Världen går inte under utan Google Reader.

Google har nyligen beslutat att de ska stänga ner sin tjänst Reader (bland annat) som är en RSS- och Atom-läsare. Alltså en tjänst för att samla elektroniska prenumerationer.

Att tjänsten ska läggas ner har skapat mycket irritation, förvirring och rabalder, och jag blir helt ärligt lite trött.

Jag har använt Google Reader i många, många år, och använder den dagligen. Där samlar jag ALLA, verkligen alla, bloggar, nyhetssidor och andra hemsidor, presstjänster, mm. Som jag finner är av intresse. Det är massor med flöden som jag har samlat där. Och som sagt, jag använder det flera gånger om dagen – vill jag läsa nyheter så läser jag dem via Reader, vill jag hålla koll på utveckling av div. projekt så är det också där jag läser det.

Men gnäller jag nu när Reader ska läggas ned? Nej. Nej, det gör jag inte.

Vissa har antytt att detta skulle vara slutet för ett fritt internet, eller ett slag mot yttrandefrihet, men jag håller verkligen inte med. Google Reader är endast en tjänst för att LÄSA flöden. Dessa flöden finns fortfarande kvar efter den 1 juli, då Google Reader stängs ner. Nog har Google, som jag förstått det, arkiverat[1] tidigare inlägg ifall någon redan prenumererat på ett flöde via deras tjänst, men dessa inlägg som annars skulle ha arkiverats via deras tjänst och dykt upp i ens flöde finns fortfarande på den ursprungliga hemsidan. Google finns fortfarande kvar som sökmotor, you know.

Mitt flöde finns kvar, precis som vanligt.

Och för dem som är oroliga för sina egna RSS-/Atom-flöden behöver inte oroa sig, för det finns fortfarande alldeles utmärkta tjänster för att ändå kunna ”arkivera” sina gamla inlägg i flödet.

Feedburner har funnits minst lika länge som Reader och hjälper dig med detta, t.ex.

Det finns en mängd RSS-läsare därute. Google och du skall finna. Både sådana som är online, så du kan läsa dem vart som helst, precis som nu, som dessutom har egna klienter till smarta telefoner, precis som Reader. Och dels finns det givetvis skrivbordsapplikationer, eller applikationer för dina telefoner, som kan användas.

Google har den senaste tiden satsat mycket på att man ska kunna exportera den data som du har lagrat hos dem. Detta gör det oerhört(!) enkelt att få ut dina prenumerationer, och följer en standard för att du lika enkelt ska kunna importera dem till en ny tjänst, eller applikation om du föredrar det.

Du har alltså allting kvar och behöver inte ens oroa dig för att ett enda flöde ska gå förlorad.

Jag anser att detta är ett gyllene tillfälle för konkurrens! Google har en oerhört stor marknadsadel när det kommer till internettjänster, och att de nu ska stänga ner en välanvänd tjänst skapar ju tillfälle att själv ta fram en tjänst för att ta upp dessa vilsna själar. Alternativ! Det är ett tag kvar fram till den 1 juli, och den som vill kan minsann själv koda fram något kul på den tiden – eller vidareutveckla det som finns, eller bara hitta ett alternativ, och till och med kunna jämföra alla de som finns.

Detta är inte slutet av världen, eller ett slag mot yttrandefriheten. Det är ingenting. Att Volvo nu ska lägga ner C30-modellen betyder inte att man aldrig mer ska kunna resa. Det finns alternativ!

Själv står jag i valet om jag ska använda Liferea som är en skrivbordsapplikation för GNU/Linux som jag kör i Ubuntu, eller om jag ska använda ownClouds applikation, News, för att läsa all media som jag gör. Det var enkelt att installera och jag kör det nu i mitt egna moln.

Faktum är att jag är så trött på dessa stora rabalder angående detta I-landsproblem att jag funderar på att öppna upp mitt egna ownCloud-moln och låta folk registrera sig och läsa sina flöden där, bara för att visa hur inte-farligt stängningen av denna tjänst faktiskt är. Alternativt hjälpa folk att sätta upp sina egna moln och fixa det själva.

Det är inte världens undergång – inte någonting. All data finns kvar och det är endast en tjänst som läggs ner – inte all världens info. Det finns alternativ – utmärkta alternativ.

Tagga ner.

 

[1] När jag skriver arkiverat så syftar jag på det faktum att de flesta, bl.a. bloggtjänster, har en begränsning på att innehålla de senaste tio inläggen, t.ex. Att arkivera är alltså att de ännu äldre inläggen än de senaste tio, ändå finns kvar i flödet.

Kommentarer är stängda

Alltid ska man skylla på något, eller någon.

Idag har det varit livat i Göteborg – intill upplopp – då ungdomar gick samman med polis efter att, vad som misstänks, en ung tjej, ev. med vänner, lagt ut kränkande ord tillsammans med bilder på andra människor, och de kränkta, med vänner, gick till motstånd. Det i sig är givetvis inte okej. Det är aldrig accepterat att kränka person. Att diskriminera.
Genast kommer rasister in och ser hela uppståndelsen som något som endast rör invandrare, vilket är absurt! Jag blir så utmattat av all denna rasism som bara flyter omkring just nu. SD växer, och det skrämmer mig något oerhört! Det är så typiskt bara ren okunskap som föder denna rasism. Det är inte invandrare det handlar om, det är ungdomar. Sociala problem.
Vidare angående detta upplopp, skriver tidningar om hur hemskt och farligt internet är. Något som också är ack så fel! Internet, liksom de själva – media – är ett grundläggande demokratiskt verktyg idag. Internet är, och ska, vara öppet för allt som inte är olagligt. Det är inte olagligt att planera möten (reserverar mig för undantag), utan det är en demokratisk rättighet – liksom att skriva om det i tidningar
Precis som Ulf Bjereld skriver så är det inte internet som är farlig; ”Det är människans ofullkomlighet som är farlig.”
Detta med att alltid skylla på saker som man inte förstår. Det är invandrare, det är internet, det är tv-spel. Den senaste skjutningen som var i USA i helgen är också en händelse där man försöker finna syndabockar utanför sin egen sfär. TV-spel som föder våld. Nej, det är sociala gränser som missköts. En grundlag som är på tok för gammal. Okunskap.
Att bli så otroligt upprörda på Disney som gör om lite i sina program för att ta bort stereotyper. Det beror inte på invandrare. Okunskap. Att skylla på att ungdomar blir förbannade och har en möjlighet att organisera sig, via internet. Okunskap.

Kommentarer är stängda

Varför så tyst?

Jag har varit väldigt passiv nu under en ganska lång period. Tidigare så brann jag för Piratpartiet, för Ubuntu, för foto osv., men det kommer inte riktigt ut så mycket nu för tiden.
Det har givietvis varit, det typiska, pga. tidsbrist.

Anledningen är att jag börjat på Göteborgs Universitet, och jag kände att jag ville förklara mig lite. Och anledningen till det är helt enkelt att jag läser så mycket nyheter, lyssnar på debatter – och utbildningen, vilket jag kommer till – och att jag egentligen håller på att sprängas av saker att skriva om, men gör det inte.

Med detta sagt så ville jag berätta lite om min utbildning. Jag läser alltså på Göteborgs Universitet, på ett program som heter Samhällsvetenskaplig Miljövetenskap, förkortas SMIL.
Jag blir alltså utbildat, som namnet antyder, inom miljö och samhällsvetenskap. Det andra året, vilket jag läser, får man välja en inriktning, och givetvis valde jag statsvetenskap och läser nu om politisk teori och internationell politik. Läste precis klart en kurs om bla. offentlig förvaltning och hela det svenska systemets uppbyggnad.

Jag utbildar mig till detta i tanken om att faktiskt bli poltiker på heltid en dag – det är det jag brinner för. Men för tillfället så tar själva utbildningen upp all tid och energi som finns för den. Något jag egentligen vill ändra på och istället kunna skriva om allt jag lär mig. Nåväl, det är en dröm och man får se vad som händer. Hursom helst, så vill jag utbilda mig så att jag har en grundlig kunskap för politiska system, dess aktörer osv.

Och anledningen till att jag vill utbilda mig så att jag har den kunskapen är helt enkelt för att jag anser att de stora poltiska eliterna som vi idag har i Sverige, inte har den kunskap som jag anser att de bör ha för att få inneha den position de har. Ni kan säkert räkna ut vem/vilka jag menar, men jag väljer att inte nämna några namn just nu.
Med det sagt så menar jag inte att man måste ha en ordentlig utbildning för att kunna bli politiker, för det är inte så det fungerar i en demokrati. Där ska vem som helst få möjligheten. Men vissa postioner kanske man bör lägga en extra tanke bakom personen som man tillsätter. Alt. ge den en chans, men när det faktiskt inte fungerar, avsätta.

Det är iallafall en otroligt spännande utbildning! I vissa fall får man ökat fortroende, medan man i andra fall får förlorat. Ett återkommande problem inom vårt system är ansvarsutkrävandet. Man talar ofta om att ministrar får avgå när något inom deras departement har gått åt pipan, men egentligen så har regeringen det fulla ansvaret då beslut tas kollektivt. Detta är ett exempel bara. Så egentligen ska man kräva hela regeringens avgång när det går åt pipan. Något man kanske inte tänker på alla gånger. Detta eftersom vi inte har ministerstyre – något jag är positiv till att vi inte har. Men det försvårar ansvarsutkrävandet av våra politiker – att avsätta regeringen är ju verkligen mer dramatiskt än att avsätta en ansvarig minister, som man kanske gör i andra länder.

För att runda av, och inte gå in för djupt, så ville jag förklara mig då jag fortfarande brinner för politik, för Piratpartiet, för Ubuntu och för fotografering och annat vackert, men att jag för tillfället utbildar mig till att kunna bli bättre på det i framtiden. Jag hoppas att jag snart kan komma igång och engagera mig aktivt igen.

Kommentarer är stängda