Hoppa till innehåll

Kategori: Okategoriserade

Make it up as we go along

Jag växte upp till That ’70s Show. Älskar den än idag – för allt den är och inte är. Naturligtvis var jag tvungen att kasta mig över den nya That ’90s Show. Den var OK. Detta är inte en analys av endera.

Vad jag tyckte var underhållande var en slutscen varpå Red berättar för sitt barnbarn att ”alla är vilsna”; ”alla hittar vi på saker på resans gång”. Dvs. We all make it up as we go along. Menat att ingen har koll på saker och ting, utan det bara verkar så. Ibland blir våra hittepån bättre, andra gånger sämre.

Detta ställningstagande grep mig. Det är inget nytt, och jag har blivit tagen av det även tidigare. Det är ändock något väldigt vackert i det. Som barn själv upplever en sig nog många gångr i en position där en tror att ens föräldrar kan och vet allt. En dag kommer detta att leda till en förfärligt realiserande – att det är en lögn. Föräldrar kan inte allt; vet inte allt. Ingen förälder är perfekt. Men vi/dem har ingen koll på allt. Vi/dem försöker så gott vi kan.

Samtidigt som jag kan känna en viss lättnad över ett sådant realiserande – och utan någon insinuering att detta skulle innebära att ändå inte skall försöka, för det ska en så gott en kan – känner jag ett visst missnöje. Jag hade velat ha bättre koll. Varit säker på mer. Det finns givetvis saker jag är säker på, men likväl många saker jag är lite osäker på.

Jag hade nog helt enkelt trott att jag skulle ha bättre koll i och om livet vid det här laget än vad jag upplever mig ha. Och just av detta är samtidigt detta konstaterande så brilliant. Lite sådär ”ta’t lugnt” – We all make it up as we go along.

Kommentarer är stängda

Livet förändras

När jag senast faktiskt satt och skrev på ett blogginlägg var det 2017. Det är inte många år sedan. Jag skrev då i egenskap av en masterstudent som stod inför den sista tiden som detsamma. Det innebar ett bryt i ett liv jag hade levt sedan 2010. Studentlivet.

När jag nu skriver är jag på andra sidan katedern (i brist på andra ord). Jag undervisar vid Linnéuniversitetet. I mångt och mycket en ren dröm. Jag undervisar dem jag en gång varit. Jag får lära ut.

När jag började att blogga var det ett sätt att ge utlopp för saker som hände i mig. Jag var också en annan person. Nog har jag och den personen flera gemensamheter men också många skillnader. Jag har inte för avsikt att rada upp dessa, utan jag vill istället säga att mitt bloggande gick från just ett utlopp, en sorts terapi genom dialoger med mig själv, till att skriva saker som stöd och dela för andra. Vare sig det var bitvis politiska åsikter eller mina linuxtips.

Det som bloggen blev var att just dela med sig av vad jag kan. Ingången är i retrospektiv naiv. Jag kom senare att fråga vad jag över huvud taget kan. Inte mycket. Ju mer jag studerade ju mindre visste jag. Jag kom att skriva mindre. Inte bara för att jag blev allt mer av en perfektionist som avskydde allt jag skrev, för skrev gjorde jag, utan också för att jag blev fast i frågan vem fan är jag att tro att jag just vet. Att jag har något att dela. Jag tänker nu snarare att jag inte gör anspråk på att kunna så mycket, men kanske kan ändå mina perspektiv ge något. Varför är inte bara den tanken värd något i sitt eget?

Jag skulle på ett sätt vilja återuppta detta. Med vetskapen att jag många gånger tidigare sagt att jag tänkt bli mer aktiv. Jag tänker inte bli mer aktiv, men jag vill. Det är inte ett löfte utan en önskan.

Jag tänkte avsluta som jag startade detta inlägg. Livet förändras. Jag har levt länge som en student. Tillika en egensinnig ungkarl. Jag har gjort va fan jag vill när jag vill och hur jag vill. På sätt och vis gör jag det även nu. Jag bara vill göra annat. Och när det är, är av andra mer baserade på flera andras behov. Jag var en egoist och jag avskydde mig själv för det. För rädd att göra något åt det. Men livet förändras. Idag är jag pappa. Idag är jag egoistisk av andra anledningar. Idag avskyr jag inte mig själv. Livet förändras. Kanske är delar av det något att skriva om.

Kommentarer är stängda

Nytt liv?

Jag funderar på huruvida jag ska skaka liv i denna gamla blogg. Det fanns en gång något trivsamt i den. Som ett fönster till något. Samtidigt har jag skrivit så mycket skit. Kanske starta om. Å andra sidan är det underhållande med gammal skit. Även om det mycket möjligt är saker, texter, jag förkastar idag. Kanske; jag orkar inte läsa igenom.

Jag har iallafall fått installera om all för att få den att rulla igen. Om andan skulle falla på, så att säga. Nåväl. En sak i taget.

Kommentarer är stängda

Äntligen på väg.

Till tonerna till denna visa, framträdd av Håkan Hellström, och på en buss från min hemstad, samtidigt som den tidiga vårsolen går ner i väst.
Våren stundar. Det må ännu ligga snö på marken, de må ännu falla ny, men jag känner det inom mig. Jag sprudlar.
Är det hormoner som av rent naturbiolgiska skäl får mitt mående att förhöjas, eller är det livets tidigare vårers minne som gör sig till känna som en en kavalkad av känslor? Förnimmelse av kärlek och ungdom? Spelar det egentligen någon roll? Möjligtvis för att dra nytta av det under stunder av sämre mående. Men vill jag verkligen emulera detta rus i mitt hjärta?
Det är min 29:e vår som är påväg. Våren är den mest anmärkningsbara av samtliga säsonger, tillika terminer. Hela mitt liv, vad jag till minnes känner igen, har behandlat det vackra i våren. Om det är det grönskande livet, den svala vinden som ändå ger styrka och vilja nog att välja bort den där extra tröjan, eller kärleken som åter flödar, det vet jag inte och jag älskar allt av det likväl. Den okunskapen gör mig lycklig.
Till våren känner jag mig liksom alltid starkare, mentalt. Jag ser mig och mina medmänniskor med nya ögon, med nytt hopp. Som en frälsning av det vackra som socialt finns i såväl dig som mig.
Den nedgående solen, som idag skinit klart på en för övrigt felfri himmel, färgar nu den annars blå himlen skär. Och brännande ljus. Den talar till mig och ljumma nätter som stundar i kärlekens tecken och armar. Kärlek till mig, till dig. Kärlek som eros, amos och philia.
Jag bär våren i mitt hjärta, och således i mitt leende. I mina ögon brinner åtråvärda minnen och förhoppningar.
Det är min 29:e vår, och våren gör mig alltid stark. Liksom tanken av denna. Efter vinterns förintande lågmäldhet känner jag idag hur pulsen ökar. Detta är en början, och jag är okej.

Kommentarer är stängda

Studentlivet

Den, troligtvis, sista uppsatsen är nu inlämnad i min sista kurs under min tid vid masterpgrammet i sociologi. Även om jag sannolikt kommer stt fortsätta läsa kurser och då tekniskt sett vara student, så innebär detta slutet för mitt studentliv.
Det är med viss ambivalens som detta sker. Det har varit en lång resa. En situation som en vant sig vid. Att ha dagar relativt öppna och fria är en sorts lyx – även om det innebär en sorts prokastinering från de studier som du vet finns att göra, och som gnagar i bakhuvudet. Att lämna detta är inte problematiskt, men det är ovant.
Jag har det senaste blivit nostalgisk över min tid i skolans lokaler och över mina studieplatser även i hemmet. Jag har vandrat som i slow motion.

Kommentarer är stängda

Om dricks.

image
Jag följer en feed med nya appar till Ubuntu Touch och nyligen dök tipster upp, som ses i bilden ovan.
Vad jag anmärka är ”life’s most common task”. Är det så?
Givetvis beror det på land och kultur. I vissa länder är det obligatoriskt, i andra valfritt, i det tredje skamligt att ge dricks.
Personligen ger jag väldigt sällan dricks i Sverige. Nu äter jag dessutom sällan ute, men det blir allt oftare och jag dricksar i regel inte. Jag har haft en och annan debatt om detta, möjligtvis med all rätt, med nära och kära både inom och utanför restaurangbranschen.
Så varför dricksar jag inte? Är jag snål? Ja, kanske lite. Men varför ska jag? Det är en principsak.
I Sverige har vi bra kollektivavtal och lagar som förutsätter en skälig lön, och jag anser att dricks helt enkelt är överflödigt. Även om restaurangbranschen har relativt låg minimilön. Men det kräver inte alltid en utbildning heller. Det är ändå en skaplig lön som tjänas inom branschen. En lön som står sig med många andra yrken. Passar inte lönen, eller egentligen inkomsten för restaurangen, så kanske det är en höjning av priset som bör ses över. Det är inte kundens ansvar att arbetande får rätt i lön.
Det känns olustigt att ge personer inom ett specifikt yrke dricks medan jag inte ger bönder, personalen i butiken eller brevbäraren någon dricks. I många övriga yrken är det snarare strängt förbjudet att ta emot dricks.
”Det är ju för servicen”, säger vissa. Det är service på Biltema också, och i kundtjänsten för din operatör. Servicen inom restaurangbranschen är en del av yrket, såsom så många andra branscher där inte dricks förekommer. Så varför där?
Jag funderar en del kring anledningen av dricks och funderar på om det inte egentligen handlar om. Makt? Dricks är ett maktspel. En anspelning på kundens socioekonomiska status, och det tänker jag inte ansluta mig till.
Äta ute är kopplat med socioekonomisk klass. Med status.
Jag tänker att anledningen till dricks är att det kan ha varit så att tidigare gick inte alla klasser ut och åt, utan det var ett privilegium som hörde till den högre klassen, som alltså gick ut och åt fint. När priserna sänktes och standarden för både lön och levnad höjdes så kunde fler människor gå ut och äta – oftare därtill. Då beblandades klasser, vilket sällan är uppskattat. Så då tog den övre klassen steget att ge en extra slant för sin visit, för att separera sig från de övriga. Visa sin status och sin makt.
Jag är inte emot dricks, det säger jag inte. Jag vill vara inte att det ska vara ett villkor och ett krav på mig, för då försvinner allt bad avser med det som påstås vara tanken om det, vilket jag inte helt tror på, som sagt. Dricks bör väl vara om det varit något särskilt, Kan jag tänka. Jag minns när jag var ute och åt i somras då jag nog var den enda som inte dricksade. Jag tyckte inte att det var något särskilt – varken i service hos personal eller maten. De andra fick en penna som lös. Den klarar jag mig utan.

Kommentarer är stängda

Lite nytt.

Sommarledig (i en vecka till) och passar på att göra lite ändringar. Jag kom fram till att jag ville ha ett enklare utseende, samt ha ett galleri för foton jag tagit igen – så säg hej till ett nytt tema och till Fotografi!

Kommentarer är stängda

När man blir inspirerad.

Konsert

Igår var jag och lyssnade/såg Håkan Hellström spela, och det var helt klart den bästa konserten jag varit på. Denna text ska dock inte handla om konserten i sig, utan inspirationen jag fick av den.
Jag har en särskild plats för Håkan Hellströms musik i mitt hjärta, och den är verkligen något särskilt – i alla fall för mig. Jag finner han och hans musik som något poetiskt och vackert och jag önskar jag att jag kunde förmedla känslor, minnen och tankar i den form som Håkan gör.
Jag skriver lite musik själv då jag finner det så fridfullt och väldigt vackert att tala ut i melodi – jag älskar ju musik och text så det är ju givet. Jag har inte fått ihop särskilt många kompletta låtar, utan det mesta är antingen en melodi eller en text – inte alltid ens de färdiga. Men det hör inte liksom till; jag tänker mig inte som en musiker i den utsträckningen: jag kommer aldrig att bli en artist. Men jag kan skriva ner mina känslor och tankar, liksom vem som helst, i musik.
Detta har Håkan inspirerat mig till. Inte nödvändigtvis ensam, utan det finns givetvis massor med andra artisters musik som jag lovordar: Hästpojken, Thin Lizzy, Led Zeppelin, Moto Boy, Damien Rice och Kapten Röd, för att nämna de som jag för tillfället lyssnar som mest på. Men Håkan, med den musik som han ändå skriver, har inspirerat mig. Det är liksom så som jag ändå skulle vilja skriva musik. Målande och djup. Passionerad och fylld med autenticitet. Att kunna jonglera med ord på det viset. Liksom Evert Taube och Phil Lynott. Det är beundransvärt och jag älskar det från djupet.
Vidare så är det ju oerhört vackert, och väldigt spännande, hur väl integrerad musiken är i vårt samhälle. Man lyssnar alltid på musik: på bussen, bilen, när man går, när man tränar, när man festar. Man spenderar trots allt både sin tid och sina pengar på massor med musik: album, konserter, streaming-prenumerationer och enheter att kunna spela upp musik från. Det är inte lustigt hur stor mediaindustrin är! Vilket grepp musiken har oss i. Jag vet inte hur det är med er, men ett liv utan musik skulle inte vara värt att leva, för att den kärlek och bland även visdom som den ger, är ovärderlig. Och all denna musik har olika värde för olika människor. Varje artist, album; varje låt och varje textrad har en särskild mening för var och en av oss.
Anledningen till att Håkan Hellström har blivit så stor är just för att många, så väldigt många, känner igen sig i den sorg eller den kärlek som han ustrålar och beskriver i sina texter. Det kanske är andra namn, andra platser, men hur man sjunger om tonårens ensamhet och äldre års svek så känner många igen sig. Jag som har haft privilegiet att växa upp, parallellt, med Håkan texter har alltd funnit mina känslor väldigt väl beskrivna i hans samtida texter. Som jag har gråtit, skrattat, dansat och spelat till denna mans musik.
Och även jag har liksom alla andra, haft mina tolkningar av vad Håkans musik kan ha menat. Mycket är ju literalt, kan man tänka, men man vet ju aldrig säkert. Och det spelar inte så stor roll i annat än av nyfikenhet. Håkan sa något vackert igår på scen: ”Allt jag skriver i mina texter är sant. Det har bara inte hänt än.” Det var inspirerande. Att trots skiljelinjen mellan verklighet och dröm, så har Håkan på något sätt lyckats koppla ihop dem och skapat oerhört vacker musik ur det! Vissa låtar är sorgliga, andra glada och jag kan inte hejda mina fötter.
Slutligen att höra upphovsmannen till dessa låtar som 12 000+ sjunger i kör till, beskriva vad de betyder, vart de kommer ifrån, och vad som hände när de skrevs, är på något sätt en ny dimension. Jag fann mig så rörd. Att även när han talar utan musiken och beskriver vart en av mina absoluta favoriter, Det är så jag säger det, kom ifrån så hör jag honom beskriva något som jag aldrig har kunnat sätta ord på.

Kommentarer är stängda

Kyrkan är onödig.

Kyrkan är en föråldrad och konservativ institution som, precis som alla andra religioner, förtrycker kvinnor och människor med andra åsikter, samt folkslag. Att kyrkan försöker ändra sig är hyckleri då det lämnar sin grund och renderar sig själv ogynnsamt och värdelöst. Vi behöver inte kyrkan för att skapa ett jämlikt och jämställt samhälle. Enda sättet för att ta det steget är att lämna vidskeplighet och den typen av fiktion bakom oss.

Kommentarer är stängda

Det är med delade känslor…

…som jag idag fyller 25 år.

Dels är jag stolt, för jag känner mig faktiskt allt mer mogen; jag känner mig mer som hemma i mig själv och även i det hos mig som kanske inte alls är särskilt ”vuxet” enligt samhällets normer, men som jag ändå värdesätter och troligtvis, och förhoppningsvis, aldrig kommer att växa ifrån. Att jag blir äldre och inte längre är en naiv tonåring – aldrig hade jag velat vara så ung igen. Nu är jag en smått naiv 25-åring istället.

Dels för att min värld inte är som jag trodde att den skulle vara vid det här laget. Min värld tog nyligen ett stort kliv tillbaka då jag efter tre och ett halvt år, boende och levat med, en underbar kvinna, blivit singel igen. Jag hade ett liv, som inte alls var som det är idag; och det på en sekunds förändring. Jag ska inte gå in på detaljerna, men det var ett gemensamt beslut och vår kärlek och kommunikation är bestående. Sedan finns det också att jag förlorade min älskade mormor i vintras, och att gå miste om en människa som funnits där hela ens liv var en väldigt ny upplevelse. Jag har gått vidare, för jag vet att det var hennes tid: att hon var trött och gammal. Självklart saknar jag henne, och kommer göra det i resten av mitt liv.

Det är inte så underligt att man tänker dessa tankar runt ens födelsedag. Denna dag var stor som barn, och jag tänker aldrig någonsin lämna och dölja det barnet som fortfarande finns inom mig. Att förneka sig själv det är att dö lite och att aldrig någonsin växa upp. Detta med barns födelsedagar, där hela släkten var på besök och man åt tårta och fikade. Det dröjer sig kvar som ibland det vackraste minnen man har och jag vill uppleva det på varje födelsedag. Jag vill ha alla där: såväl vänner som familj och släkt. Nu har jag två mindre i mitt liv och jag känner inte för att fira något om jag inte hade fått ha det som förr med kaffe och tårta med guldiga tårtspadar på ett gammal ekbord.

Jag trodde att jag skulle leva med min älskade vid det här laget. Men ca tre månader innan så var det över. Ja, jag är sorgsen. Varför skulle jag inte det? Nu lever jag ihop med en god vän i en mijö som inte riktigt är min då allt finns kvar i min förra värld. Mycket är nytt – allt inte av godo.

Jag saknar min familj. Minns min första födelsedag borta. Jag fyllde 16 år och hade nyligen flyttat hemifrån för att börja gymnasiet. Det var tomt i min etta och jag kände mig ensam. Ett samtal väckte mig och sjungande röster fyllde min morgon med ljus. Jag känner mig inte ensam nu, även om jag både saknar mormor och min fd. Men jag saknar även resten av familjen och min släkt. Jag kommer att få se dem igen, det jag menar är bara att detta inte är den 25-årsdag som jag kanske tänkt mig den. Sittande och kodande på en hemsida och en musik-applikation till något jag älskar: öppenhet. Det är inte alls dumt. Och min 25-årsdag har precis fötts.

Jag vet bara inte vad jag vill göra av den heller. Det är en dag som jag känner mig delad inför. Jag vill allt och absolut ingenting. Tur att man fyller fler gånger.

Kommentarer är stängda