När jag senast faktiskt satt och skrev på ett blogginlägg var det 2017. Det är inte många år sedan. Jag skrev då i egenskap av en masterstudent som stod inför den sista tiden som detsamma. Det innebar ett bryt i ett liv jag hade levt sedan 2010. Studentlivet.
När jag nu skriver är jag på andra sidan katedern (i brist på andra ord). Jag undervisar vid Linnéuniversitetet. I mångt och mycket en ren dröm. Jag undervisar dem jag en gång varit. Jag får lära ut.
När jag började att blogga var det ett sätt att ge utlopp för saker som hände i mig. Jag var också en annan person. Nog har jag och den personen flera gemensamheter men också många skillnader. Jag har inte för avsikt att rada upp dessa, utan jag vill istället säga att mitt bloggande gick från just ett utlopp, en sorts terapi genom dialoger med mig själv, till att skriva saker som stöd och dela för andra. Vare sig det var bitvis politiska åsikter eller mina linuxtips.
Det som bloggen blev var att just dela med sig av vad jag kan. Ingången är i retrospektiv naiv. Jag kom senare att fråga vad jag över huvud taget kan. Inte mycket. Ju mer jag studerade ju mindre visste jag. Jag kom att skriva mindre. Inte bara för att jag blev allt mer av en perfektionist som avskydde allt jag skrev, för skrev gjorde jag, utan också för att jag blev fast i frågan vem fan är jag att tro att jag just vet. Att jag har något att dela. Jag tänker nu snarare att jag inte gör anspråk på att kunna så mycket, men kanske kan ändå mina perspektiv ge något. Varför är inte bara den tanken värd något i sitt eget?
Jag skulle på ett sätt vilja återuppta detta. Med vetskapen att jag många gånger tidigare sagt att jag tänkt bli mer aktiv. Jag tänker inte bli mer aktiv, men jag vill. Det är inte ett löfte utan en önskan.
Jag tänkte avsluta som jag startade detta inlägg. Livet förändras. Jag har levt länge som en student. Tillika en egensinnig ungkarl. Jag har gjort va fan jag vill när jag vill och hur jag vill. På sätt och vis gör jag det även nu. Jag bara vill göra annat. Och när det är, är av andra mer baserade på flera andras behov. Jag var en egoist och jag avskydde mig själv för det. För rädd att göra något åt det. Men livet förändras. Idag är jag pappa. Idag är jag egoistisk av andra anledningar. Idag avskyr jag inte mig själv. Livet förändras. Kanske är delar av det något att skriva om.
Kommentarer är stängda