Jag växte upp till That ’70s Show. Älskar den än idag – för allt den är och inte är. Naturligtvis var jag tvungen att kasta mig över den nya That ’90s Show. Den var OK. Detta är inte en analys av endera.
Vad jag tyckte var underhållande var en slutscen varpå Red berättar för sitt barnbarn att ”alla är vilsna”; ”alla hittar vi på saker på resans gång”. Dvs. We all make it up as we go along. Menat att ingen har koll på saker och ting, utan det bara verkar så. Ibland blir våra hittepån bättre, andra gånger sämre.
Detta ställningstagande grep mig. Det är inget nytt, och jag har blivit tagen av det även tidigare. Det är ändock något väldigt vackert i det. Som barn själv upplever en sig nog många gångr i en position där en tror att ens föräldrar kan och vet allt. En dag kommer detta att leda till en förfärligt realiserande – att det är en lögn. Föräldrar kan inte allt; vet inte allt. Ingen förälder är perfekt. Men vi/dem har ingen koll på allt. Vi/dem försöker så gott vi kan.
Samtidigt som jag kan känna en viss lättnad över ett sådant realiserande – och utan någon insinuering att detta skulle innebära att ändå inte skall försöka, för det ska en så gott en kan – känner jag ett visst missnöje. Jag hade velat ha bättre koll. Varit säker på mer. Det finns givetvis saker jag är säker på, men likväl många saker jag är lite osäker på.
Jag hade nog helt enkelt trott att jag skulle ha bättre koll i och om livet vid det här laget än vad jag upplever mig ha. Och just av detta är samtidigt detta konstaterande så brilliant. Lite sådär ”ta’t lugnt” – We all make it up as we go along.