Idag är den internationella kostymdagen (suit up day) och givetvis är jag uppklädd helt i firande av denna dag.
Dels för att jag tycker att det är en rolig grej, dels för att jag älskar karaktären Barney i serien How I Met Your Mother och dels för att jag tycker att kostymer är skit snyggt och att jag är riktigt snygg i dem.
Men faktum är att det verkligen inte alltid ha varit så. Jag har innerligt avskytt kostymer – finkläder över lag. Velat klä mig sletet och rockigt.
Sa att jag ville ligga naken i min kista om/när jag dog och skulle begravas.
Det har aldrig varit någon kultur för kostym omkring mig. Inte av far eller andra män i min familj. Inte av vänner. Och, troligtvis lite efter att jag är uppvuxen på landet, så har kostymer relaterat till stadsbor – alltså förakt och fördom. Men tiderna ändras.
När man skulle sluta nian så skulle man tydligen ha kostym på sig. Jag tror minsann att alla hade det. Och det var snyggt – min första kostym. Kostym är dock relativt dyrt. Man använder det ju faktiskt inte så ofta – vanligtvis. Men jag vill det! Jag använde dock inte min första så mycket i början, men är glad att jag hade den nu i efterhand.
Inför studenten köpte man sig en till kostym och ville ha en som inte var som den första. Jag minns att jag ville spexa till det hela en liten, liten del och tog en rosa slips. Efter det så började vi av någon anledning att använda kostym oftare inom gruppen. Eller egentligen var det jag som fick för mig om att jag ville ha det oftare.
Jag låter det vara osagt av vad som kan ha påverkat mig för jag minns inte riktigt när det startade. Vi började ha grabbmiddagar i kostym – några av oss iallfall. Jag ville ha kostym vid tillfällen utöver de vanliga. Jag hade ju börjat använda skjortor till vardags och då vill man ju vara lite uytterligare klädd vid högtider och andra speciella evenemang och händelser.
Kostymen/kostymerna dök fram lite då och då. På kalas, bröllop, midsommarafton, julafton, speciella kvällar, när jag vill överraska min flickvän med en ros på stan och dyl. Jag trivs i dem och känner mig, på ett mycket bra och positivt sätt, formell, sofistikerad, stilig och lite klassisk. Jag vill ha fler kostymer. Jag tittar gärna på dem och det är det enda klädesplagg (även om det egentligen är flera) som jag är intresserad av när jag är på stan. Jag vill ha tradionella gubbgrejer. Gråa kostymer i grovt tyg.
Jag tycker inte att kostymer behöver eller är synonymt med affärsmänniskor. Jag tror verkligen inte att jag är influerad av varken det eller USA. Det har nog mer blivit att det inte är vanligt med folk i mina kretsar, eller ålder att ha kostym och jag gillar det. Jag klär mig gärna med den. Kombinerar med slipsar och skjortor. Det är fantastiskt och det är roligt!
Men jag försöker inte smita undan med att jag tycker det ser mer respektabelt och ordentligt ut, för det gör det ju. Det hela med att de ska ha sina vikstreck och att dessa måste bevaras så man måste vika dem speciellt och hänga dem. Att man inte kan tvätta dem hur som helst. Det är mer jobb och därmed ett annat värde. Jag älskar jeans, jag har det alltid när jag inte har kostym – vilket inte är så ofta som det kanske låter – och har alltid haft. Men det är ju slit och släng-kläder.
Kläder som jag kan springa i för att spela fotboll, basket, klättra i träd, leka i gräset, kasta mig i buskar eller vad fan som helst. Nog att jag har klättrat i träd och kraschlandat i gräs med kostym med, men det är ändå ett platt som jag generellt sett är försiktigare med än andra kläder där jag inte bryr mig.
Kostym är syggt och det kommer jag säkerligen att fortsätta med.