På ett tåg.

closeDetta inlägg skrevs för 7 år 8 månader 5 dagar sedan, och om det är av karaktären åsikt, så reserverar jag mig för att jag mycket sannolikt kan ha ändrat den sedan dess. Är det en guide så kan det också vara så att det inte längre är applicerbart eller fungerar. Dock vill jag inte ta bort, eller orkar sortera, gamla inlägg och därför är det kvar.

Jag åker tåg. Ett fortskaffningsmedel, vars sträcka jag så många gånger befunnit mig.
Jag minns tankar, känslor och händelser och det känns lite som en resa genom tiden.

Utanför fönstret är det vit och kallt. Jag fylls av kärlek och skönhet av sikten. Snöbeklädda träd, isande vatten, hus med infallna tack och övergivna, nerklottrade tågvagnar. Jag ser det som skönhet. Som något vackert och en del av vår kultur hellre än sorg och ilska för det gamla och ungdom.

Snön får mig att tänka på min barndom. Tåget får mig att tänka på min tonår. Vänner och flickor. Fester och känslan av att bli vuxen. Resor mellan detta och dessa. Människor jag känt, människor jag förträngt. De uppstår som klara minnen i mitt huvud. Och glädjen eller sorgen som var förknippad med dem.

Resor mellan hem och ett åldrande jag. Resor som en gång var mellan skola och hem; hem och underhållning; gammal hem och nytt hem;. Resor mellan Loftahammar och Västervik, sedan från dem till Linköping, och nu ytterligare från Linköping till Göteborg.

Så mycket utanför fönstret anspelar på ett minne. Om saker som ligger mig så nära hjärtat att det gör ont att inte alltid minnas dem. Men också känslan att det är därför jag inte alltid kan känna dem. De är tunga och jag var någon annan då.

Endast kärleken och glädjen finns var som minnen på en resa igenom en snötäckt idyll.