Hoppa till innehåll

Etikett: Barndom

På ett tåg.

Publicerat av Daniel Holm den 5 december, 2012

Jag åker tåg. Ett fortskaffningsmedel, vars sträcka jag så många gånger befunnit mig.
Jag minns tankar, känslor och händelser och det känns lite som en resa genom tiden.
Utanför fönstret är det vit och kallt. Jag fylls av kärlek och skönhet av sikten. Snöbeklädda träd, isande vatten, hus med infallna tack och övergivna, nerklottrade tågvagnar. Jag ser det som skönhet. Som något vackert och en del av vår kultur hellre än sorg och ilska för det gamla och ungdom.
Snön får mig att tänka på min barndom. Tåget får mig att tänka på min tonår. Vänner och flickor. Fester och känslan av att bli vuxen. Resor mellan detta och dessa. Människor jag känt, människor jag förträngt. De uppstår som klara minnen i mitt huvud. Och glädjen eller sorgen som var förknippad med dem.
Resor mellan hem och ett åldrande jag. Resor som en gång var mellan skola och hem; hem och underhållning; gammal hem och nytt hem;. Resor mellan Loftahammar och Västervik, sedan från dem till Linköping, och nu ytterligare från Linköping till Göteborg.
Så mycket utanför fönstret anspelar på ett minne. Om saker som ligger mig så nära hjärtat att det gör ont att inte alltid minnas dem. Men också känslan att det är därför jag inte alltid kan känna dem. De är tunga och jag var någon annan då.
Endast kärleken och glädjen finns var som minnen på en resa igenom en snötäckt idyll.

Kommentarer är stängda

En resa igenom tiden.

Publicerat av Daniel Holm den 22 juli, 2011

Tåget rusar fram igenom och förbi familjära platser och landskap. Skog och grönska. Det är sommar – mitten av sommaren – och jag är påväg hem till mina hemtrakter för att få en glimt av svunnen barndom. Jag tänker på tiden då man endast hade cykeln som personligt transportmedel – och som man använde det. Över stock och sten, igenom täta skogar, vackra stigar och på en skiftande asfaltsväg. Man cyklade till ett bad och var där nästan hela dagen. Eller så cycklade man till ICA och köpte Coca-Cola och Knasen.
Tiderna innan arbete, sommararbete för den delen. Tider då man kom att formas till det man idag är. Det man idag tänker tillbaka till och ler. Det var en undebar tid och jag älskade den. Såsom jag älskar den idag. Dock saknar jag den inte på ett sätt att jag velat ha den tillbaka. Nej, ännu är det inte försent för att återuppleva att få bada hela dagar. Att gå eller cykla och inte tänka på sin stackars hy. Att morgondagen är okänd och att man lever för nuet.
Man ska inte glömma bort vart man kommit ifrån. Man ska inte glömma bort barnet i en. Låt den leka, låt den hoppas.
Det är en anledning att åka hem för.

Kommentarer är stängda

Vårsol och barndom.

Publicerat av Daniel Holm den 19 mars, 2011

Idag skiner åter solen och smälter bort snön som igår föll så överraskande. Idag är det skönt att vara ute – ändå sitter jag för tillfället inne. Jag jobbar, hos en vän, med kaffe och till spektakulär filmmusik. Musiken fick mig att tänka på kyrkans orgel. Och det fick mig att tänka på skolavslutningarna i grundskolan. Det var nu så länge sedan, men ändå minns man det, som man säger, som igår.

Hur man stod uppställda längst fram och sjöng i kör till orgelns toner. Man var liten, ens små bekymmer kändes då så stora – och har inte alltid förändrats. Sommaren, som var livet, framför sig. Jag minns att jag alltid fick höra hur jag hördes väldigt tydligt ibland de andra rösterna i kören. Jag minns att jag då inte uppskattade att befinna mig en kyrka. Jag är inte på något sätt religiös. Idag ser jag det som charmigt. Jag går gärna på julmässan. Eller vid advent. Akustiken.

Ibland saknar jag den tiden som barn – även att jag aldrig någonsin(!) skulle vilja gå tillbaka till den tiden. Jag tänker på sommarkvällarna i Loftahammar. Hur man förlitade sig på cyckeln som sitt ända transportmedel mellan Loftahammars stränder, skog. ICA och café. Det var tider. Tider även i den mån att man hade en tid att vara hemma på kvällarna/nätterna. Hur jag sjöng när jag sent cycklade hem, för att inget otäckt höra – jag trodde hårt på spöken.

Man kan som sagt, sakna den tiden ibland. Sommrarna i Loftahammar kommer att följa mig resten av livet, och jag vet att de ibland kommer att hemsöka mig. Ängarna, skogen, stränderna, husen. Pulsen.

Kommentarer är stängda