En blåsig vårmorgon, blåser minnen.

Det är en strålande morgon. Men sval. Det blåser.

Jag tänker på min tonår i Loftahammar, där jag vuxit upp. Jag tänker på sommardagar. Dagar som jag vandrade i solskenet till jobbet. Dagar som jag talade med turister på min gång. Jag tänker på dagarna. På kvällarna. Vinden.

Denna morgon får mig att tänka på vackra sommarmornar. De där som känns lite som en omstart. Det är svalt, det blåser – men det är inte kallt. Det är skönt och det är friskt. En ny vind som viner. Dags att vrida segel efter vinden. Det är nu som värmen på nytt ska få stiga uppåt sommargrader.

Det känns så lugnt och skönt.

En bris. Jag tänker på havet. Jag tänker på solens miljontals reflektioner i det. Vågorna. Jag tänker på ungdom, jag tänker på kärlek. Vänskap och familj.

Det ska bli underbart med sommar snart igen. Och även att jag ibland oroar mig för hur mina tankar vandrar tillbaka på tiden då man cycklade överallt och var konstant med sina vänner, hela sommrarna, så ser jag fram emot den framtid som jag är till mötes.