Etikett: Samhället

Jag måste faktiskt säga att jag tycker om Polisen. Visst, jag gör saker som man inte borde göra, eller snarare kanske att jag gjorde sånt man inte borde gjort och om eller när man då åker fast så uppskattar man nog inte lagens långa arm så värst, men de är ju faktiskt där för alla våras säkerhet och rättsväsende.

Faktum är det att jag i sommras såg att polisen var i Loftahammar och jag blev så glad att jag gick ut och tog dem i hand för att visa min uppskattning. Mopedister som för ett jävla liv är förekommande och jag har själv varit där. Man var ju livrädd för polisen när man hade moped, min lät nämnligen som fan. Men Polisen ska trots allt visa upp sig. Oavsett om det hänt nåt eller ej.

Man lär sig, som alla vet, av sina misstag. Vissa lär sig av att de gör något dumt själva, utan att någon kommer till skada. Vissa lär sig av att de gör något dumt och någon tyvärr kommer till skada. Och vissa lär sig av att åka dit för Polisen innan något händer. Nu är inget av det kanske det bättre, men jag uppskattar ändå att jag varit med om det förstnämnda och att jag blev en bättre person av det.

Att pojkar ofta kör för snabbt när de precis tagit körkort är vi nog alla överens om. Jag har varit där och jag gjorde det. Men med tiden så mognar man. Det är inte alltid man faktiskt behöver vara med om något, kanske räcker det med närheten av det. I början så stötte jag ofta på Polisen när man kanske precis saktat ner efter en omkörning eller att man för engångskull tog det lugnt och tillslut så inser man att det helt enkelt inte är värt det. Nu ska jag inte låta som att jag nu är vuxen och klar det pojksträck, för tyvärr är jag nog inte det. Oavsett hur stort eller litet det är.

Men skulle då Polisen ta mig på bar gärning så har jag mig själv, och endast mig själv att skylla. Jag får helt enkelt stå för det och ta det. Inget mer att göra och jag skulle faktiskt uppskatta det efteråt. Och det är likadant med mina vänner. Jag hoppas att Polisen tar dem med när de gör något olagligt. Det ska inte vara någon skillnad.

Polisen är något jag lärt mig att uppskatta mycket i efterhand. Inte för att jag någon gång åkta fast av dem, eller behövt deras hjälp, men det infinner sig ändå en viss trygghet bara igenom att de faktiskt visar upp sig. I Västervik tycker jag att de har blivit bättre på att visa upp sig och i Göteborg ser man dem varje gång man är utomhus.

Idag var jag och farsan var påväg till min systers födelsedagskalas när jag en stund innan hade gjort en omkörning. Efter kom en Mercedes som dessutom körde om mig på heldragen linje. Efter den bilen kom en Saab, också i en jävla fart och började dessutom blinka. Jag tänkte det att ”Va fan, vad alla är stressade idag” och valde att inte lägga mig i ytterfältet. Då drog bilen igång blåljuset och jag la mig fort som fan i ytterfältet och den körde om. Saaben körde ifatt Mercedesen och satt återigen igång blåljuset. Man ska inte kämpa eller stressa sig fram i trafiken.

Jag skrev tidigare om att det ibland kan vara hårt att vara man i vårt samhälle. Fick en hel del rolig respons och tack vare Malin så förstod jag även att jag hade gjort mig lite missförstådd, eller kanske snarare inte utvecklat mig specifikt nog.

Malin sa det att hon snarare ser det som manligt när en man gråter, att han faktiskt vågar och jag håller helt med. Det är faktiskt att det är precis så jag menar. Det är bara då en man får gråta, när tårarna kommer ifrån känslor. Hans hjärta är krossat, misst en nära vän, när en förälder eller annan släkting eller familjemedlem dör.

Dock så är det fortfarande så att man måste välka sina situationer och platser att gråta över känslor. Det är tex jävligt hårt att se sina egna föräldrar gråta. Givetvis har de all rätt till det, men man känner sig hjälplös. Den stora björnen som alltid varit där för att torka ens egna tårar, gråter nu. Egentligen är det väl också inte mer än rätt att de också får göra det, så att man kan ge tillbaka för all support, men det är ändå hårt.

Däremot ska ska han kanske inte gråta när han slår sig på smalbenet eller slår huvudet i marken. Det är knappt att han får gråta när han får en smäll på pungen (tro mig, det värsta har hänt även mig och det är fortfarande inte okej att gråta då). Det hör även till att vi män inte har lika nära till tårarna vid sådana tillfällen. Vi gråter helt enkelt inte över smärta.

Jag har däremot svårt att gråta. Det är inte så att jag inte vill eller känner att jag inte borde, jag bara kan inte. Sedan jag och Anneli gjorde slut så har jag gråtit två gånger. Första gången var när jag insett vad jag hade gjort och andra gången var nästan en vecka senare när allt bara gjorde för ont och jag kunde inte sluta tänka på henne, på allt. Gråta är någonting som jag har haft svårt för i många år. Jag kan känna hur jag verkligen behöver gråta, släppa på trycket – men det går inte.

Jag vaknade tex. en morgon, två dagar efter att Anneli och jag gjort slut och jag kände mig så tom. Vi brukar alltid höras av på morgonen, antingen är det hon som väcker mig, eller så ringer jag så fort jag vaknat. Denna morgon insåg jag att jag inte längre kunde göra det (jag vet att du säger att jag kan, Anneli, men inte denna morgon :). Jag gick ner till köket, började bre några mackor, kände att jag var jätte ledsen och att jag behövde gråta. Jag började sjunga, som jag gör varje morgon(/dag/kväll/natt) när jag går runt och styr med något i kök eller dyl. Givetvis föll man på låtar som kanske inte gör saken bättre och ledsnare blir man – kanske var det delvis medvetet. Jag ansträngde mig verkligen för att få släppa en tår eller två, men icke! Det går inte hur som helst.

Men jag personligen är inte rädd att gråta. Jag är varken sämre eller bättre än det. Och inte är jag rädd att erkänna det.
Dock så återkommer det till att man måste välja situation.

Varför denna eviga kamp och snack om bröst? Vet ni det kvinnor att vi män troligtvis frågar oss själva lika mycket varför denna fascination av bröst, som ni gör?
Kvinnas bröst har varit en fråga under en lång tid, och under en lång tid har jag haft mina funderingar angående varför det just finns denna fascination av kvinnans bröst. Inte bara ifrån mannens sida, men också kvinnans.
Men nu så börjar jag nog äntligen att komma fram till ett svar.
Det korta svaret är att män inte har egna bröst.
För så är det ju faktiskt. Nog att vi har ett bröst och att vi på detta har ett par bröstvårtor och att man kan ha stora bröstmuskler, men vi har ändå inga bröst. Och allt som vi män inte har – vill vi ha. Vill se, lära känna.
Och dessutom så spelar saken in att de oftast inte syns. Nog att man ser dess konturer och form – men en tröja kan ljuga. Det är precis som kvinnor och ben. När jag var liten så snackade farsan alltid om kvinnor och snygga ben, men jag fattade inte. Det var väl inget speciellt – men nu på de senaste åren så har det bara slagit till och kvinnans ben är oerhört vackra och en sensation för ögonen.
Varför? Jo, för att kvinnor kan ha jeans eller andra byxor på sig. När de väl inte har det så ser man på den otäckta kroppsdelen lite extra. Huden spelar även den en stor roll. Hud relaterar till närhet och intimitet – kärlek.
Bröst är det likadant med. Visst, vi män kan vara helt borta vid åsynen av även klädda bröst, men man ser ju ändå deras eventuella volym även ifrån utsidan.
Men att vi män hela tiden klär av kvinnor med blicken fördärvar jag! Det är ett löjligt resonemang. Jag har gjort det två gånger. Varför jag vet att det just är det? Jo, för att jag kommer ihåg de gångerna oerhört bra. Den första gången snackade vi om saken och jag var tvungen att testa, den andra gången var jag full och ville testa igen. Det är helt enkelt inte intressant.
Men att vi män inte har egna bröst att leka med, tror jag har en stor betydelse av denna fixsering som vi har här i världen. Givetvis så kan och beror troligtvis lite av den äldra generationens uppfostran – för kvinnor är inte helt ute på att inte prata om deras och varandras bröst heller.
Jag tror att det faktiskt i vissa fall kan vara männens fruar/flickvänner som gärna snackar på mer om sina och andras bröst än vad vi tänker, eller ens bryr oss om.