Etikett: Samhället

Häxjakt på kvinnliga toppolitiker.

Publicerat av Daniel Holm den 18 januari, 2016

I våras satt jag på ett fik i Västervik och läste boken Makt; en kortfattad, väldigt innehållsrik och bra bok om den sociala makten som vi alla finner oss under – medvetet såväl som omedvetet – av Börjesson & Rhen (2009). I samband med det kom nyheten att Annie Lööf skulle bli mamma, följt av en debatt om kvinnor och graviditet – kvinnor i maktpositioner, eller snarare en indirekt kritik av detta.
Jag deltog i debatten i form av ett kort inlägg där jag skrev att människor, oj fel, kvinnor fortfarande blir marginaliserade när det kommer till att vara just människor.[1] Att det minsann inte ska glömmas bort att även om en kvinna också har en topposition i någon typ av organisation eller institution, så är hon fortfarande en kvinna. För att åter citera Börjesson & Rhen (s. 35): ”en kvinna med makt behandlas i media alltid som just en kvinna med makt” (s. 35).
Att debatter uppstår, åsikter dyker upp, i form av och angående att kvinnor föder barn – och då går det ju inte att vara, till exempel, politiker, säger patriarkatet. Det är inte en modern, human eller i närheten av en jämställd bild vi bör ha i vårt samhälle 2016.
Detta händer just nu i media igen. Margot Wallström och hennes hyresavtal med Kommunal. En kvinna i en maktposition som ska bli påmind att hon är kvinna, och att vi läsare blir påminda om att hon är en kvinna.
Missförstå mig nu inte; det är definitivt medias roll att agera medlare och informatör mellan medborgaren och det politiska styret – det är deras ansvar och funktion. Dock vill jag även påpeka hur media även, i samma ansvarsområde, också måste överväga sin egna position i det hela.
Låt oss, för enkelhetens skull, ta ett steg ifrån huruvida detta hyresavtal är en faktisk muta eller ej; om det är ett enda stort missförstånd eller ej, och istället se på det för vad det är: en häxjakt. En häxjakt på kvinnor i maktpositioner. Kvinnliga toppolitiker.
Det handlar återigen om samhällets strukturella makt som nu kastar sig över en kvinnlig toppolitiker som, oavsett sanningen i allt, och vilken sida som innehar sanningen, halkat lite. Hon är ett öppet mål nu, och media inser inte själva hur de går patriarkatets ärende.
Idag fortsätter skandalen med Wallströms ”hemliga” lön på Postkodlotteriet – något som var aktuellt innan detta, så varför ska det tas upp nu igen?[3] Häxjakt.
Skandaler blir skandaler när media tar upp det och det fångas av publiken – oss medborgare. Vi läsare får inte tillåta oss att bli matade av vad som helst och istället ställa krav på media. Media måste se på min position i det hela.
Istället för att skriva mer om den politiska och diplomatiska relationen mellan Israel och Sverige, som på alla sätt är högaktuell och av vikt, så läggs fokus på hur en kvinnlig toppolitiker kan ha gjort något dumt. Sker det på samma sätt med manliga toppolitiker?
Alliansfritt Sverige publicerade ett inlägg med ett antal moderata toppolitiker som själva stått i blåsväder över besynnerliga lägenhetsaffärer i Stockholm.[2] Något jag inte minns att jag kan ha läst om eller som har blossat upp som detta. Det kan ju också bero på att det i fyra fall av fem, var manliga toppolitiker.
Nej, det är ännu en häxjakt efter kvinnor i maktpositioner. Vi behöver inte leta länge: Annie Lööf, som sagt; Ebba Busch Thor, när även hon blivit mamma; Maud Olofsson och Nuon; den uppenbara med Mona Sahlin, Tobleroneaffären, 1995. Det händer än idag – det ska påminnas om att de är kvinnor bara för att de är. Men när läser vi om när manliga politiker blir pappa? Varför tystnar skandaler om män mycket snabbare? För att återigen citera Börjesson & Rhen, samma sida som ovan: ”En man i media behandlas som en normal företeelse”.
Att ett hyresavtal kan skapa så mycket uppståndelse.
1: http://www.danielholm.se/kvinna-med-makt-ar-en-kvinna-med-makt/
2: https://alliansfritt.nu/nyheter/sten-i-glashus
3: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19800929.ab

Kommentarer är stängda

Osynlighet

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2015

Vita män är osynliga. Ingen höjer er ögonbryn eller rynkar på nästan område mäter en vit man i kostym på ett möte på ett kontor. Det är normen. Men en kvinna? En svart man? En man i kvinnokläder?
Då sker något. En synlighet.

Innan någon typ av jämlikheten existerar, eller att den snarare är ett faktum när, är när allt annat är lika osynligt Som dagens vita man.

För avvikare syns. Svarta, kvinnor, bögar, flator, osv. De som inte fyller den maktnorm som Vi lever i.

Även om det på sitt sätt är bra att kvinnor i historian lyfts upp, eller som har makt, eller som gjort något betydelsefullt så är det jävligt fult just för att de synliggörs. Och det är felet.

En kvinna vann nobelpriset, kan man läsa. Vem fan bryr sig att det är en kvinna? (många) Men vad spelar det för roll då? Ingen, såklart. Eller?

Detta är även problemet med kvotering, eller att debatten om Hillary Clinton går het då många antas rösta på henne just för att hon är kvinna. Kvotering fastställer en kvot kvinnor, i egenskap av att de är just kvinnor. Inte människor – kvinnor. De måste få hjälp; de måste synliggöras. Det är fel. De måste osynliggöras.

”Slumpmässiga” kontroller på flygplatser av araber är inte så slumpmässiga. De är synliga. Poliser som stoppar svarta på fina cyklar är inte heller de. Svarta är synliga.
Se på alla dessa polisskjutningar i USA: svarta skjuts för att de syns; det gör inte den vita mannen i samma situation.

Att kändisar ”kommer ut” som homosexuella eller queer borde inte heller vara en nyhet. Det är ju ingen nyhet att de inte är homosexuella eller ska byta kön? Nej, för att det är osynligt, och detta är synligt. Det ger fortfarande rubriker. Detta uppvisar vidare medias och egentligen hela samhällets struktur sociala kontroll över människor – varandra.

Samma sak med Pridefestivaler, att människor ”kommer ut” med att bytt kön. Det är vackert, och bra att det tas upp och därmed normaliseras, men det hade varit ännu bättre om det inte togs upp och inte behövde normaliseras eftersom det redan var fullt ”normalt”.

Målet är således att bli osynlig. Att allt lägger sig. Du ska inte behöva läsa om vem som är ju homosexuell eller inte, eller att en kvinna minsann också kan. Eller att svarta inte får diskrimineras. Allt detta är istället en automatisk motsats. Det är en särställning och en systematisk och strukturell diskriminering.

Vi är alla människor – Börja där; Sluta där.

Ingenting annat bör spela någon till. Om en individ är godhjärtad eller ett rövhål, så är inte det på grund av någon av deras sociala stratifiering, utan för att de är så enskild individ.

Kommentarer är stängda

Restriktioner på vilka som ska få skaffa barn.

Publicerat av Daniel Holm den 12 oktober, 2015

Föräldraskap är inget som ensamt kan skänka någon vishet. Att öppet lägga sig i andras beteende som föräldrar är känsligt, kanske dumdristigt. Jag tänker att en del människor (nu pratar jag naturligtvis inte om dig), men en del andra, starkt borde överväga att inte sätta barn till världen.

Källa: Jag tänker att en del människor starkt borde överväga att inte sätta barn till världen

Författaren, Lars Lindström, missar målet, sin egen poäng i denna debattartikel. Snarare låter han lite bitter och sur över den yngre generationen. Längre kommer han inte riktigt till sak, men jag kan hålla med om idén att alla kanske inte borde sätta barn till världen.
Människor som tycker att deras enda anledning till liv är att sätta barn till livet – de har inte fel ut ett naturligt perspektiv då det är den enda naturliga meningen med livet, likt alla andra djur – men vi lever i ett konstruerat samhälle som kräver och förutsätter mer. Det finns mer att hämta, och att fostra barn till integrerade medborgare och arbetare, till vuxna som klarar det vuxna livet. Föräldrar som inte har det kulturella, ekonomiska eller symboliska kapital och ansvar som krävs för att uppfostra barn. Som inte ger den sociala stimulans eller stöd för studier och etablering i samhället. Eller, framför allt annat på denna jord, kärlek.
Jag tänker då på Astrid Lindgrens ord att ifall man bara ger barn tillräckligt med kärlek så kommer folkvett av sig självt.
Jag har länge funderat kring varför det är så svårt att adoptera men så lätt att via ett samlag få samma resultat.
Dock är problemet mycket svårt att lösa. Främst vem som skulle få avgöra en sådan sak. Jag verkligen inte rätt person för något sådant, och det är ingen annan heller. Ohållbart.
Skulle vi sätta upp riktlinjer så behöver se både ha karaktären av att vara hårt definierat Och av typen ram, för att det inte ska hamna folk mellan stolarna och att ”Fel” personer inte påverkas. Riktlinjer skulle dock relativt enkelt kunna härledas ur konstellationer och bakgrunder av familjer som har haft problem. Till exempel vad avser bakgrund inom brottslighet, alkoholism, arbetslöshet, osv. Det går att hämta ur statistik.
Och hur skulle en sådan lag ge resultat? De som skaffar barn utan tillstånd, vilka sanktioner får de? Böter? Fängelse? Jag är rädd att något sådant bara skulle sätta en person i ytterligare misär där en särskilt social klass skulle vara de som lättast får barn utan eventuellt tillstånd och därefter få lida av det. Om och om igen. Ohållbart.
Och barnet då? Ska staten då ta det ifrån föräldrarna? Vart ska de ts vägen då? Det kanske skulle bli en hård press på staten för att det skulle bli så pass många barn – utan sanktioner kanske en och annan inte bry sig om att de föder ett barn som sedan tas ifrån dem. Ohållbart.
Eller ska alla människor steriliseras från födsel och sedan när de är redo för att skaffa barn så ansöker de om att bli reverserade för att åter kunna reproducera. Det skulle givetvis vara enklast för då kan inte människor skaffa barn utan tillstånd, vilket är mer likt att adoptera. Men att sterilisera barn när de föds, det är ett hårt och kränkande slag mot varje individs rätt till integritet. Ett läskigt övertramp från en stat. Ohållbart.
Och så, som sagt, vem har rätten och kunskapen att bestämma vilka som ska få barn? Du? Eller är det ens en mänsklig rättighet? Homosexuella par har inte den rätten i många länder.
En betydligt enklare lösning, om nu detta faktiskt skall ses som ett problem (troligtvis mer i vissa länder än andra), skulle vara att helt enkelt utbilda människor mer. Och jag menar inte i att utbilda mer om sex och samlevnad – även om det säkert också skulle vara positivt – utan att få människor att ingå i den akademiska banan. Inget annat preventivmedel är så effektivkt som det att utbilda sig. Sedan kanske inte det är något som alla vill, men det är något jag tror, och vill, att vi kan ändra på. Alla skulle må bättre av att vidareutbilda sig – bara något; alternativt, eller kanske samt, att förbättre dagens skolgång för att ge denna möjlighet istället för att människor ska hamna i kläm på grund av skolans tillvägagångssätt.
Men att utbilda sig, det är något som jag är Mer okej med att staten skulle tvinga på sina medborgare än något annat.

Kommentarer är stängda

Tolerans, acceptans och erkännande av homo eller genus.

Publicerat av Daniel Holm den 14 maj, 2015

Idag är nyheten som ”Tolerans får grönt ljus i Wien”. Dålig ordlek och hemskt ordval. Plus att det kanske inte är så genomtänkt som vid första anblicken. Allt behöver problematiseras.
För det första är ordet ”Tolerens” hemskt. ”Tolererar” man andra sexuella läggningar än heterosexualitet alltså? Tolerans indikerar ju ändå att man hade hellre inte haft det, ”men att jag kan väl gå med på att det finns homosexuella då”. Jag tolererar de högljudda tonåringarna på bussen, för att jag har själv varit så ung och minst lika högljudd, men det hade ju inte gjort något om de tystnat, eller iallafall sänkt ljudnivån lite.
Det är som skillnaden mellan acceptans och erkännande. Att acceptera liknar tolerans. Att man tolererar det man accepterat. Att Erkänna något är att inse dess existens och har inte samma värdering. Jag kan erkänna saker jag egentligen kanske inte sympatiserar med. Det är helt enkelt bättre med att välja ord som erkännande – om det nu inte är så att du bara accepterar eller tolererar något.
Jag erkänner romers utsatthet och systematiska diskriminering. Jag accepterar att många av dem tigger. Jag accepterar för att de är utsatta, men jag hade givetvis hellre sett att de inte behövt tigga för att det ska ingen behöva göra.
För det andra så visar dessa lyktor fortfarande en stereotypisk bild på det biologiska könet; en bild på de sociala könet: genus; manligt och kvinnligt – klänning eller ej. Lesbiska kvinnor kanske inte alls identifierar sig med det kvinnliga genus som de förväntas.
Det är givetvis underförstått att det ska indikera just homosexuella par där de ena är män, och de andra är kvinnor i dessa gatuljus. Men. Låt oss vända på det. Denna text indikerar även på en annan stereotyp: att män inte bär klänning, för att de ikonerna kan ju lika gärna vara två män i klänning

Kommentarer är stängda

Bourdieu, Den manliga dominansen och 50 Shades of Grey.

Publicerat av Daniel Holm den 12 maj, 2015

När jag läste Pierre Bourdieus Den manliga dominansen så slog mig tanken hur så mycket av vad han skrev skulle kunna användas för att utföra en analys av den populära boken, och nu också filmen, 50 Shades of Grey. Nu ska här erkännas direkt att jag inte har läst boken, eller sett filmen, men jag har fått det berättat av flera oberoende källor i min omgivning, samt snappat upp det genom andra kanaler. Analysen utförs inte heller av bokens/filmens alla detaljer, utan jag avser att utföra denna analys, denna ”erövring av Bourdieus teorier”, genom att problematisera dess tema och härleda likheter av det som Bourdieu beskriver i sin bok. Analysen är alltså av idén om boken och filmen, dess koncept och innebörd i egenskap av samhällsreflektion, inte om handlingen.

Det centrala temat i Den manliga dominansen, eller snarare den frågan Bourdieu ställer sig, är varför kvinnor accepterar sin underkastelse, sin underordning. Varför hon till och med själv fortsätter att reproducera den. Sociala hierarkier är en mänsklig skapelse och därmed föränderligt, säger Bourdieu. Så varför är 50 Shades of Grey så populär? Och detta, som sagt, bortanför det som litterärt verk – jag känner många som gått och sett filmen utan att läst boken; och det är likaså intressant att ställa sig frågan vad det är som lockar med boken från början.

Bourdieus viktigaste begrepp här är: doxa, habitus och symboliskt våld. Doxa är ”det som är självklart” (Moi, 1994, s. 6); hur dess osynlighet gör dem ständigt närvarande – såsom vad som anses vara manligt och kvinnligt.¹ Habitus är våra lagrade erfarenheter; ”ett system av dispositioner som är anpassade till spelet (på fältet)” (Moi, 1994, s. 6); en kunskap om hur vi skall navigera i den sociala världen. Symboliskt våld ett intill dolt och omärkligt våld som offren inte ser; våld som en dominerande grupp utövar i samförstånd på en annan. Utövas genom kommunikation och kunskap; genom misskännande och erkännande (Bourdieu, 1999, s. 11, 48-49 och 51).

Just det doxiska, det som är osynligt men ständigt närvarande, såsom manligt och kvinnligt blir av stor vikt i hörledningen till denna bok. Mannen, Mr. Grey, är rik, snygg och mystisk. Han är aktiv, reaktionär och formell – utåt. När jag pratat med nära och kära om denna bok så har jag fått höra hur ”många kvinnor blir upphetsade av att bli dominerade”. Låt oss för enkelhetens skull säga att så är fallet.² Då frågar jag mig, med härledning av Bourdieu: varför är det så? Varför skulle en kvinna bli mer upphetsad av det eller något annat? Och varför just den dominerande delen; alltså underkastelsen? Och att de som går och ser på filmen gör de för att de ska bli ”lite kåta”, som jag också fått höra. Boken, och filmen, ses ju av många som något typ av semi-pornografi/mjukporr. Pornografi där en kvinna underordnar sig en man.³ Kvinnan skall bli penetrerad, och mannen skall inte bli (A.a., 35). Dessa doxistiska mönster är djupt rotade och beskriver just saker som detta: det manliga och kvinnliga. Mannen aktiv och penetrerande; kvinnan passiv, underordnad och penetrerad – det manliga och kvinnliga habitus (A.a., s. 61). Det som är våra erfarenheter och våra dispositioner för vårt fortsatta handlande. En kvinna som sexuellt dominerar en man, eller som penetrerar honom är tabu. En man som underordnar sig är kaos. Det görs synligt på ett annat sätt, för att det så hårt skiljer sig så hårt från vårt doxa. Mannen och kvinnan är en lika stor dominerande grupp. Att den ena gruppen utför ett osynligt våld på den andra ter sig något självklart utifrån denna bok. Även om det i detta fallet endast är en man och en kvinna som det rör sig om, så är det en skildring av verkligheten. Det är ofrånkomligt. I detta fallet är det symboliska våldet avtalat. Formellt avtalat. Och jag menar då inte det fysiska i dominansen, vilket inte heller Bourdieu gjorde, utan det som avser dess erkännande eller misskännande: det ÄR kvinnan som blir exploaterad sexuellt. Att det ens kommer på tal. Det är ett symboliskt våld (A.a., s. 48). Dominansen är mannens makt över kvinnan (A.a., s. 29; s. 76).

Boken uppvisar just detta doxa, detta habitus och det symboliska våldet. Vill man häva denna dominans som mannen har över kvinnan så räcker et inte att bryta doxa eller ändra på habitus, utan det är hela samhällets förhållanden som reproducerar dem som måste ändras. Att män och kvinnor har ett lika stort ansvar i det, men på olika vis. De måste, oavsett, förhindra att människors dispositioner reproduceras (A.a., s. 55). Det behöver ifrågasättas, doxan, det osynliga. Kvinnor som faktiskt blir upphetsade av att bli dominerade måste fråga sig varför det är så? För det är ju typiskt att de blir socialiserade att tycka så i ett samhälle där mannen är den dominerande – alltså helt perfekt! Mannen får ju leva ut sin dominans även i sängen och behöver inte ändra sin roll, utan får snarare positiv feedback på sin dominans. Likaså att mannen måste ifrågasätta varför han uppskattar att dominera kvinnan. För detta, omvänt, är samma sak. Kvinnan vår positiv feedback på att underordna sig och båda reproducerar sina sexuella roller i samhället, i vardagen.

50 Shades of Grey är därmed just det som Bourdieu beskriver som en förkroppsling av dominansen (A.a., 35). Dominans och makt, och att kvinnan inte har makt över mannen (A.a., s. 110).

[1] Det kommer ifrån grekiskans ”att förvänta sig” och innebär ”den allmänna uppfattningen”.

[2] Och låt oss därmed bortse från att även män kan uppskatta att bli dominerade och kvinnor som hellre vill dominera, men att detta är tabu, vilket egentligen även det är ett bekräftande av tesen här.

[3] Pornografi generellt bör anses vara väldigt stereotypiskt och en samhällsskildring av extrema mått.

Referenser

Bourdieu, P. (1999). Den manliga dominansen.
Daidalos: Göteborg.

Moi, T. (1994). Att erövra Bourdieu, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, Nr. 1, s. 3-21.

Kommentarer är stängda

Om abort.

Publicerat av Daniel Holm den 28 mars, 2015

Det är på intet sätt oproblematiskt angående abort, samtidigt som det är allt annat än svårt. Vi börjat med det enkla i det.
Mänskliga rättigheter, integritet; alltså rätten över sin egna kropp. Det är helt enkelt upp till var och en, i fallet abort är det ju givetvis en kvinna, att ta beslut som går ut över sin egna kropp.
Det finns alltså ingen tvivel om att ingen kan tvinga en kvinna till varken abort eller förbjuda henne till att göra en abort.
Det svåra tillkommer ju dock i samma sak om den mänskliga kroppen och rätt till sin egna kropp och ingen annans: fostrets kropp.
När, eller var, startar denna rätt till sin egna kropp? Är det när man föds? Eller när man har en identitet? En viss ålder, kanske? Som det att man inte är myndig fören man är 18. Ingen sex innan 15. Som förälder har man ett ägandeskap över sina barn – i lagens vida mening, men etiskt, humanistiskt; vart ligger då gränsen? Bör inte den sociala normen och det juridiska ligga i synk?
Är abort mord? Måste man inte existera, leva, ha fötts, innan man är en människa som kan bli ”mördad”? Mord sker av en annan människa, men är ett ofött foster ännu en människa?
När startar livet? Exakt då en spermie nått in i ägget; Eller när det väl växer i livmodern; när fostret har ett hjärtslag; eller när det föds?
Medicinskt död är man, i Sverige, vid hjärndödhet – hur kan vi relatera det till en foster och en relativt oaktiv hjärna (sociologisk utsikt).
Min åsikt är att det otvivelaktigt är upp vill kvinnan själv att välja angående abort, och det är ingen annan som ska komma och lägga sin egna värdering på ett val att utföra en abort. Snarare är min åsikt tvärtom, att det är av mycket högre värde att vara försiktig i skapandet av en annan människa.
Men då kommer vi också till ett etiskt dilemma angående den som skall utföra abort: ska hen kunna tvingas? Har den rätt att vägra?
Vi har en bra lagstiftning i Sverige, skulle jag säga. Vi har rätten till abort, man kan inte bli tvingad att utföra en abort (om jag inte missat något), men att det finns en viss restriktion för när ett foster blivit lite för stort och det ha närmat sitt ”liv”. För ett foster är ju trots allt ingenting, egentligen, innan det har fötts och det har socialiserats och skaffat sig en identitet. Det är ett tomt ark, ett rent kanvas. En potentiell människa. Men ännu ”endast” en djurisk varelse. Allt däromkring är ju människors egna värderingar som läggs över, och att vi lever i ett samhälle som ibland är väldigt nära etiska kriser. Ge en penna ett namn och du kommer hålla den mer kär än dina andra pennor.
Att vi humaniserar saker betyder inte att de är människor (humans).
Men framförallt är det viktigt att sätta vissa gränser med abort för att det inte ska exploateras och på något vis ersätta preventivmedel. Det tar ändå skada på kroppen.
Så, summa summarum; människor har rätt över sin egen kropp, samt till sina egna handlingar, förutsatt att det inte går ut över ett annat liv. Men när startar livet? När det andas luft.

Kommentarer är stängda

Du har inte tolkningsföreträde för vad som kränker andra.

Publicerat av Daniel Holm den 1 oktober, 2014

Så nu är det åter dags att bli förbannad på hur samhället går mot att värdera alla lika och ta bort det som kränker människor som om de inte vore lika värda.
Denna gång är det Pippi Långstrump som ska förändras lite, lite, lite, lite, lite (osv. så lite så det är en ändring på Zepto-någonting). Bort med ”negerkung” bland annat.
Detta är bra. Och ni som inte förstår detta har en bit kvar att gå. ”Jag menar inget illa”; ”det är inget dåligt ord för mig”, guess what the fuck: du har inte tolkningsföreträde. Neger har i århundrade använts som ett ord på svarta människor, som då inte ansågs vara människor. De kunde ägas, men inte äga. De var slavar utan rättigheter av någon form – vare sig sociala, ekonomiska eller juridiska. När den vita mannen – imperialisten – åkte och hämtade folk för att sälja som slavar till andra vita män. Som djur, eller som om de idag vore maskiner. Under fruktansvärt förhållanden, utan vård, skola eller ens det mest fundamentala: respekt.
Eller ska jag kanske gå runt och säga till folk att de är ”fetton” eller klaga på något annat angående personens utseende? För det är ju med helt okej enligt våra sociala normer, eller? ”Alltså jag menar ju inget illa när jag säger att du är fet”, känner min igen er? Eller tänk er något annat som du känner dig förminskad av – vad som helst – och att jag utnyttjar det av ingen anledning mot dig. Känns det bra? Jag menade ju inget illa, men du kanske tar det så ändå. Då är du en ytterst liten bit påvägen så just detta ordvals natur är ohyggligt mycket värre för att det, som sagt, är dehumaniserande.
Och det är väl ”bra” att ni inte menar något illa, men ni måste ändå förstå hur det fortsätter att bidra till en underliggande strukturell rasism i våra samhälle. Vill ni vara del av det så ska ni skämmas ännu mer, men jag vill gärna inte tro att så är fallet. Det är okunskap. Har ni verkligen ett så stort behov av att då fortsätta kalla människor för ett ord vara ursprung tog ifrån dem sin mänsklighet – dehumaniserande?
Förstå att det inte är okej att använda ordet, och förstå varför ”negerkung” tas bort genom att tänka er att ett man åker till en annan kontinent – en vit man – och bara sådär blev kung över ett folk – för att han var vit och de svarta. Tycker ni att det passar en världsbild som ska överföras till nästkommande generation?
Dessutom sa självaste Astrid Lindgren i en intervju att hon ångrade att hon skrev så. Ni är rädda för att saker ändras. Saker som inte betyder något annat än en bättre världsbild. Ni borde oroa er mer för annat, för vet ni? Förändring är något bra.
Och så har några av er mage att bjuda in mig i grupper för att samla ihop namn till att motsätta er denna ändring. Skämms. Läs på lite och bilda er en ny uppfattning om något.

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Publicerat av Daniel Holm den 30 december, 2013

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda

Kyrkan är onödig.

Publicerat av Daniel Holm den 15 september, 2013

Kyrkan är en föråldrad och konservativ institution som, precis som alla andra religioner, förtrycker kvinnor och människor med andra åsikter, samt folkslag. Att kyrkan försöker ändra sig är hyckleri då det lämnar sin grund och renderar sig själv ogynnsamt och värdelöst. Vi behöver inte kyrkan för att skapa ett jämlikt och jämställt samhälle. Enda sättet för att ta det steget är att lämna vidskeplighet och den typen av fiktion bakom oss.

Kommentarer är stängda

"Kan du jobba för en kvinna?"

Publicerat av Daniel Holm den 28 maj, 2013

För snart två år sedan så gick jag in på en arbetsintervju för att bistå ett göteborgsplacerat företag med en flytt och diverse ihopkoppling av nätverk, datorer, m.m.
Intervjun gick utmärkt och jag fick senare jobbet och har fått mig en vän för livet då hon, chefen, som intervjuade mig har fått en särskild plats hos mig och är en fantastisk person. Men under intervjun ställer hon mig frågan: ”Kan du jobba för en kvinna?”

Jag hoppade näst intill till av chock. Jag förstod inte varför hon ställde mig frågan. Självklart kan jag jobba för en kvinna! För mig spelade det ingen roll om jag jobbar för en kvinna, vid en kvinna eller att en kvinna skulle jobba för mig. Det har ju ingenting med hennes biologiska kön att göra. Jag svarade att jag givetvis inte hade något problem med det. Hon förklarade hur hon på ett annat jobb hade haft problem med män som, av min tolkning, mobbade henne för hennes biologiska kön och hade utttryckt sig som att de försökte se vad hon gick för innan de tänkte ta något från henne.

Jag blir vansinnig.

Men då slog det mig hur, naivt, att bara för jag inte ser den skillnaden på män och kvinnor, så betyder inte det att andra gör det. Bara för att jag har insett hur könen är socialt konstruerade och hur jävla ojämlikt det kan är, så har inte andra det.

Situerad som en vit, ung man i Sverige, med en pågående hög utbildning, bra möjligheter till jobb, stor kunskap och som dessutom är frisk – och smal; jag är på toppen av världen och den grupp som är minst utsatt av alla. Detta ger mig ett ansvar att bekämpa utsatthet, istället för att spe på den. Jag vill jämna ut detta samhälle genom utbildning och politik. Det är mitt kall – mot ett hållbart samhälle.

Frågan är kanske mer: ”Kan jag jobba för ett patriarkat?”

Kommentarer är stängda