Har du någonsin tänkt på alla fejkade människor där ute?
Enligt mig så finns det fyra typer av människor:
- Den som är snäll – Generellt sett alltid ödmjuk, uppskattande och vänlig.
- Den mjuka med hårt skal – Den som ska vara så hårt men gärna kramas efter några för många öl.
- Den fejkade som försöker vara snäll – Den som ska försöka vara så jävla snäll men egentligen snackar skit om alla med alla.
- Den största idioten – Skiter i vilket, går förbi tanten som ramlat omkull och skiter i att ringa efter Polis när denne ser ett inbrott.
Alla dessa finns ibland oss och även jag känner folk i alla fyra klasserna. Barndomsvänner som har gått till att nonchalera en när de går förbi – man är inte tilräckligt ”populär”. De som hatade och föraktade mig, men nu är mina vänner.
De flesta i den andra gruppen är givetvis män. Män som inte vill visa sina tårar när de slår till tummen med hammaren eller super ner sig när de nyligen blivit dumpade.
Kvinnor å andra sidan befinner sig nog istället i den fejkade klassen. Hur de beter sig mot varandra är ibland det värsta jag har sett på denna jord. Och så har det alltid varit. I vissa fall så högdragna och långsinta.
En både för- och nackdel är att man förvisso kan förflytta sig mellan dessa grupper. Iallfall någorlunda. Tex så anser jag mig som den snälla. Men jag kan nog också både anses och anse mig själv att ha befunnit mig i en annan av grupperna. Och nu ska vi heller inte generallisera. Folk kan variera mellan alla grupperna beroende på miljö och folk. Men den som man är generellt kan i princip alltid placeras i någon av dessa grupper.
”Populär” är också ett jävla ord. Människor som var ”populära” och bara umgick med varandra, jävlades med de andra eller var överdrivet vänliga, som om de tycker synd om en. Jag har nog aldrig klassats som den klassiska ”populära”, ändå var en av anledningarna till att jag slutade äta i matsalen i skolan att det var för mycket folk att hälsa och kolla läget med – och jag kan aldrig förneka en annan människa.
Men ni som har varit som jag, kan det vara så att man inte är ”populär” för att man helt enkelt är så fördomsfull. Kanske lite som de ”populära” grupperar sig av samma anledning. Jag har dock alltid haft mina vänner, oavsett om de varit ”populära” eller ej. Som sagt så kan jag inte förneka någon någonting, och med mina vänner känner jag mig tryggare då min syn på ”popluära” är de som är ytliga och har en kärna av sten.
Känner ni igen er i något av detta så klaga inte. Gnäll eller skrik inte. Varken på mig eller andra. Inga ord behöver alls utbytas, utan känner du dig missnöjd med den plats som du känner dig som att du befinner dig i så fösök istället med att helt enkelt bli en bättre människa.
Och kom som sagt ihåg det med, det är ingen generalisering, och det handlar även mycket på beskådaren och inte din egen syn på det. Tex. så gråter jag inte. Ibland skulle jag nog gärna göra – av många anledningar, men jag mår fortfarande skit när jag tänker på att jag körde ihjäl Bambi…