Förlöjligad.

Allt är verkligen inte skit. Verkligen inte. Nog att jag just nu känner för att börja asgarva åt mig själv och absolut inte visa någon vördnad och förlöjliga mig själv till sömns, men jag känner samtidigt en annan känsla; Mod, styrka och värme.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig och kanske får jag inte vara lycklig för att det jag tror skulle göra mig lycklig är fel. Att jag gjorde fel, att det är fel val eller oriktigt.

Olyckligt kär kanske jag är. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag håller mig för att vara eller att jag håller mig för att inte vara. Slutet kom iallfall ärligt och uppfriskande. Jag har länge hållit mig ifrån att säga detta, men kanske är jag ändå inte redo för att nytt förhållande.

Just för att jag nyligen kom ut ur ett väldigt långt. Anledningen till att jag inte velat säga det är för att det låter som; – ”Äh, jag bryr mig inte. Jag var ändå inte redo”. Så är verkligen inte fallet utan jag bryr mig, men känner samtidigt en viss lättnad. Tänk om man fått det man ville och sen inte kunde uppfylla dennas tanke om kärlek för jag inte är laddat sedan den senaste utkörningen. Det har jag förvisso haft i åtanke hela tiden, men jag har velat vara redo!  För samtidigt känner jag mig inget annat än monogam. Holmen dig för en lång tid sedan.

Dock finns all säkerthet till att jag är helt över Anneli. Jag har varit säker på det rätt länge, men efter en hetsig diskussion så fick man kastat i ansiktet att jag inte kommit över henne och att det var därför som jag uttryckte mig som jag gjorde. Jag höll inte med, men blev ändå osäker efteråt. Nu är jag dock som sagt ännu säkrare på att så är fallet – både nu och då.

Jag känner däremot tyvärr fortfarande viss ilska. Samtidig glädje. Men ilska. Och jag står fortfarande fast vid en del av det jag sa. Moralen saknas.

Kanske är det som Gabriella sa, att man måste vara riktigt nere för att kunna komma upp. Nog att det var en kort nedtid, men jag fick ut mycket av det. Kanske är tiden orelevant? Kanske var jag bara trött då? Och grinig?

Att aldrig haft en chans ifrån början ger en ändå det förnuftet att man då inte gjort något fel under resans gång. Och det var ju egentligen detta som jag ville skulle skett ifrån början.
Men samtidigt råkade jag komma i en situation som är så löjlig så det finns inte och att jag inte såg den komma! Haha, ja. Jag säger nog det. Jag ska förlöjliga mig till sömns och imorgon fortsätter mitt glädjerus!

Någon som vill ha lite?

 

Godnatt, mina kära vänner!
Pöss!

Ett svar på ”Förlöjligad.”

Kommentarer inaktiverade.