Kategori: Okategoriserade

Blod och utbildning.

Publicerat av Daniel Holm den 18 augusti, 2009

Imorgon så har jag två huvudsaker att utföra och även en eventuell sak.

Gå till komvux i Västervik och lämna min ansökan till distanskurser.
Ge blod!
(Ringa till Chalmers.)

Jag ska först och främst alltså se till att jag pluggar även denna termin och så ska jag ge blod – visa vad ’Sharing is Caring’ verkligen är!

Det tredje är en liten fuling jag tänkt kolla med Chalmers, men det är högst eventuellt.

Men att äntligen få ge blod är jag både lyrsikt glad över och lite nervös. Jag är varken rädd för sprutor eller blod, men jag är ändå lite nervös. Kanske reagerar jag skit lustigt och däckar, haha. Eller så går det som när jag åkte in på sjukhuset för blindtarmen (gått hemma i e en vecka med magont – visade sig vara en blindtarmsinflamation.), då en sköterska gröpte i armen med nålen för att få tag på min åder. Men det kommer säkerligen att gå bra och jag känner mig som sagt, väldigt nöjd.

Dock var jag lite rädd innan de ringde häromveckan. När jag var och gav blodprov så sa de förvisso i slutet av sommaren, men när denne väl kom så hade de fortfarande inte hört av sig – skulle jag inte få ge något blod? Men jo då, det får jag allt, och det ska bli gött!

Man växer liksom lite som person, känns det som. Tänk bara om fler kunde ge blod. Engligt en jag pratade med på sjukhuset, så ger ynka 10% av alla sjukhus-personal blod. De borde ju föregå med gått exempel. Finns förvisso kanske en förklaring, men innnan jag hört den så är det för jävligt. Men det är ju inte bara systrar och doktorer som ska sköta sitt ansvar, det är alla!

Sharing is Caring!

Och så ska det dessutom bli gött att återgå till böckerna, denna gång i form av distanskurser. Köra sitt eget race. Det är den tredje och sista gången jag läser dessa kurser så nu är jag redo att ge allt! Kan ta det i min egna lilla fart, vilket känns gött. Bli av med den ena kursen snabbt, medans man kan dra ut en annan lite mer – perfekt.

3 kommentarer

Magnus Uggla blir hellre våldtagen av The Pirate Bay än av Spotify.

Publicerat av Daniel Holm den 13 augusti, 2009

Magnus Uggla - Om Bobbo Viking Magnus Uggla – en av min barndoms största idoler och fortfarande nära mitt hjärta. Den bästa skivan han har gjort är den första: ”Om Bobbo Viking”. Den känns mer passionerad, viljestark, mindre utpumbad och inte så överdrivet professionell. Jag har lyssnat på Magnus Uggla till och från så länge som jag kan minnas.

Men ”Om Bobbo Viking”, den innehåller låtar som Starlet, Okänd Värld och andra låtar som herr Magnus Uggla själv aldrig haft med på sina samlingsalbum – för det är den del av dessa. På senare år så har jag mer och mer sätt Magnus Uggla som en yngre, gammal gubbe som bara inte kan lägga av, trots att hans tid som svensk pop-artist är över. Kanske är det för hans musik inte känns lika passionerad som utpumpad numera. Att han hänger kvar för att han helt enkelt inte kan något annat – vilket egentligen är en godtagbar anledning.

Men samtidigt så är han ju så skön. Har haft egna program som ”Vart fan är mitt band” och ”Vart fan är min revy” – helt underbart. Iallfall det enstaka avsnitt som jag såg av det förstnämnda. Sedan var jag även och såg honom i Linköping förra sommaren.
Något som jag alltid har uppskattat i hans texter är hans rena ärlighet, något som jag kan tänka mig att andra i hans närhet inte uppskattar lika mycket.

Något som jag dock också har reagerat över angående herr Uggla och som har fått mig att lite rygga tillbaka och satt idéer i rullning är han verkar så properietär. Nu vet jag inte säkert, men jag ser Magnus Uggla som en artist som verkligen vill och ska ha pengar för sin musik han gör. Att han hatar allt vad det heter med Piratkopiering osv. (Och så finns ingen RSS-feed på sidan, så han vill verkligen inte bli kopierad. Själv har jag nästan alla hans skivor, och hade alla på datorn innan jag tog bort dem i plats för Spotify – dum idé. Nu är jag utan all hans musik igen, då jag inte orkar att rippa mina undanstoppade skivor till datorn.

Varför? Jo, för igår så gick Magnus Uggla ut på sin blogg och sa att han ”…blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.”. Hans musik är alltså borta ifrån Spotfiy (har inte kollat det än förvisso) och jag får återigen bege mig till gamla goda The Pirate Bay och ladda ner de skivor som är värda att ha.

Nu är bara frågan om han har ”lyft” sina låtar ifrån Spotify just för att han inte får betalt, eller om han har gjort det för att bevisa dumheten med en ”laglig” musiktjänst där artisterna ändå inte tjänar något. Om det första är fallet så kan han ju faktiskt ha det, men är det dock det andra så kanske man ska ta och skicka en slant till honom – svart! Det är då jävligt bra gjort och stå upp för det!

Det är också det som jag alltid har sagt. Det är inte artisterna som förlorar pengar i detta upptåg om Piratkopiering, utan det är skivbolagen – och ja; Fuck them! De har gjort sitt jobb och haft sin tid i rampljuset, håller du inte med Magnus Uggla?

Kommentarer är stängda

Dumma jävla människor.

Publicerat av Daniel Holm den 12 augusti, 2009

Har du någonsin tänkt på alla fejkade människor där ute?

Enligt mig så finns det fyra typer av människor:

Den som är snäll – Generellt sett alltid ödmjuk, uppskattande och vänlig.
Den mjuka med hårt skal – Den som ska vara så hårt men gärna kramas efter några för många öl.
Den fejkade som försöker vara snäll – Den som ska försöka vara så jävla snäll men egentligen snackar skit om alla med alla.
Den största idioten – Skiter i vilket, går förbi tanten som ramlat omkull och skiter i att ringa efter Polis när denne ser ett inbrott.

Alla dessa finns ibland oss och även jag känner folk i alla fyra klasserna. Barndomsvänner som har gått till att nonchalera en när de går förbi – man är inte tilräckligt ”populär”. De som hatade och föraktade mig, men nu är mina vänner.

De flesta i den andra gruppen är givetvis män. Män som inte vill visa sina tårar när de slår till tummen med hammaren eller super ner sig när de nyligen blivit dumpade.
Kvinnor å andra sidan befinner sig nog istället i den fejkade klassen. Hur de beter sig mot varandra är ibland det värsta jag har sett på denna jord. Och så har det alltid varit. I vissa fall så högdragna och långsinta.

En både för- och nackdel är att man förvisso kan förflytta sig mellan dessa grupper. Iallfall någorlunda. Tex så anser jag mig som den snälla. Men jag kan nog också både anses och anse mig själv att ha befunnit mig i en annan av grupperna. Och nu ska vi heller inte generallisera. Folk kan variera mellan alla grupperna beroende på miljö och folk. Men den som man är generellt kan i princip alltid placeras i någon av dessa grupper.

”Populär” är också ett jävla ord. Människor som var ”populära” och bara umgick med varandra, jävlades med de andra eller var överdrivet vänliga, som om de tycker synd om en. Jag har nog aldrig klassats som den klassiska ”populära”, ändå var en av anledningarna till att jag slutade äta i matsalen i skolan att det var för mycket folk att hälsa och kolla läget med – och jag kan aldrig förneka en annan människa.

Men ni som har varit som jag, kan det vara så att man inte är ”populär” för att man helt enkelt är så fördomsfull. Kanske lite som de ”populära” grupperar sig av samma anledning. Jag har dock alltid haft mina vänner, oavsett om de varit ”populära” eller ej. Som sagt så kan jag inte förneka någon någonting, och med mina vänner känner jag mig tryggare då min syn på ”popluära” är de som är ytliga och har en kärna av sten.

Känner ni igen er i något av detta så klaga inte. Gnäll eller skrik inte. Varken på mig eller andra. Inga ord behöver alls utbytas, utan känner du dig missnöjd med den plats som du känner dig som att du befinner dig i så fösök istället med att helt enkelt bli en bättre människa.

Och kom som sagt ihåg det med, det är ingen generalisering, och det handlar även mycket på beskådaren och inte din egen syn på det. Tex. så gråter jag inte. Ibland skulle jag nog gärna göra – av många anledningar, men jag mår fortfarande skit när jag tänker på att jag körde ihjäl Bambi…

6 kommentarer

Det absolut värsta med sommaren.

Publicerat av Daniel Holm den 7 augusti, 2009

Det finns en sak här i världen som kan få ens sommar att bli oerhört frustrerande. Det handlar inte om åska och regn, inte att det är långa köer på ICA och inte att man ”bara jobbar när det är fint väder”. Nej, det handlar något mycket, mycket värre – flugan.

För dessa envisa jävla flug-helveten är det absolut jobbigaste som jag kan komma att tänka på.

Bin, getingar, humlor, spindlar och div. gör mig ingenting. Men flugor – ÅH!!!! De kryper på en när man sover och sitter i ens ansikte. De är överallt på jobbet, de sitter i maten, de fluger runt håret när man är ute och går och de drar med sig en massa skit!

Som jämförelse så kan vi se det att jag alltid räddar ett bi, en geting eller humla när de inte kan komma ut igenom ett fönster – flugan slår jag hellre ihjäl. Känner jag hur en spindel klättrar på mig så läger jag försiktigt ner honom på en bättre plats – kryper en fluga på mig så gör det inget om jag skulle få ett blåmärke efter dess död.

Spindlar, bin och dyl. känns ändå mysigt och har på ett annat sätt en större nödvändighet. Bin gör honung, och bidrar till växtligheten och spindlar hanterar världens starkaste textur och bygger nät av dem som de – fångar flugor i. Det är ju helt fantastiskt.

Så nu sitter det numera ett gäng flugfällor här hemma i taket och vi har fått ett gäng redan över natten.

1 kommentar

Ibland behöver man leka.

Publicerat av Daniel Holm den 6 augusti, 2009

Igår så kom äntligen den vackra vädret tillbaka till Loftahammar och skärgården. Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att jag i under inga som helst omständigheter skulle bada minst två gånger innan denna vecka var slut. Igår kom det första av de två doppen och min sommars andra dopp.

Jag och Sebastian åkte ut till Henke på Långö för att hoppa ifrån ett berg i solskenet, vilket vi med gjorde. Vattnet var fruktansvärt kalls, men jävligt gött. Uppfriskande och stärkande. VI simmade ifrån ön vi hoppade ifrån, över till en lite mindre, där vi gick upp och sedan satt oss i en liten bergsskeva med lite varmare vatten – nästan som ett badkar, vilket vi också kallade det.

När man var mindre, inte hade några sommarjobb (eller jobbade betydligt mindre) och badade betydligt mer, så var man ju också i mer. Man lekte på alla möjliga vis. Tex, att försöka göra olika hopp ifrån flottar, den som gjorde störst vågor, stå på händer, hålla andan längst, hoppa ifrån varandras axlar, kasta boll och kasta – japp, lera eller sjögräs. Detta började vi igår att göra, när vi satt där och snackade i ”badkaret”. Det var faktiskt hur roligt som helst. Springa runt där på den lilla ön, som mer var toppen av ett berg med lite ogräs och buskage på, och kasta sjögräs medans man försökte att inte springa i all fågelskit.

Fnitter som skolpojkar som lekte i havet för nästan tio år sedan uppfattades som våra egna. Jag har under större delen av mitt liv förespråkat att man inte ska längta till att växa upp. Att bli vuxen och att allt blir tråkigare – vilket det delvis blir. Kolla hur mycket vi leker nu för tiden = Inget! Vi träffas och tar en kopp kaffe eller dricker sprit och drar skämt. Även att detta är jävligt roligt så vill man ändå lite hitta tillbaka till barndomen – något som har infunnit sig allt mer den senaste tiden, tycker jag och älskar det.

Växa upp är väl egentligen aldrig fel. Men jag anser att mognad handlar mer om att ta ansvar och hur man hanterar vissa händelser och situationer, hellre än att man helt slutar upp med sin lekfullhet. Att klättra i stolpar och försöka lära sig cyckla på bakhjulet som än ung man är inte mer eller mindre godkänt för att man är stupfull. Kanske då mer dumhet än något annat.

Jag ser gärna tillbaka till de sommrar man hade under sin barndom, för tragiskt nog är det över. Men jag tänker då inte överge dem och dess händelser. Nej, nej. Då tänker jag hellre lära av dem och ta det som var roligt och forstätta med dem så länge som jag lever och lär.

Men när badandet tillslut var över och vi haade haft det ofantligt roligt så satt vi ändå där en stund senare, i solnedgången, tog en kopp kaffe och snackade om brudar och en kommande kräftskiva.

Klättra i träd, skojjslåss, jaga varandra, kasta boll, hoppa ifrån varandras axlar, ha vattenkrig och kasta sjögräs är något som jag gärna ser mig själv göra en lång tid framöver.

Kommentarer är stängda

Back again-again.

Publicerat av Daniel Holm den 4 augusti, 2009

Nu är jag ytterligare tillbaka en gång på mycket kort tid.

Denna gång lyder historien så att jag fann varken min, eller någon av de andra hemsidorna som jag hostar så responsiva eller snabba som jag varken vill eller ska ha dem. Det första jag tänkte på var givetvis att det var den virtuella servern som bråkade med mig så jag valde att lägga ned den, då den för tillfället inte gör sig speciellt praktiskt och att min server faktiskt används till mer än de tio procent som jag först förespråkade.

Jag hade ju funnit det att tex min sida inte gick att ladda medans andra sidor som jag hostade gick. Detta fann jag även felet varför – ett bra tag efter att jag ställt om den virtuella; gjort backup av alla filer, kopierat dem och återställt dem, osv. Jag hade använt mig av Loopias (där jag hanterar mina domäner) nya BETA kundzon och den la, istället för att ändra, till ett nytt IP varje gång jag gjorde en massändring. Detta resulterade att sidoförfrågningar slumpvis skickades till tre olika IP-nummer. Vilket gjorde att man alltså hade 33% chans att hamna rätt varje gång som man gick in på någon av mina hostade sidor.

Men nu är i princip allt tillbaka. Jag kan fortfarande inte använda bara ’danielholm.se’, men det kommer när jag ringt till Loopia.

Nu ska jag dock sussa då jag ska upp vid sex och fortsätta min sista arbetsvecka innan jag ska vara festa hela helgen.

Hade så bra mina vänner och jag ber ännu en gång ursäkt för den låååååååååååååååååå^X (X definerar den tid i sekunder som sidan varit nere eller dålig)-nga nedtiden.

Mer saftiga guider, recensioner och krönikor på gång!

Kommentarer är stängda

Splittrad över ledighet.

Publicerat av Daniel Holm den 31 juli, 2009

Jag ligger fortfarande kvar i sängen… Testar förvisso att blogga ifrån min Android-mobil, men det känns ändå bittert. Förvisso är det samtidigt jätte skönt att få sova ut och att vakna och faktiskt få ligga kvar. Nu är det dock andra dagen i rad som jag gör detta. Idag vill jag bara ut, men jag vet inte alls vad jag vill göra. Klipp gräset är redan klart, men efter det då? Bada kanske? Eller åka någonstans?
Eller kanske bara ta ett glas Cola och sätta mig på en sten och programmera?
Men men en sak som är otroligt skönt är att man får en chans att tänka över lite saker. Snart flyttar jag till Göteborg och det finns en del att fundera på; Vilken säng skulle jag ha? Vilka andra möbler? Vilket sätt skulle jag plugga på? Ska jag jobba samtidigt, isåfall satsa på mitt eget eller något annat?
Men nu håller inte detta längre, nu ska jag upp.

Kommentarer är stängda

Jag litar inte på andra.

Publicerat av Daniel Holm den 28 juli, 2009

En av mina brister är det faktum att jag har otroligt svårt att lita på andra – och då när det gäller deras omdömme eller tankar. Det är inte så att jag inte litar på deras ord, för det är en annan brist jag har – tror alltid att min nästa är ärlig. För det är heller inte riktigt det som att jag inte litar på folk, handlar om.

Det är mer att jag inte litar på att de låser dörrarna, kör för fort i en lånad bil, visst städade efter sig osv. Och det finns faktiskt en anledning till att jag är såhär – för att det hela tiden händer.

Se den första laptop-lagen (aka Daniel Holm’s fjärde lag): Man lägger aldrig en laptop på golvet! Det av flera anledningar:

De allra flesta bärbara datorer suger in luft underifrån – ligger den då på golvet så suger datorn in en massa skit som damm och smuts.
Folk kan trampa på den.
Folk kan snubbla på den.
Folk kan tappa saker på den.
Mfl.

Och trots detta så är det ta mig fan alltid någon som får för sig om att golvet är en bättre plats för min laptop än den plats som personen själv ville roffa åt sig. Dessutom så kröker folk ofta kabeln på datorn, vilket i sinom tid kommer att förstöra den.

Sedan hör det även till min paranojja att jag hela tiden kollar så att alla dörrar till hemmet är stängda och låsta. I en lägenhet är det inte så jobbigt. Finns bara en dörr, och skulle man bo högt upp så gör det inget att fönstren är öppna, för vem klättrar upp, och skulle de så skulle säkert folk bli misstänksamma. Men om det är som nu, att jag bor i ett stort hus med sju in-/utgångar och minst ett fönster i varje rum så blir jag som panikslagen. Jag kollar alla dörrar när jag lägger mig, kollar dem innan jobbet, jag kollar dem när jag ska iväg osv. Och ta mig fan att jag ibland behöver göra det med! Man torde ju anse det som en skitsak att låsa dörren bakom sig, som var låst när man gick ut – men icke! Det har aldrig varit någon större fara som så, då jag är såhär paranoid och upptäcker det hela tiden – men va fan!

Och när det sedan gäller att bära saker så har jag också svårt för att låta vem som helst bära vad som helst. Det gäller både hurvida personen som ska lyfta X klarar av den tyngden Y som X har. Men också, ifall X skulle vara av ett längre föremål och slå sönder antingen väggar/inredning eller själva föremålet (X) som denne bär.

Men för att även återgå till datorer, eller egentligen allting som man håller i och inte så lätt kan diskas eller tvättas (= elektronik) så är det nästan alltid ett krav att personen som ska hålla i det har rena händer. Detta innebär att man inte får hålla på med min laptop när man ätit fet mat som tacos, pizza eller revben, eller heller ätit chips eller dyl. Varför? Jo, för att det lämnar av sig fett, givetvis. Och det är fan ibland det värsta jag vet att trycka på ett kladdigt tangentbord (som det dessutom fastnar en massa annat skit på), eller använda en fet musplatta som man knappt kan röra muspekaren med.

Det är då heller inte tillåtet att fotografera med vår älskade systemkamera när man gjort ovanstådda heller. Och inte pilla med min touch-mobil. Det må låta larvigt, men så håller mina grejer längre, och är dessutom fräschare under denna tid. Man ska helt enkelt inte vara fet eller kladdig om händerna – det lämnar spår.

Fler saker jag ibland inte kan lita på folk om eftersom det har hänt:

Släcker lamporna/ljusen.
Stänger dörren till toan.
Stänger fönstret.
Återgår så datorn var när de fick låna den.
Lämna tillbaka saker som de tog dem.
Kablar som inte läggs/rullas ihop på ett sätt så att man enkelt kan få ur dem.
Lägger i rätt CD/DVD i rätt jävla fodral!
Lämna kablar på golvet för att de inte kan lyfta på fötterna och snubbla på dem.
Osv.

Det hela är sannslöst, jag vet och något jag jobbar på, men vissa saker är helt enkelt för värdefulla för att vissa drullar ska få hantera. Och se nu inte på detta fel. Även att jag har vänner och familj som är dessa ”drullar” och att jag har vänner och familj som anser mig vara en ”drulle” så tycker jag att de är fantastiska människor oavsett.

2 kommentarer

Ibland är man bra dum i huvudet.

Publicerat av Daniel Holm den 25 juli, 2009

Denna dag har inte varit en speciellt bra dag. Ärlig talat så har den varit helt åt helvete.

Den började förvisso relativt bra, möjligtvis aning sent. Men vädret var helt fantastiskt och det gjorde saken god. Tanken var ju dessutom att man skulle vara ute och njuta av det fantastiska vädret – men det blev allt annat än detta.

Det endta ”ute” jag har varit idag är antingen turerna mellan bilen, Henke, ElGiganten, den korta promenaden till en god vän 300m bort, eller promenaden ifrån Hemköp. För att komma till sak angående vad titeln säger så, när jag kom hem till mor ifrån Hemköp så gick jag in med varorna och fann Anneli sovandes på soffan. Vi som skulle till FIlip och sällskapas lite, fastnade istället med Annelis nya iPod Nano, som jag gav henne i förrgår och nya hörlurar idag.

Vi skulle testa video på spelaren och skulle lägga över ett ny-enkodat klipp. Men då minnet var fullt så skulle hon börja ta bort lite musik hon inte längre ville ha på den. Då kom det första kruxet. En bugg i mjukvaran som bla. Rhythmbox och Exaile har använder för att ge support för iPod orsakar det att när man tar bort en musikfil, så tas den inte riktigt bort. Filen listas inte längre i någon av de program som har support för iPod, men den ligger kvar och tar utrymme. (Och nej, de hamnar inte i .Trash)

Efter lite Googlande så kom vi fram till programmet gtkpod, som fungerade utmärkt. Med detta så kunde Anneli ta bort filer, och att de faktiskt försvann, men de som var borttagna sedan innan, men inte hade försvunnit ifrån spelaren låg kvar, och eftersom de inte listades längre så hittade inte ens gtkpod dem.

Mer Googlande, kopierande av de gamla musikfilerna, ett par resets av spelaren senare, men utan framgång, gick jag panikslaget över till att helt enkelt ta bort musikfilmappen. gtkpod fixade så fint i ordning hierarkin igen och jag lade tillbaka de filer som Anneli skulle ha. Nu hade hon allt utrymme som hon skulle ha igen – dags att lägga in videon.

ICKE! Det gick inte, inte så att det fungerade iallfall. gtkpod stödde inte formatet (.m4v) som Arista Transcoder hade valt åt mig för just iPod. Desperat så kopierade jag då bara in klippet i en Video-mapp och hoppades på det bästa, vilket inte alls gick. Så nu måste jag bara fixa det.

Det absolut värsta var nu bara det att det hade gått säkert en och en halv timme sedan vi skulle vara hos Filip. Och då jag var – well, som jag brukar bli när jag har andra planer, är lite trött och får datorproblem; tyst, bitter och otroligt förbannad, så fastande vi ytterligare en tid hemma. Och ju mer tiden gick, ju mer dåligt samvete fick jag. FIlip som var ensam hemma och vi skulle sätta oss ute i gräset och kanske ta en öl eller två, och sedan kolla på en film. Det blev alltså inget av detta och jag blev än mer deppig…

Och inte nog med detta, utan Anneli ville ner på stan för att kolla priset på en tatuering, vilket hon inte fick för att jag tvunget skulle fixa hennes nya iPod.

Nu sitter vi här, ingen öl, inget tatuering, ingen video på iPoden och med jävligt dåligt samvete (då även Henke senare ringde och kolla om vi var på stan, vilket jag gärna velat i dagens fantastiska väder) – det har minsann varit en jävla dag och jag är ett stolpskott.

Men gött är det att ha hemsidan uppe igen. Välkommen tillbaka!

1 kommentar

We are back!

Publicerat av Daniel Holm den 25 juli, 2009

När jag var och bytte den gamla servern mot den nya så satt jag mig och började skriva på en välkomsttext – en text som slutligen inte alls stämde. Men nu, en vecka senare så är det ta mig fan igång!

Såhär löd den;

Nu är äntligen alla hemsidor tillbaka – i alla dessformer; databaser, filer, säkerhet.

När jag väl kom till servern så gick det mycket smidigt. Köra igång den gamla servern, göra den backup jag inte hann med sist, applicera dem på den nya (virtuella) webbservern.

Men det gjorde ont på vägen dit. Hemsidorna har ju varit nere i nära en vecka. Men kort sagt så känns det ändå gött för då fick jag chansen att fixa klart och börja använda min nya server. Den ska ge en hel del mer kräm. I princip lika mycket kraft som min bärbara feting – ca dubbelt så många bogomips som den tidigare servern.

Den största nyheten är dock att webbservern körs virtuellt. Så den nya servern är mera en virtual host för flera andra servrar som ligger helt skilda ifrån varandra (bla. webbservern och min filserver) – utan att dra mer ström! Så man kapar energikostnaderna, vilket i sig är bättre för miljön.

Annars är (/ska) allt vara tillbaka i sin ordning! Skulle det dock inte vara det så hör gärna av er. Antingen igenom att kommentera detta inlägg eller använda kontaktsidan.

Trevlig helg 😉 (min börjar nu, slutar på fredag.)

Detta är något som skulle stämma in bättre;

Välkommen tillbaka! Jag beklagar verkligen nedtiden för både användare och besökare – väldigt tråkigt med en sådan lång nedtid. Men nu är det som sagt igång igen – även om vissa tjänster inte är igång än, men dock inget som ni märker av.

Allt gick utmärkt fram till att jag skulle applicera en backup. FIler ansågs vara skadade, och jag kopplade inte ihop orsaken förens igår. Vägen dit var ännu mer problematisk:

Den virtuella webbservern frös så fort den fysiska disken monterades, och den var tvungen att monteras, annars skulle det inte finnas nog med plats. Lösningen var tillslut självklar; skapa en virtuell disk, med tillräckligt med plats och lagra den på den utsatta webb-disken.
När den väl kom igång så stängdes alla virtuella gäster ned när jag loggade ut – detta pga. jag tydligen valt att kryptera min hemmapp.
Backupen av den gamla webbservern filträd gick inte alls bra – enligt outputen – kom senare på varför: för att jag hade använt symlänkar till vissa sidor för enklare administrering av uppdateringar för Drupal och dess moduler.
När något av dessa felade, och man behövde starta om servern så fick jag ringa till en vän som var i närheten av servern (jag är fem mil bort) och be honom göra en hård reboot, då servern av någon anledning inte kan ta emot en reboot signal.

Allt detta gjorde det till ett (inte så stort) problem (i sig), men då jag sommarjobbar varenda dag och har annat att göra utöver det, så har det inte varit så lätt. Men när jag väl klurade ut allt så gick det smärtfritt och hemsidorna satts upp halv sju i morse under frukosten.

Nu ska jag bara fixa lite CSS-buggar här på sidan (funderar även på nytt tema) och sen ska jag posta alla de inlägg jag skrivit vid sidan av.

Natti

Kommentarer är stängda