Idag mötte jag min första flickvän på stan, på krogen. Det var i sjuan som vi blev tillsammans. Vi var ack så små. Aldrig hade jag haft en känsla av ett förhållande – det var på chans. Hon var så sött. Idag, sju år senare, är hon en kvinna. En ung, vacker kvinna med ljuva kinder. Jag bar ”gubbyxor”, vit skjorta, väst och ljusblå slips. Vi var nu vuxna. Vi hade gjort val, vi hade kommit någonstans.
Jag blev häpen, förbryllad och hänförd. Det var så länge sedan. Ett sådant gap. Vad var allt som hade hänt? Vart hade vi varit? Fanns något kvar? Mina vänner försökte få mig att ta mig ann gitarren och sjunga på scen – på flertalet ställen. Jag tänkte på Moto Boy’s Blue Motorbike. Vi tjaffsade om vem som gjort slut. Jag vet att det var hon, och jag vet varför för jag har drömt mardrömmar om det efteråt.
Man förstår på ett annat sätt att tiden går. ”Jag vet att jag blir äldre, och de omkring mig. Men resten då?”. Det är egentligen givet, men ändå så otroligt fascinerande. Jag fann en längta, och även en saknad.
Kärlek.
Livets stora frågor.
Jag fäller en tår.
Konfiguerar ett nätverk.
Vad har förändrats?
Allt.
You better hold on tight, ’couse I like the sense of speed, and I like the sense of you.
Vi har fortfarande val.
EDIT: Efter det inlägget fan jag senare en låt som passande än bättre.