Ungdom – Daniel Holm

För ett år sedan skrev jag ett inlägg efter att ha träffat min först flickvän igen, och tankarna som då kom har börjat flöda igen.
Jag tänker just på den kärlek man kände som ung/yngre. Denna missriktade, irrationella, naiva och helt fantastiska kärleken. Vilken känsla!
Jag måste erkänna att jag ibland tänker på den och saknar den. Man var så villkorslöst förälskad, utan att egentligen veta varför. Jag menar, visst kände man attraktionen till en person man såg som fager och trevlig, kanske spännande, men på sätt och vis är det en annan kärlek än vad man kanske känner idag. Eller kanske inte?
Det kunde räcka med så lite förr – både för att skapa förälskelsen, och för att släcka den. Jag känner har en stark känsla och en stor kärlek till min flickvän idag, och vi bor tillsammans, men den känslan från förr är aldrig riktigt nära. Jag saknar den ibland, som sagt, även att jag idag är glad att den är över och att man idag har låtit sig utvecklas, bla. igenom erfarenhet.
Denna kärlek gjorde ju dessutom minst lika ont som den var berusande och ack så skön! En hand i någon annan. Andras läppar. Inget var säkert, allt var nytt. Man visste inget annat, och man visste inte, om det ens gick, hur man skulle tygla alla hormoner som flödade i kroppen.
Nog känner jag denna kärlek fortfarande, men den är med dov. Men nu runt våren så blir den alltid starkare. Åh, vår. Det är något särskilt med våren när allt står i blom, och man blir påmind om alla dessa känslor från förr. En nostalgisk kärlek.

Kommentarer är stängda

Idag mötte jag min första flickvän på stan, på krogen. Det var i sjuan som vi blev tillsammans. Vi var ack så små. Aldrig hade jag haft en känsla av ett förhållande – det var på chans. Hon var så sött. Idag, sju år senare, är hon en kvinna. En ung, vacker kvinna med ljuva kinder. Jag bar ”gubbyxor”, vit skjorta, väst och ljusblå slips. Vi var nu vuxna. Vi hade gjort val, vi hade kommit någonstans.

Jag blev häpen, förbryllad och hänförd. Det var så länge sedan. Ett sådant gap. Vad var allt som hade hänt? Vart hade vi varit? Fanns något kvar? Mina vänner försökte få mig att ta mig ann gitarren och sjunga på scen – på flertalet ställen. Jag tänkte på Moto Boy’s Blue Motorbike. Vi tjaffsade om vem som gjort slut. Jag vet att det var hon, och jag vet varför för jag har drömt mardrömmar om det efteråt.

Man förstår på ett annat sätt att tiden går. ”Jag vet att jag blir äldre, och de omkring mig. Men resten då?”. Det är egentligen givet, men ändå så otroligt fascinerande. Jag fann en längta, och även en saknad.

Kärlek.
Livets stora frågor.
Jag fäller en tår.
Konfiguerar ett nätverk.
Vad har förändrats?
Allt.

You better hold on tight, ’couse I like the sense of speed, and I like the sense of you.

Vi har fortfarande val.

EDIT: Efter det inlägget fan jag senare en låt som passande än bättre.

Kommentarer är stängda

Etikett: Ungdom

Nostalgisk kärlek.

Ung kärlek.