Kritik.

Detta med folk och kritik är oerhört intressant. Hur folk kan ställa sig direkt emot saker bara igenom att höra en sammanfattning av saker och att den sammanfattningen inte överinstämmer med deras egna syn på saken. Eller sin grupp.

Som nyheten hos DN om prästen Einar Gelius, Norge som skrev en bok om ”Kåthet och lust i Bibeln”.

Detta är ett praktexempel då det står i texten att Ole Christian Kvarme, biskop i Oslo stift, inte gillar boken – trots att han inte har läst igenom den. Det strider mot den vanliga synen på sex inom kristendomen, och trots att det är skriven av en präst, så håller givetvis inte andra kristna med eftersom det strider mot deras tro, som för dem är ortodox.
De lär ju inte ge boken en chans för läsning ens.

Jag är dock väldigt intresserad av att läsa denna bok då jag inte alls är troende. Det blir mer objektivt och jag finner det bara intressant, inte bara för att jag faktiskt haft en relativ kristen barndom, men också just för att det är ett kontroversiellt ämne.

Men det är ju givetvis inte bara här som folk är kritiska. Det gäller överallt när det strider mot något som man antingen har en spontan uppfattning till eller som man håller hårt på sedan tidigare. Inte bara i faktamässiga frågor utan även i perspektivsfrågor.
Detta är ingen smutskastning, jag vet ju själv hur det är och hur man fungerar och också hur jag upplever att andra fungerar.

Ibland kan man bli rakt offensiv för att upprätthålla något som man egentligen inte bryr sig om. Det är synd ur flera perspektiv.
Både för den som kanske kommer med en idé, men blir nedslagen för att den andra parten tycker att den är ”dum” och för att denna part tycker att det är ”dumt” för att det strider mot en tidigare uppfattning eller tanke för något.

Man ska inte kritisera saker innan men vet mer om det. Som också herr Gelius säger i slutet av DN-artikeln:
– Läs boken först så kan vi ta samtalet sedan.

Kritisera inte smaker innan du själv har smakat. Inte musik du inte lyssnat på. Som alla som inte tycker om Håkan Hellström musik. De anser att han låter som någon som stryper en katt. Och visst har han inte sjungit så bra förr – men nu sjunger han fantastiskt. Hans första skivor, som kritikerna till herr Hellström troligtvis bygger sitt snack på, sjöng han inte heller så bra på – för det gjorde han ju inte. Men jag älskar ändå hans musik. Hans passion tycker jag är oerhört tydlig och det är det som gör musiken så fin. Texterna, musiken och passionen. Dessutom var det ju lite hans grej att sjunga falskt. Men det är(/var) vackert.

Jag kritiserar också viss musik, men inte innan jag har byggt upp en ordentlig grund för det. Alltså en riktig anledning till att inte uppskatta den och då heller inte lyssna på den.

I motsatt riktning, vilket är väldigt ironiskt, så är människor istället inte särskilt källkritiska när det kommer till media. Man tror oftast rakt upp och ner på det som sägs i medier av olika slag. Vilken ibland kan vara dumt. Personligen så lade jag av att läsa Aftonbladet för ett par år sedan för att det var för mycket underhållning och för lite ordentliga nyheter, plus att jag ansåg att de kör hårt på framing och vinklar det så oerhört. Jag kunde inte lita på dem.

Och att man gärna tror på historier som ens nära och kära berättar – även om de kan låta osannolika.

Det är intressant detta med kritik i alla dess former och jag skulle kunna skriva massor mer.
En intressant läsning i bokform om källkritik är boken ”Källkritik” av Torsten Thuren. Verkligen jätte bra bok!

Och slutsatsen är att man ska vara kritisk till saker och ting, men inte så att det skadar varken en själv eller sina medmänniskor. Det ska alltså inte vara i dumhet som man kritiserar vad det nu än handlar om.