Kategori: Religion

Symbolic classification, social constructions and asylum.

Publicerat av Daniel Holm den 3 november, 2015

Symbolic classification is for example the political party pin on your jacket – a link to your own group. This symbolic classification doesn’t have to be political, or ideological, but something that unites a group – a “society”. However, it could be a political view or ideology, which results – as a group – in difference in moral and norms. Even if, or although, we live in a rather homogenic society, we might have some differences in the moral fibre between us. Therefore, just as Jacobsson & Löfmarck describes as an example, individual might have an different view of the depth on a transgression – if it even is considered to be a transgression from one perspective and not the other – like not paying your TV fee.

As Jacobsson & Löfmarck states, we are not “aware of our social constructions unless we go against the stream” (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 206). Symbolic classification is of course not an exception of being socially constructed. Ideological views, such as either left or right extremism is a classification that makes you go “against the stream” and likely make you break – at least some – rules of conduct. For example, in Sweden we are rather social democratic with a large base of voters directly linked to that party, but also even the (center-)right wing is much more social democratic compared to what the right could look like, or base one’s ideology on in other countries, such as Denmark, the UK or the USA. The centre-left, or Social Democratic Party in Sweden might wasn’t a much higher tax rate then it’s substitutes in other national states in the west, and so does the centre-right, Moderate party compared to it’s international siblings. Evident of the Swedish right parties being much more central right (except the Sweden Democrats).

For example, we might see this being concretized currently in Sweden if we take a look on the immigration debate, or debate about asylum.¹ Both the Social Democratic Party and the Moderate Party are deepening it’s politics regarding seekers of asylum – the number or immigrants in Sweden. They are both trying to get the upper hand of this crisis situation. Maybe not by the same means, but still as considering that more people are welcome and that we as, a nation, need to help out more. Now, this is still compared to other countries – at least that is the theoretical fundament, or hypothesis. But why is that? By drawing on Alexander and Jacobsson & Löfmarck this could be analyzed, or discussed, from the moral of a society. In Sweden we are more liberal and equal – both when it comes to gender and ethnicity – far from enough, and we still have a long way to go, though. We are very secular, the racism is decreasing and women are increasingly looked at as equals socially and economically. We, as a society have a common moral ground, which we use to look at the rest of the world with and here is a situation where we can, and will help with. Media, as a moral mirror, shows us pictures and informs us about the crisis of immigration in Syria and other areas every day. Concerts are held in support of raising money that will be used to help those in need. Houses are built, or existing reused, to house newly arrived immigrants – which comes in the thousands a day in Sweden. Why? Because, to use Durkheim, the freedom of one’s self, of ones body and the right for welfare and social security is sacred to us. Equality is close to our hearts.

However, as I stated above, the How we help, more specifically is still up for consideration. The Moderate party is looking at a more time limited asylum for newly arrived immigrants, while the Social Democratic Party, does not. Some say “help them ’at home’” and don’t let so many come here, while others say Welcome, and that is not working to send aid to Syria, but maybe instead to the borders of the countries that are hit the “worst” during this crisis. This is an example of the symbolic classification based on the ideological fundament of individuals – just as how high the tax rate should be, they considerer how to help, and how many to help here, at “home”.

If this all would be true, we could analyze that by using, for example, quantitative interviews, and polls. By stating which political view, political party leaning and view on for example taxes rate and standpoint in seekers of asylum we could watch the moral differences even in our society. This could also been looked at based on the media, and how they present the politics of the Swedish political parties. How the text focuses and therefore a text analysis – since the media is the mirror of the common conscience.

While the Social Democratic Party, or even the Red-green government, as well as the Moderate Party and some other in the Liberal Right political Alliance, is looked at – not completely without critique, but still more normalized and common for our moral base and norms, parties like the Sweden Democrats, are looked at with unease – that the politics that they are proclaiming is profane and unaccepted by the majority of the Swedish citizens. That this is a clash of moral – and a “swim again the stream” – at least in the media. While, at the same time, the media also shows, pr presents, results form polls showing that the Sweden Democrats are gaining followers, or sympathizers.

This could be seen as a threat to the “center”, as Alexander states it, which results in a social control mechanism – a “sanction”, as Jacobsson & Löfmarck might have put it. And also, since there are some many emotions following this crisis, that’s why it becomes so big – due to the transgression against the trend, which right now is to help, while the Sweden Democrats are unwilling to do so.

References

Alexander, J. (2003). Watergate as Democratic Ritual. In The Meanings of Social Life: A cultural Sociology. (pp. 155-177). Oxford: OUP.

Jacobsson, K. & Löfmarck, E. (2008). A Sociology of Scandal and Moral Transgression: The Swedish “Nannygate” Scandal, Acta Sociologica, 51(3), 203-216.

1This might also be relevant for many other countries in the EU today, since it’s member state has reached an agreement about accepting many more seeks of asylum – although How is still up for debate.

Kommentarer är stängda

Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se

Publicerat av Daniel Holm den 11 juni, 2015

Källa: Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se
Detta är ett ämne som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit om hur jag anser att svensk monarki är starkt odemokratiskt och inte hör hemma i ett modern samhälle – att jag anser att monarkin bör avskaffas.
Vad jag finner intressant i studier, eller rapporter, som dessa är just ordvalet av förtroende. Jag är till exempel osäker på min egna ställning till det. Jag anser inte satt de har ett förtroendeuppdrag, och då kan jag ju inte ha något förtroende. De är människor som föddes, eller gift sig, in i en nationell – även internationell – roll. Ett skådespel. Jag tror inte att det heller nödvändigtvis finns något särskilt att missförtro monarken om heller, för den delen. De är människor liksom alla andra, med sina misstag, problem och karaktärsdrag.
Nej, jag är nog helt enkelt likgiltig förtroendet för kungahuset. Men med det sagt så är jag en stark förespråkare för dess avveckling. De uppfyller inte en passande funktion längre, utan är någon typ av post-religiös-evangelisk romantisk bild av en svunnen tid. Romantisk för att kungadömen i många fall kunde vars rätt hemska.
Monarkin, med sin kung, har ansetts fått sin makt direkt från gud. En person som satt sig över andra människor och tror att han är något så mycket mer. Detta är på intet sätt ovanligt för människan, och i synnerhet religiösa sådana, men det är på intet sätt heller ett argument för dess existens. Jag tror på alla människors lika värde, och en monarki, en monark, är bara en minnesbild av det motsatta.
Detta är inte på något sätt ett angrepp mot de individer som ingår i svensk monark, för som sagt, de är människor. Nej, utan det är monarken som idé, som princip, som praktik. Monarki innebär orättvisa och är på intet sätt demokratiskt.
De flesta europeiska länder har en gång varit en Monarki, och har funnit sig som demokrati av en anledning. Det är helt enkelt det bästa alternativet (i ett spektra av flera andra dåliga alternativ, men där demokrati är minst sketet, för att parafrasera Churchill). Monarkin är ett bihang som hängt med sedan Oscar II lät ge bort den kungliga makten.
Jag anser att vi kan ta och klippa bort den sista biten med.
Sedan kommer det ju till frågor om vad vi kan göra för kul med slottet, men det låter jag någon annan ta. Samt om vi ska konstituera en republik istället, vilket jag (om jag nu inte missat något ofattbart fundamentalt i ämnet) tycker att vi likväl kan skita i också. Vi kör på som regering och riksdag fungerar idag, minus monarken. Den är ju ändå bara rent ceremoniell.

Kommentarer är stängda

Själen

Publicerat av Daniel Holm den 31 januari, 2015

Jag tror inte på själen – iallafall inte i den vardagliga meningen om dess odödlighet och vandring, tillika reinkarnation.
Dock gillar jag själen som idé. Att själen är det som inte är din kropp. Din hjärna – du, är synapser i din hjärna. Kemiska reaktioner med olika ämnen. Dopamin – det viktigaste hormonet. Om något så är det dessa synapser och reaktioner som är du, men som inte direkt är din kropp. Det är ju du. Din mentala sida. Inte den fysiska. Krasst talat. Hjärnan innehåller, är, dig: din identitet, din karaktär.
Det är här själen är. Ens själsfrände är hen som passar din karaktär och som är kompatibel med din identitet.
Men den vandrar inte längre – själen – än fragment, minnen, hos dem du berört innan ditt liv är slut. Därefter är själen, liksom kroppen din, död och inte längre någonting som var du.

”We don’t have bodies; we are bodies.”
– Apparently from Christopher Hitchens.

Kommentarer är stängda

Någon mans skämt är en annan mans kränkning.

Publicerat av Daniel Holm den 2 april, 2012

Jag såg precis på Betnèr-live där de talade lite om religion och humor/hån. Först vill jag säga att jag tycker att Betnér är fantastiskt rak! Jag önskar att jag var så pass rak ibland.
Sedan vill jag ta upp deras ”tittarfråga” om huruvida det är okej att håna och kränka religiösa grupper. Det är givetvis aldrig okej att kränka någon, eller håna, men jag vill vrida frågan till vad jag tror den var tänkt att säga: ”Är det okej att skämta om religiösa grupper?”
Och ja, det är klart att det är. Precis som man ska få skämta om annat. Det är, precis som Gardell säger, ett viktigt demokratiskt verktyg – humor. Det är alltså inte bara roligt, utan nödvändigt i ett modernt samhälle. Hur mycket humor tycker du det verkar finnas i diktaturer eller övriga, inte särskilt demokratiska länder. Jag ser det som något dolt, som man håller lika dolt som radion i andravärldskrigethistorier.
Varför man då ställde denna fråga på detta viset är för att religiösa grupper är så uppskattade att skämta om – precis som man brukar antyda varför vissa barn blir retade. Religiösa grupper tar så jävla mycket åt sig och ser sig själva som offer för den moderna människans samhälle och politik. I deras öron blir det ett visst hån då deras och vår syn inte alls är densamma.
De känner sig hotade. Deras religion är hotad. Och de ska fan känna av detta hot, för religion har ingen plats i det framtida samhället. De har format våra liv tillräckligt länge, och skadat oss. Dags för kunskap och vetenskap och inte myter och annat påhitt.
Hot, alltså kritik, leder till utveckling.

Kommentarer är stängda

Kritik.

Publicerat av Daniel Holm den 24 oktober, 2010

Detta med folk och kritik är oerhört intressant. Hur folk kan ställa sig direkt emot saker bara igenom att höra en sammanfattning av saker och att den sammanfattningen inte överinstämmer med deras egna syn på saken. Eller sin grupp.
Som nyheten hos DN om prästen Einar Gelius, Norge som skrev en bok om ”Kåthet och lust i Bibeln”.
Detta är ett praktexempel då det står i texten att Ole Christian Kvarme, biskop i Oslo stift, inte gillar boken – trots att han inte har läst igenom den. Det strider mot den vanliga synen på sex inom kristendomen, och trots att det är skriven av en präst, så håller givetvis inte andra kristna med eftersom det strider mot deras tro, som för dem är ortodox.
De lär ju inte ge boken en chans för läsning ens.
Jag är dock väldigt intresserad av att läsa denna bok då jag inte alls är troende. Det blir mer objektivt och jag finner det bara intressant, inte bara för att jag faktiskt haft en relativ kristen barndom, men också just för att det är ett kontroversiellt ämne.
Men det är ju givetvis inte bara här som folk är kritiska. Det gäller överallt när det strider mot något som man antingen har en spontan uppfattning till eller som man håller hårt på sedan tidigare. Inte bara i faktamässiga frågor utan även i perspektivsfrågor.
Detta är ingen smutskastning, jag vet ju själv hur det är och hur man fungerar och också hur jag upplever att andra fungerar.
Ibland kan man bli rakt offensiv för att upprätthålla något som man egentligen inte bryr sig om. Det är synd ur flera perspektiv.
Både för den som kanske kommer med en idé, men blir nedslagen för att den andra parten tycker att den är ”dum” och för att denna part tycker att det är ”dumt” för att det strider mot en tidigare uppfattning eller tanke för något.
Man ska inte kritisera saker innan men vet mer om det. Som också herr Gelius säger i slutet av DN-artikeln:
– Läs boken först så kan vi ta samtalet sedan.
Kritisera inte smaker innan du själv har smakat. Inte musik du inte lyssnat på. Som alla som inte tycker om Håkan Hellström musik. De anser att han låter som någon som stryper en katt. Och visst har han inte sjungit så bra förr – men nu sjunger han fantastiskt. Hans första skivor, som kritikerna till herr Hellström troligtvis bygger sitt snack på, sjöng han inte heller så bra på – för det gjorde han ju inte. Men jag älskar ändå hans musik. Hans passion tycker jag är oerhört tydlig och det är det som gör musiken så fin. Texterna, musiken och passionen. Dessutom var det ju lite hans grej att sjunga falskt. Men det är(/var) vackert.
Jag kritiserar också viss musik, men inte innan jag har byggt upp en ordentlig grund för det. Alltså en riktig anledning till att inte uppskatta den och då heller inte lyssna på den.
I motsatt riktning, vilket är väldigt ironiskt, så är människor istället inte särskilt källkritiska när det kommer till media. Man tror oftast rakt upp och ner på det som sägs i medier av olika slag. Vilken ibland kan vara dumt. Personligen så lade jag av att läsa Aftonbladet för ett par år sedan för att det var för mycket underhållning och för lite ordentliga nyheter, plus att jag ansåg att de kör hårt på framing och vinklar det så oerhört. Jag kunde inte lita på dem.
Och att man gärna tror på historier som ens nära och kära berättar – även om de kan låta osannolika.
Det är intressant detta med kritik i alla dess former och jag skulle kunna skriva massor mer.
En intressant läsning i bokform om källkritik är boken ”Källkritik” av Torsten Thuren. Verkligen jätte bra bok!
Och slutsatsen är att man ska vara kritisk till saker och ting, men inte så att det skadar varken en själv eller sina medmänniskor. Det ska alltså inte vara i dumhet som man kritiserar vad det nu än handlar om.

Kommentarer är stängda