Hoppa till innehåll

Kategori: Tankar

Ta ditt ansvar – Bränn dina minnen! WD29.

Jag finner mig relativt mållös. När jag först började läsa om WD29 så tyckte jag att jag direkt förstod dess innebörd. Ack så fel jag hade. Innebörden av den var allt för skrämmande till en början, men efter gårdagens resa hem till Göteborg så infann sig snart mer rädsla och jag förstod allt mer dess praktiska innebörd.

Written Decleration no 29 är ett tillägg till datalagringsdirektivet som ny ytterligare ska lagra alla våra sökningar som tex. utförs på Google eller andra sökmotorer. Som så många gånger tidigare så är den uttalade meningen för detta förslag att man ska stoppa barnpornografin.

Det finns helt enkelt så oerhört många motsägelser och naiva utmaningar i detta så det är löjligt. För en som faktiskt agerar och utför sig på internet, vet att barnpornografin inte finns att tillgå på det öppna internet (det internet som vi vill ha bestående). Nej, detta material finns på dolda platser som bara de som sysslar med det, vet vart det ligger.

”Jag har hängt på nätet i 20 år i år och inte snubblat över det en (1) enda gång, och då tittar jag ändå på porr gärna och ofta.” – Rick Falkvinge.

Igenom att ge sig på och lagra sökningar på det öppna internet så kommer man alltså inte att finna det som man hävdar att man söker efter. Och jag är rätt säker på att så också är fallet för de som gärna skriver på för WD29. De vet att de inte finner denna typ av material heller, utan det är något annat som de vill åt.

“Jag skiter väl i om syftet är att stoppa barnporr. Tala om vad det är ni VILL GÖRA, så ska vi titta på om det är rimligt eller inte, oavsett vad ni påstår att syftet är.” – Johannes Forssberg.

Jag finner det hela väldigt oroande. Vad är det de vill ha all information till? För det kommer ju bli allt som är vässentligt om en som lagras i dessa databaser. De skulle ha våra positioner vid samtal, vad vi skriver i mail och SMS, vilka vi hör av oss till, vad vi säger. Men också informtion om vår hälsa, våra politiska åsikter, vår religion, våra hobbies, våra sexuella preferenser, våra resplaner, våra matvanor, våra konsumtionsmönster, våra livsval och vår smak på livet.

Vi måste även fråga oss om vi verkligen vill att staten skall få tillgång till all denna information?

Jag googlar oerhört många gånger om dagen. Och även att det inte är efter bombrecept eller barnpornografi så vill jag inte att detta ska lagras. Anledningen är enkel:
Människor ser vad de vill se.

”Till exempel tenderar människor att söka och ”se” mönster, indicier och företeelser även där inga mönster, hållbara indicier eller företeelser finns. Vittnespsykologin erbjuder ett oändligt antal exempel. Militära erfarenheter visar att den som är satt att bevaka ett litet utsnitt av verkligheten lätt kan drabbas av ”mentala hägringar”.”Henrik Alexandersson.

Och det är egentligen inte bara det att jag inte vill att staten ska se vad det är som jag googlar efter, utan den kan lika gärna vara min flickvän.
Jag älskar tex. allmänbildning. Jag vill gärna veta lite om allt. Så jag kan sitta på Wikipedia och läsa om allt ifrån stanism, könssjukdommar, droger, hemoröjder till Foo Fighter.

Tänk själv vilka tankar du får ifrån dessa få sökord. Vill du att polisen ska komma och hälsa på för att du inte berättat för staten att du har AIDS, vilket de nu tror för att du har läst om det på Wikipedia. Nej, det är klart att du inte vill.

Precis som att jag inte vill att min flickvän ska tro att jag har hemoröjder. Men jag har googlat efter dem. Lite kuriosa är att jag var tungen att googla på det igen då jag blev osäker på hur det stavades. Vilket också för in mig på ett annat använingsområde för Google – rättstavning. Jag använder faktiskt Google till just det. När jag är osäker på ett ord så googlar jag det och får då också ett ”menade du X?” Hur många sökord som inte strömmar in ifrån mig bara för en sådan sak.

Lagar och direktiv som dessa är en ren samhällsfara. Man kan inte lita på att det är ärligt folk som har enkel åtkomst till våra informationsdatabaser över hela svenska folket. Det finns alltid folk som inte borde vara där. Skulle du kunna säga att du absolut inte skulle röra denna databas för att kolla upp vad en möjlig partner som du har sneglat lite på, brukar googla på? Lite ”osyldigt” kikande, kan tyckas. Nej, det är Pandoras box och den är då vidöppen!

Det är ett extremt farligt verktyg som helt enkelt är för farligt för att existera. Inte ens den oskyldigaste av oskylda går helt fri förbi. Människan är för nyfiken och för utförskande för detta.

Samtidigt som detta direktiv är på gång så klubbas en ny lag igenom här i Sverige som ska stoppa all typ av barnpornografiskt material.

Denna lag gör det alltså olagligt för dig att inneha semesterbilder där barnen var just barn. Små barn och nakna på stranden. Denna lag gör det också olagligt att inneha bilder på dig själv ifrån innan du blev 18 och myndig.

Från och med den 1 juli iår, så har du fått ett ansvar att bränna dina gamla fotoalbum innehållande dina barns uppväxt, din egna uppväxt. Också du som har bilder på din partner eller kompis när ni var och nakenbadande på den där enskilda badstranden eller solvärmda klipporna den där vackra sommardagen.

Jag har själv ett riktigt tjockt fotoalbum ifrån min uppväxt. Jag har tiotusentals bilder ifrån mina senaste år. Mina bilder är mitt liv. Det är det som för mig är ovärderligt. Tider som aldrig kommer igen. Situationer som aldrig sker ännu en gång. Det är det värdefullaste jag har i min ägo.

Men nu får Du inte behålla dina oersätterliga bilder och minnen. Ditt ansvar är att bränna och radera. Jag får inte behålla mina bilder.
Tar du inte detta ansvar så får du fängelse. Tar jag inte dett ansvar så får jag fängelse.

Är detta rimligt? Är det?

Kommentarer är stängda

Piratpartiets bröllopsgåva till kommande monarken.

Jag är inte ett speciellt fan av sveriges kungahus, men för att göra en lång historia kort så är det i mångt och mycket om att man hela tiden ska behöva höra om dem. Jag tycker faktiskt rätt synd om dem för deras publicitet och hur alla deras misstag och skavanker framkallas, förstoras och pressas på befolkningen.
Att få läsa om deras liv, om deras olycka, som ett fritidsnöje. Visst att vi betalar deras ”lön”, men det är ändå inte korrekt.

Nej, kungahuset ska ha lika mycket rätt till ett privatliv som vilken annan svensk medborgare som helst (och övriga av världens befolkning, givetvis)! Och det utan några hakar eller skavanker. Dels för deras skull, att kunna göa saker och ting utan att då det utspritt. Men också för min skull. Jag vill inte läsa om dem, inte höra om dem. Skvaller är inget för mig.

Att Viktoria och Daniel ska gifta sig har väl ingen kunnat undgå (snälla berätta vilken grotta du bodde i om du nu fick höra det av mig) och bröllop betyder bröllopspresenter. Sverige med dess företag, föreningar, privatpersoner, organisationer, och – partier vill alla ge något till de blivande makarna.

Idag gav Piratpartiet sin present till brudparet:
Varsinn USB-sticka med en Linux-dist och krypteringskit på. Ett steg åt deras rätt till privatliv – att kunna framföra sig vid datorn.

Det blivande brudparet har nu alltså ett steg i rätt riktning till något som borde vara en självklarhet.

2 kommentarer

Stöd det iberiska lodjuret med Ubuntu One Music.

Jag älskar faktiskt vad Canonical gör, och försöker göra. Hur Mark Shuttlewoth startade det London-baserade företaget och använder sina miljoner för att betala folk att utveckla Ubuntu, ett gratis och fritt operativsystem.

Vidare ska de ha goda ord för allt vad de gör för att binda ihop Linux-communityn och deras initiativ till saker och ting – tex Ubuntu One Music Store.

Nu har de även slagit ett slag för att stödja den iberiska lokatten (aka ”Panterlo”) igenom att donera 50% av priset på låtarn som man köper till en stödorganisation vid namn SOS Lynx.

Även detta tycker jag är helt makalöst. Inte nog med att det är gött med ett ordentligt sätt att köpa musik enkelt i GNU/Linux, utan nu stödjer man dessutom ett utrotningshotat djur. Det finns tyvärr endast dryga 150 katter kvar…

Hur gör du alltså för att stödja SOS Lynx kamp? Jo, du startar antingen Rhythmbox, går in på Ubuntu One Music Store och köper en låt. Eller så installerar du tilllägget för Banshee och gör precis samma sak, även där.

Kommentarer är stängda

Folk, väl eller folk, börda.

Jag har kommit väldigt långt med mig själv ifrån vad jag var för ett par år sedan – ett jävla arsel.
Ett riktigt jävla arsel. Högljudd, jobbig, respektlös, extremistisk, arrogant och helt enkelt en naiv liten skit. Jag krossade hjärtan och människor.
Jag är längre bort än vad man kanske skulle tycka vara möjligt. Det jag är idag är vad jag vill och velat vara. Jag hade dock ett återfall i tankarna att jag fortfarande var ond för en tid sedan. Men efter några samtal med folk som känner mig som bäst, så ändrades dessa tankar.
Nu är det ju givetvis så att jag inte är någon jävla teddybjörn för detta och vissa kan säkert fortfarande tyck att jag är ett arsel, och i vissa fall är jag nog det med. Men jag bryr mig inte. Det är deras förlust och är jag ett arsel så är det inte utan anledning – jag är dessutom inte långsint.
Jag är nöjd med den jag är. Nästan fullständigt. Det som brister är att jag ibland lägger mig eller hukar mig för andras tankar. Att jag inte orkar ta striden. Men jag börjar finna mig allt mer ilsken på oförstående människor. På människor som tror sig vara så jävla öppna, men som ändå sätter människor i fack och begränsar dem. Jag blir förbannad att de är så blinda.
Jag ser mer. Jag är öppen. Jag blir riktigt förbannad och jag kommer att ta ett steg tillbaka för att sluta rygga. Att jag gjort det förrut har varit för att jag vill ha perspektiv, för att jag är just öppen och kan absolut ändra en åsikt. Nu ser jag bara hur andra utnyttjar denna egenskap hos mig och är allt för stängda själva.
Jag tänker inte hålla fast vid vad som bara för att. Nej, så typisk har jag hållit mig borta ifrån länge och ska fortsätta med det. Men nu ska andra få höra.
Jag är irriterad över vissas blickar och ordval till och om mig. Det är inte bra för mig att samla – nu ska det ut. Det har nu börjat.
Postad med Drupal Editor

2 kommentarer

Geocaching.

Hollow TreeJag älskar verkligen filmer som National Treasure och Indiana Jones. Anledningen är enkel:

  • Spänningen.
  • Letandet efter gömda skatter.
  • Pusselbitarna.

Jag har länge funderat på att det borde finnas någon typ av skattjakt i mer allmänt syfte. Att jag hört talas om det, men att jag borde kolla upp det lite mer.
För en tid sedan läste jag en killes Twitter där han berättade om geocaching. Den gången funderade jag på om det var just denna typ av moderna skattjakt som jag funderat på. Tänkte inte mer på det förrens idag då samma kille återigen twittrade om detta. Han skrev att han varit ute med familjen och funnit fem stycken och gömt två egna – denna gång kollade jag upp vad det var. Mycket riktigt så var det det jag trodde att det var.

Vårskog.

Idag skaffade jag mig en ny hobby och var ute på min första skattjakt. Uppe i Överåsparken – som inte ligger långt ifrån mig – fanns den närmaste skatten och jag begav mig. I det fantastiska vädret besteg jag berget och skogen med mobilen som kompass.
Jag fann platsen och efter att läst hinten: ”Någon älskar någon” så funderade jag lite och fann lite senare skatten. Underbart!

Mini-bergBara det var roligt, men sen gav jag mig ut och upplevde skogen däromkring och det var än mer fantastiskt och jag tog en jävla massa bilder.

Geocaching är helt enkel en modern skattjakt där man får koordinater till skatten och sedan ofta får en ledtråd som man ska följa för att hitta skatten. Finner man den så brukar det ofta vara så att man antingen lägger i en sak, eller tar ut en sak ur vad det nu kan vara för något man finner. Tex en burk eller en låda.

Andra geocachingar kan vara fortsatta ledtrådar till en större skatt. Att det ska bli mer tänkande. Vissa kan vara beräkningar för att få ta del av nästa koordinater eller för att klura ut en ledtråd till platsen. Dessa, mer avancerade geocachingar kallas för multi-cache.

Detta är hysteriskt kul och jag ska absolut komma ut och finna mer skatter, och gömma mina egna, givetvis! Det kan bli en rolig helgsyssla som man kan ta med både sina vänner och/eller sin familj på.

Seså, ge er ut och leta!

Etablerade sidor för denna hobby är:

  • Den svenska föreningen för geochacing – http://www.geocaching.se/
  • Den världsomfattande och största sidan: http://www.geocaching.com/
Kommentarer är stängda

Att ha, eller inte ha Facebook.

Jag har under en lång tid tänkt att jag ska radera mitt Facebook-konto.
De olika anledningarna har varit flera. Bland annat har det varit mycket av denna överdrivna hype som har varit. Men allt snack om det och hur stor del den har fått av vardagen, har också varit betydande.
Det är inte så att jag föraktar andra Facebook-användare, men jag ser däremot högre på personer som inte har ett. För missförstå mig inte, det är fortfarande ett otroligt initiativ och en förträffligt sätt att ha kontakt med ens vänner.
Anledningen till att jag har behållit mitt konto är att jag vill finnas tillgänglig på ett snabbt och enkelt sätt, vilket det är ett jävligt bra verktyg för. Sen kan man via Facebook, ordna kontakt över MSN, Jabber, Skype eller mobilnummer.
Nu, för att komma fram till ett resultat, eller en sammanfattning, snarare; Jag kommer att behålla mitt konto. Jag är inte inne speciellt ofta, även om jag är inloggad på chatten via Empathy.
Jag vill inte att saker ska vara så svart-vita. Att antingen inte ha Facebook eller att vara konstant aktiv och nöta skiten ur hela Facebook.
Jag är inloggad via Empathy (som har support för i princip alla IM-protokoll), jag har det kopplat till Gwibber (flera sociala medier i ett program), men skrollar oftast igenom det för att läsa kvittringar, jag är inne på själva sidan någon gång ibland.
På detta vis lär det fortsätta och jag ser det helt inte som att det kommer att förändras. Jag använder Twitter rätt aktivt och har det kopplat till Facebook, nör jag väl är inne, så kollar jag vad det närmaste som skrivits är – av mina närmaste – och kanske skriver jag något till svar. På så vis är det bekvämt. Som andra bekvämligheter på internet så är det just det att samtalet består, även att man går offline.
Jag är inte svart eller vit, jag är en gråskala. Jag trivs här.
Postad med Drupal Editor

Kommentarer är stängda

Orätt rättsväsende.

Att Beatrice Ask har gjort ytterligare ett utspel har väl ingen gått miste om. Jag har av tidsmässiga skäl, inte kunnat dela med mig av min åsikt tidigare.

Beatrice Ask, som är vår justitieminister har dels gjort ytterligare, rent idiotiska utspel, dels gjort en pudel.
Jag blir inte längre förvånad när jag hör talas om vad det är för grodor som lämnat hennes mun. Är det bara jag, eller går det något typ av icke-biologiskt arv av idioti hos våra justitieministrar? Då menar jag främst Thomas Boström – som såg till att datalagringsdirektivet uppfanns. Och så nu, Beatrice Ask – som inte kan följa rättsväsendets syn på att man inte är skyldig till ett brott förens motsatsen har bevisats.

Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex.

Hur kommer det sig att en person som denna fortfarande kan få leda ett land, eller behålla sin post? Hennes ursäkt är så totalt ogenuin att det är pinsamt och hon borde själv be om att få avgå och lämna hennes post som sveriges justitieminister.

Att en sådan såpass högt uppsatt person helt låts sudda ut gränserna mellan misstanke och skyldighet av brott, är bara ytterligare ett bevis på hur skev sveriges politik är.
Moderaterna och deras allians kommer att slängas ut på arslet vid årets val!

Att Beatrice Ask fortsätter att komma med förslag som att skicka ut färgglada brev till misstänkta sexbrottslingar, för hela världen att se, är även det – skamligt. Och att hon så varsamt får ta tillbaka sina ord och att allt sedan ska bli frid och fröjd, är även det patetiskt. Givetvis ska en sexbrottsling få sona för ett eventuellt brott. Men inte förrens denne blivit dömd skyldig, och det räcker gott med den typ av skam efter en sådan dom och behövs verkligen inte ett offentligt brev.

Beatrice Ask – vårt rättsväsende i ett nötskal.

Kommentarer är stängda

Att älska någon.

Det är ofta jag fått höra olika personers syn på kärlek och att älska andra.
Vissa älskar aldrig, vissa älskar för lätt.
Vissa säger det inte alls, vissa säger det jämt.
Även de som bara ser det som något man säger när man är gift och inte har något att göra med relationer innan dess.
Jag har alltid sagt det att jag älskar i olika nivåer. Att jag gör detta, för att jag ser dem. Man älskar personer utefter vad de är i en nivå eller en grupp.
Älskar familj på ett sätt, vänner på ett, och sin käraste på ett.
Sin mor, far, systrar.
Vänner.
Pojk- eller flickvän/Man eller fru.
Ens barn.
Vissa personer älskar man ju rent blodsligt. De är av ens egna, de man alltid haft i sin närhet. Familj eller släkt. Sen har man sina vänner. Personer kommer och går i ens liv, men vissa stannar kvar – de blir som ens bröder och systrar. Sådana som man umgås i en annan mån med. Och så givetvis sin kärlek. Flickan eller pojken som oftast står högst av allt. Den som man kanske en dag, eller redan idag, delar allt med.
Jag vuxit upp med mycket kärlek och jag har inga problem att dela med mig av all den kärlek jag har.
Man kan ju också älska händelser, saker och ting. Även dessa på olika vis. Som en släktklenod mot en dator.
Jag har således än mer kärlek att dela för att jag gjort mig så pass mottaglig för det vackra på denna jord. Händelser som jag älskar av natur och son skänker mig glädje och lycka. En disig sommaräng, ett nakendopp, en varm sommarkväll. En öm kyss.
Jag älskar en hel del människor. Såväl som familjemedlemmar, mina bröder, såväl nya som gamla vänner.
Annat som jag har haft en annan syn på, jämfört med andra, är det att jag inte tycker att vara kär i någon är synonymt med att älska denna. Att vara kär, känna hur känslorna sprudlar i en, är ett steg mot att möjligtvis en dag älska den man är kär i.
Men från och med den dagen som man är kär i någon så älskar man nödvändigtvis inte denna. Det kan ju också vara så att man älskar en innan man blir kär i denne. En vänskap som blev så mycket mer.
Postad med Drupal Editor
Postad med Drupal Editor

Kommentarer är stängda

Ödet, Saker och Ting.

Under större delen av mitt liv så har jag på ett eller annat vis trott på ödet. Vissa saker var helt enkelt meningen att de skulle ske, andra inte. När jag blev äldre så ville jag ändå se att man hade en viss mån att bryta sig loss och göra skillnad.

Jag brukade ta exempelet med min gode vän Rikard. Han har brutit sina armbågar tre gånger. Eller krossat snarare. Första gången på en skateboard, andra gången igenom att snubbla på sina egna fötter och landa på en sten under ett kottkrig, och tredjegången när han cycklade omkull på vårens rullgrus.
Det jag ville få fram var då att det var mening att han skulle bryta sina armbågar detta antalet gånger. Kanske av en anledning som ännu inte visat sig. Det som varierade var hur det skulle kunna ske. Att ödet helt enkelt tog den första, (andra och tredje) bästa chansen. Därför bröt Rikard sina armbågar på så bisarra sätt.

Det är givetvis deprimerande att tänka att alla de val man gör, redan är förutsedda och bestämda. Och jag tror väl inte riktigt på det längre. Jag tror ju inte riktigt på något övernaturligt. Eller kanske övermäktigt, iallfall. Spöken tror jag ju på. Men det är en annan berättelse. Vidare tror jag ju på en mer mental karma.

Men det sker ändå saker som jag kan känna antydningar av att det skulle kunna gått värre, eller på andra sätt. Minns såväl en gång när jag skulle ifrån Loftahammar. Åkte själv i egen bil och stannade för att tanka. Av någon anledning så fungerade inte mitt kort (första och enda gången), vid första försöket. Väl påväg så körde jag nästan på en älg. Hade kortet fungerat direkt så hade jag haft en stor älg över, och troligtvis i, bilen.

Idag har inte känts som en direkt bra dag. Jag vet inte om det beror på att solen inte visat sig, andra tankar eller något annat, men så har det varit iallfall. Jag har däremot fått en del gjort, men jag borde göra än mer. Pluggat, mekat dator, gjort klart syrrans hemsidas nya tema, spelat gitarr, läst, tvättar nu också.

Jag har haft ovanligt ont i mina fingrar på min vänstra hand idag, men jag har kört på och spelat gitarr iallfall. Efter matten så gjorde jag Joakim lite sällskap vid TVn och jag blev återigen sugen på att spela gitarr. Jag satt och klinkade lite då E-strängen gick av. Helvete, tänkte jag. Istället började jag spela på låtar som inte denna sträng behöves i, men gav mig snart. Efter det skulle jag på toan och pissa, och när jag skulle ta tag i handtaget så missade jag det och gjorde en mindre spricka i en nagel på långfingeret – och jag har inte speciellt långa strängar.

Det hela verkar ju helt enkelt syfta på att jag ska ge fan i musiken och plugga mera matte. Vilket också är precis vad jag kommer göra. Dock hade jag gjort det iallfall…

2 kommentarer

Sömnen förnöjer.

Under en rätt lång tid har jag varit rädd för att lägga mig. Allt med att lägga sig skrämde mig. Tystnaden, tankarna i mitt huvud. Mest just tiden med detta. Att mitt liv inte var som jag ville och paniken som infann sig.
Fakum är att jag varit rädd så länge att det blivit en vana av av somna till något. Det var så jag försökte komma undan mina tankar – igenom att försöka somna till en film eller en serie.
Tiderna har förändrats. Jag är inte längre rädd för huvudkudden. Jag älskar vart jag är i mitt liv. Hur pass långt jag ändå har kommit. När jag numera inte somnar direkt när jag lagt mig, som nu, så är det inte pga. att jag är orolig över de valen jag gjort, vad jag kunde ha gjort annorlunda. Eller vart jag är och med vem.
Jag oroar mig fortfarande lite för hur jag ska hinna med allt jag har att göra med. Men detta är naturligt och inget som oroar mig i den mån som tidigare.
Kort sagt mår jag fantastiskt.
Det enda som oroar mig med framtiden, med mitt och andras liv är Sveriges politiker. Men jag har planer. Tillsammans är vi starka och vi ska få nog få dem att förstå att de inte kan göra som de vill. Det heter ju faktiskt folkvalda.
Postad med Drupal Editor

Kommentarer är stängda