Hoppa till innehåll

Kategori: Tankar

Ålder och internalisering

Jag blir nyfiken och känner en känsla av spänning när jag tänker på hur vi människor internaliserar, förkroppsligar, förnimmelse av erfarenheter. I detta fall funderar jag på naturen, klimatet och årstiderna.

Jag sitter på bussen ur Västervik. Jag har solglasögon på ty det är solsken. Naturen utanför är skimrande grön. Detta, av två saker vilka förknippas med sommar, känner jag inte alls den känslan av sommaren som jag gör under sommaren. För inte kan det deklareras som sommar längre. Nog kan det vara att det inte är lika varmt som det varit, men det är inte alltid särskilt varmt under den svenska sommaren. Kanske är det något med luftfuktigheten. Det kan vara så enkelt som att min vetskap om att det är september och därför inte sommar som skapar känslan.

Oavsett menar jag att det är ett förkroppsligande. Det känns liksom i mig. Jag vet med hela mitt jag att det är höst. Som att inget vore mera självklart. Hösten har mig alltid inneburit ett lugn. Denna höst är min 30:e. Luften är frisk och stärkande. Sommarens hätska är över. Jag kan inte jaga soltimmarna i parker på samma sätt. Det är okej.

Utanför fönstret är det vackert. I mitt sinne är allt lugnt. Idag är det val. Imorgon fyller jag 30 år. Min största rädsla är borgerligheten.

Kommentarer är stängda

I huvudet, om huvudet.

Vi vacklar sällan när det kommer till tanken om tanken. Vi erkänner varandras minnen; vad vi talar om; vad vi hör. (Vi är sällan källkritiska.) Vi bygger vår vardag på motoriskt inlärda ritualer såsom att gå upp ur sängen och göra sig i ordning för en dag bland publik. Vi interagerar, vi funderar. Vi lär; vi lär ut. Men sällan när det väl kommer till vad som kulturellt har blivit så socialt accepterat att vi inte längre tänker på det, så förgås tanken och reduceras till något enskilt naturligt. Såsom ”biologiska skillnader”. Hur betydande dessa är – mellan kvinnor och män; mellan de med olika pigment – för vårt samhälle. De är, likt den sociala konventionen att torka sig efter toalettbesöket, eller att se på varandra vid interaktion, precis lika socialt konstruerade.
Vi föds alla lika och på samma sätt; vi dör alla lika och på samma sätt. När hjärnan, och dess tanke är död, så är människan död. Tillsammans med sexism och rasism, och andra fördomar.
Tänk på det.

Kommentarer är stängda

Det är okej.

Sitter och kollar igenom ett antal gamla dokument och texter nu denna lediga dag. Fann detta som jag är osäker på när jag skrev, men som jag ändock fortfarande känner detsamma inför; att säga att det är okej.

Ibland det vackraste, renaste, mest värmande och stödjande är att säga: ”det är okej”.
Allt behöver inte vara fullt uttänkt. Det är okej. Du får göra mindre bra val; du får göra bort dig; du får göra det som är roligare än vad det är bra.
Det är okej.

Kommentarer är stängda

Se på stjärnorna

När jag ser på himlen. Stjärnhimlen. Jag blir alltid så fascinerad. Något överväldigad. Ödmjuk.
Här finns vi. Vår jord. Vi djur som vandrar, flyger eller simmar här på den.
Allt från en cell, för att sedan existera här och nu efter miljarder år av evolution.
Vi är alla gjorda av sjärnstoft. Det som en gång var en stjärna som brann – kanske för kort – för att sedan explodera; skapa de ämnen som vi alla består utav. Stjärnor, likt de på natthimlen.
Vi är blott en stjärna på någon annans stjärnhimmel.

Kommentarer är stängda

Livet – meningen.

Vi är djur. Och liksom andra djur är vår enda mening med livet att reproducera. Vi föds, vi äter, vi sover, vi gör oss starka och vackra för att finna en partner och reproducera. Det är inte mer än så. Liksom träd behöver vatten för att producera frön som ska bli nya träd. Liksom fågeln, fisken och elefanten. Det finns inget mer av livet än detta – rent naturligt.
Vi människor har ju också privilegiet, eller kanske förbannelsen, att vara oerhört intelligenta. Vi har en otrolig kognitiv förmåga, tankekapacitet och utrymme att tänka i det abstrakta. Cogito ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Det jag vill säga med detta är att även om meningen med livet inte är mer än att reproducera, så har möjligheten, kapaciteten, att skapa en mening.
Det naturliga kan skrämma oss.
I det liv vi lever, sett utifrån det perspektiv där ingen av oss skiljer sig så är det ändå samma naturliga process. Vi föds, vi uppfostras och går i skolan. Väljer utbildning. Allt detta för att få ett jobb. Och varför ska vi ha ett jobb? Jo för att vi ska kunna ha möjligheten att själva reproducera. Sätta ett liv till världen så skall göra samma sak. Äts, sova. Plugga, jobba. Allt för att reproducera och säkra vår avkommas framtid att göra detsamma.
Du räds detta, inte sant? Du känner en ångest? Det är inte konstigt. Att allting är meningslöst. Du har två val: lämna världen eller gör något vackert utav den tid du har.
Jag väljer det senare. För överallt därute, i det naturliga finna skönhet. Och du har själv möjligheten att skapa din egna mening med livet. Så har det alltid varit.
Kapitalisten ser konsumtion och en växande marknad. Att produktion och konsumtion är en anledning. En process som tur oss vidare.
Den religiösa ser det som guds vilja och plan.
Konstruktioner. Liksom din egen.
Personligen anser jag hur du bör göra det bästa av livet. Vad det är, är individuellt.
Rickie Gervais sade att det är fel att ateister inte har något att leva för, vilket är fel då vi har allt att leva för men inget att dö för. Det känns relevant här i diskursen att vi verkligen har allt att leva för eftersom vi innehar den intelligens som gör detta möjligt.
Avslutar med att parafrasera Stephen Hawking som sade att vi inte är något annat än en väldigt intelligent apa. Det är dessutom evolutionens största misstag.

Kommentarer är stängda

Dröm. Om. Livet.

Jag drömmer om en gunga. Där gungar ett barn. Jag ökar farten. Höjden.
Jag drömmer om ett hus. Ett hus i en grönskande natur. Ett träd på tomten. I den hänger gungan.
Jag drömmer om den framtiden. När saker är klara. När det som är är stabilt och säkert blir labilt och osäkert. När det som är labilt och osäkert blir stabilt och säkert.
Jag drömmer om dig.

Kommentarer är stängda

Lite tankar om natur och kultur.

Ifall naturvetenskapen skapar och finner det faktiska i naturen vad avser naturens lagar, beståndsdelar och relationer så är det i det sociologiska fältet som vi gör en typ av värdering?
Naturvetenskapen beskriver växthuseffekter, men det är inte utan sociologi, eller samhällsnärmande ämnen, som vi inser dess effekter på vår planet – eftersom det är då som vi problematisera det.
Problematiserandet av detta, från naturvetenskapens röster, är inte annat än sociala konstruktioner och resultat, de heller.
Evolution kan inte se in i framtiden – men det kan människans hjärnor. Varför? Är tid en konstruktion? Nej, men för att vi konstruerar vår värdering av framtiden i set syfte som för evolutionen är oviktig – för att den är naturlig.
Om ett träd faller i skogen, hörs det då om ingen är där?
Det beror på hur vi definierar om något ”hörs”. Definierar vi det som att det ett levande ting som tar in ljudet i sin hörselgång, och att det är det som vi anger betyda att något hörs, men inget sådant levande ting finns där så; Nej, det hörs inte.
Men om vi definierar att något ”hörs” som att det skapar en våg på en särskild frekvens som passerar genom luft och dess atomer, så; Ja, det hörs. Kan vi då vara säkra på att det hörs ifall inget levande finns där för att registrera detta, men att det per definition då det skapar ljudvågor hörs? Nej, det kan vi inte, men sannolikheten är att det görs. Sen kan vi givetvis registrera det i efterhand genom att fånga ljudvågorna – som egentligen har en effekt som fortsätter i oändligheten – men det är kanske överkurs.
Kommentarer är stängda

Restriktioner på vilka som ska få skaffa barn.

Föräldraskap är inget som ensamt kan skänka någon vishet. Att öppet lägga sig i andras beteende som föräldrar är känsligt, kanske dumdristigt. Jag tänker att en del människor (nu pratar jag naturligtvis inte om dig), men en del andra, starkt borde överväga att inte sätta barn till världen.

Källa: Jag tänker att en del människor starkt borde överväga att inte sätta barn till världen
 
 
Författaren, Lars Lindström, missar målet, sin egen poäng i denna debattartikel. Snarare låter han lite bitter och sur över den yngre generationen. Längre kommer han inte riktigt till sak, men jag kan hålla med om idén att alla kanske inte borde sätta barn till världen.
Människor som tycker att deras enda anledning till liv är att sätta barn till livet – de har inte fel ut ett naturligt perspektiv då det är den enda naturliga meningen med livet, likt alla andra djur – men vi lever i ett konstruerat samhälle som kräver och förutsätter mer. Det finns mer att hämta, och att fostra barn till integrerade medborgare och arbetare, till vuxna som klarar det vuxna livet. Föräldrar som inte har det kulturella, ekonomiska eller symboliska kapital och ansvar som krävs för att uppfostra barn. Som inte ger den sociala stimulans eller stöd för studier och etablering i samhället. Eller, framför allt annat på denna jord, kärlek.
Jag tänker då på Astrid Lindgrens ord att ifall man bara ger barn tillräckligt med kärlek så kommer folkvett av sig självt.
Jag har länge funderat kring varför det är så svårt att adoptera men så lätt att via ett samlag få samma resultat.
Dock är problemet mycket svårt att lösa. Främst vem som skulle få avgöra en sådan sak. Jag verkligen inte rätt person för något sådant, och det är ingen annan heller. Ohållbart.
Skulle vi sätta upp riktlinjer så behöver se både ha karaktären av att vara hårt definierat Och av typen ram, för att det inte ska hamna folk mellan stolarna och att ”Fel” personer inte påverkas. Riktlinjer skulle dock relativt enkelt kunna härledas ur konstellationer och bakgrunder av familjer som har haft problem. Till exempel vad avser bakgrund inom brottslighet, alkoholism, arbetslöshet, osv. Det går att hämta ur statistik.
Och hur skulle en sådan lag ge resultat? De som skaffar barn utan tillstånd, vilka sanktioner får de? Böter? Fängelse? Jag är rädd att något sådant bara skulle sätta en person i ytterligare misär där en särskilt social klass skulle vara de som lättast får barn utan eventuellt tillstånd och därefter få lida av det. Om och om igen. Ohållbart.
Och barnet då? Ska staten då ta det ifrån föräldrarna? Vart ska de ts vägen då? Det kanske skulle bli en hård press på staten för att det skulle bli så pass många barn – utan sanktioner kanske en och annan inte bry sig om att de föder ett barn som sedan tas ifrån dem. Ohållbart.
Eller ska alla människor steriliseras från födsel och sedan när de är redo för att skaffa barn så ansöker de om att bli reverserade för att åter kunna reproducera. Det skulle givetvis vara enklast för då kan inte människor skaffa barn utan tillstånd, vilket är mer likt att adoptera. Men att sterilisera barn när de föds, det är ett hårt och kränkande slag mot varje individs rätt till integritet. Ett läskigt övertramp från en stat. Ohållbart.
Och så, som sagt, vem har rätten och kunskapen att bestämma vilka som ska få barn? Du? Eller är det ens en mänsklig rättighet? Homosexuella par har inte den rätten i många länder.
En betydligt enklare lösning, om nu detta faktiskt skall ses som ett problem (troligtvis mer i vissa länder än andra), skulle vara att helt enkelt utbilda människor mer. Och jag menar inte i att utbilda mer om sex och samlevnad – även om det säkert också skulle vara positivt – utan att få människor att ingå i den akademiska banan. Inget annat preventivmedel är så effektivkt som det att utbilda sig. Sedan kanske inte det är något som alla vill, men det är något jag tror, och vill, att vi kan ändra på. Alla skulle må bättre av att vidareutbilda sig – bara något; alternativt, eller kanske samt, att förbättre dagens skolgång för att ge denna möjlighet istället för att människor ska hamna i kläm på grund av skolans tillvägagångssätt.
Men att utbilda sig, det är något som jag är Mer okej med att staten skulle tvinga på sina medborgare än något annat.

Kommentarer är stängda

Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se

Källa: Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se
Detta är ett ämne som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit om hur jag anser att svensk monarki är starkt odemokratiskt och inte hör hemma i ett modern samhälle – att jag anser att monarkin bör avskaffas.
Vad jag finner intressant i studier, eller rapporter, som dessa är just ordvalet av förtroende. Jag är till exempel osäker på min egna ställning till det. Jag anser inte satt de har ett förtroendeuppdrag, och då kan jag ju inte ha något förtroende. De är människor som föddes, eller gift sig, in i en nationell – även internationell – roll. Ett skådespel. Jag tror inte att det heller nödvändigtvis finns något särskilt att missförtro monarken om heller, för den delen. De är människor liksom alla andra, med sina misstag, problem och karaktärsdrag.
Nej, jag är nog helt enkelt likgiltig förtroendet för kungahuset. Men med det sagt så är jag en stark förespråkare för dess avveckling. De uppfyller inte en passande funktion längre, utan är någon typ av post-religiös-evangelisk romantisk bild av en svunnen tid. Romantisk för att kungadömen i många fall kunde vars rätt hemska.
Monarkin, med sin kung, har ansetts fått sin makt direkt från gud. En person som satt sig över andra människor och tror att han är något så mycket mer. Detta är på intet sätt ovanligt för människan, och i synnerhet religiösa sådana, men det är på intet sätt heller ett argument för dess existens. Jag tror på alla människors lika värde, och en monarki, en monark, är bara en minnesbild av det motsatta.
Detta är inte på något sätt ett angrepp mot de individer som ingår i svensk monark, för som sagt, de är människor. Nej, utan det är monarken som idé, som princip, som praktik. Monarki innebär orättvisa och är på intet sätt demokratiskt.
De flesta europeiska länder har en gång varit en Monarki, och har funnit sig som demokrati av en anledning. Det är helt enkelt det bästa alternativet (i ett spektra av flera andra dåliga alternativ, men där demokrati är minst sketet, för att parafrasera Churchill). Monarkin är ett bihang som hängt med sedan Oscar II lät ge bort den kungliga makten.
Jag anser att vi kan ta och klippa bort den sista biten med.
Sedan kommer det ju till frågor om vad vi kan göra för kul med slottet, men det låter jag någon annan ta. Samt om vi ska konstituera en republik istället, vilket jag (om jag nu inte missat något ofattbart fundamentalt i ämnet) tycker att vi likväl kan skita i också. Vi kör på som regering och riksdag fungerar idag, minus monarken. Den är ju ändå bara rent ceremoniell.

Kommentarer är stängda

Sommarlov 2015.

Dagen har kommit. Dagen för sommarlovets start. Om vi bortser från alla hemsidor och annat jobb, givetvis. Men sommarlov som i ”lov från skolan”.
Ett år till har gått och det innebär mitt fjärde (med reservation för några extrakurser utöver den tiden) på Göteborgs universitet. Nu hoppas jag på att komma in på master. Masterprogrammet i sociologi. Ja, jag har bytt disciplin på ett år.
Jag är nervös över huruvida jag ska komma in eller ej. Angående sommarlovet så hade vi en kursavslutning idag, fredag, med utvärdering, medan den slutgiltiga uppgiften var inlämnad redan i onsdags.
När vi precis skrivit klart denna uppsats (om observerad insyn och tillgänglighet i svensk rätt) skulle på toaletten, och gick igenom universitetets svala och lugna korridorer så slog mig en våldsam känsla och tanke: ”tänk om jag inte kommer in i år – då kanske jag fastnar i annat och kommer aldrig tillbaka; tänk om idag, denna uppgift, denna kurs, är det sista jag gör på universitetet”. Tanken gjorde mig kallsvettig, men samtidigt något stadig av den romantiska känslan som sedan inföll sig över min tid som, iallafall hittills, har varit. Det är inget omöjlighet.
Nu är det sommarlov, och jag har redan bränt mig efter att spenderat en ljuvlig eftermiddag i solskenet och gräset med min grupp, vinkade till de Paddor som flutit förbi. Följer gör en dryg månad av dold nervositet över huruvida jag får ta nästa steg i min akademiska trappa och närma mig mitt mål.
Det är spännande att se tillbaka till varför jag började studera. Hur jag ville engagera mig politiskt och ville ha kött på benen, för att sedan komma in allt mer på vad politik faktiskt innebar, för att sedan dyka ner i de strukturer och normer som föder politik. Det är en spännande och kunskapsfylld resa.
Och mer ska det bli, på ett eller annat sätt!

1 kommentar