Jag blir nyfiken och känner en känsla av spänning när jag tänker på hur vi människor internaliserar, förkroppsligar, förnimmelse av erfarenheter. I detta fall funderar jag på naturen, klimatet och årstiderna.
Jag sitter på bussen ur Västervik. Jag har solglasögon på ty det är solsken. Naturen utanför är skimrande grön. Detta, av två saker vilka förknippas med sommar, känner jag inte alls den känslan av sommaren som jag gör under sommaren. För inte kan det deklareras som sommar längre. Nog kan det vara att det inte är lika varmt som det varit, men det är inte alltid särskilt varmt under den svenska sommaren. Kanske är det något med luftfuktigheten. Det kan vara så enkelt som att min vetskap om att det är september och därför inte sommar som skapar känslan.
Oavsett menar jag att det är ett förkroppsligande. Det känns liksom i mig. Jag vet med hela mitt jag att det är höst. Som att inget vore mera självklart. Hösten har mig alltid inneburit ett lugn. Denna höst är min 30:e. Luften är frisk och stärkande. Sommarens hätska är över. Jag kan inte jaga soltimmarna i parker på samma sätt. Det är okej.
Utanför fönstret är det vackert. I mitt sinne är allt lugnt. Idag är det val. Imorgon fyller jag 30 år. Min största rädsla är borgerligheten.