Kategori: Okategoriserade

Är det på riktigt eller drömmer jag?

Publicerat av Daniel Holm den 10 november, 2009

Jag bor i Göteborg – en helt underbar stad. En stad där herr Håkan Hellström har sitt säte och sjunger så vackert om. Den mannen har speglat såväl mina, som andras känslor och tankar i snart tio år.

Han har gett mig inspiration till mycket. Både musikaliskt, hur jag vill sprida min glädje och min kärlek och hur jag vill artikulera.

Jag har som sagt funnit mig i hans texter allt för många gånger. Både i de glädjande som i det sorgfulla. Jag har sjungit till dem med både gråten i halsen och skrattandes. På mina fester lyssnar man alltid på Håkan Hellström. Jag lyssnar på honom nu och jag skulle gärna vilja känna mig hemma i ’Mississippi kan vänta’ just nu. Inte för att jag finner mig i de sorgfulla nu, men det skulle vara fantasiskt.

Dock så har var sak sin tid. Just nu ligger jag själv i vårt rum med ett ljus tänt. Det doftar vanlig och jag älskar det. Mitt liv är påväg åt rätt håll och jag ska strax sova för att imorgon börja följa ett schema jag har lagt upp för att komma in i rätt dygnsrytm och för att bli ännu mer effektiv. Det är i princip ett skolschema där jag har 45 min lästid, en kvarts rast och lilte mer än en timmas lunch, mellan 9 och 16. Då är det bara fysik som gäller. Historia och Matte tillkommer.

Jag känner verkligen att jag vill detta. Helgen var så fantastisk att jag är nöjd med mig själv, med det mesta. Finns kanske saker jag hade velat göra på ett annat vis, men det är bara att stå upp för det och lära sig något av det.

Jag har även skrivit lite mer saker till min lista vad jag vill ha gjort innan jag dör. En dag kommer ni få höra mig sjunga min kärlek. Sjunga min kärlek som jag vill att ni ska känna den och den kommer att vara inspirerad av herr Håkan Hellström.

”Håll mig, åh håll om mig… kyss mig, åh kyss mig. Är det på riktigt eller drömmer jag?”

3 kommentarer

Come on Eileen.

Publicerat av Daniel Holm den 5 november, 2009

En låt jag fastnade i takt med att Spotify kom igång, för ca ett år sedan var Montt Mardiés ’Come on Eileen’. Otroligt vacker, engelsk cover på den fantastiska låten ’Kom igen Lena!’ med Håkan Hellström.

Jag har letat runt och försökt finna texten till låten, men då jag inte fann någon så satte jag mig och skrev den själv. Det är fortfarande vissa saker som jag är osäker på, så har ni någon idé på ett alternativ så kommentera gärna.

Den tänker jag sjunga till imorgon, ska ni veta. Nu kanske ni kan vara med?

Montt Mardié – Come on Eileen:

Stop dreamin’ about what touch your feeling.
We’ll never reach it, girl. Never say you’re sorry –
For all the things that never happend.

They will reach you while you try to sleep.
How clearly I can see something so close can be so hard to reach.

Tell, tell you?

Yeah, I know that there all just fanasties, now shes in me. She always will be.
I know it’s part of this stupid game that we play.
Well I couldn’t care less today, not while you’re dancing and kissing me this way.

Come on Eileen – what else could we do now?
Come on Eileen – come on – Eileen.

Don’t you give up now.
You’re just one in the million girl – the millions that I’ve dreamt of.
Don’t try to catch me
It won’t matter what you do, I know this whole town just adores you.

Come on Eileen – what else could we do now?
Come on Eileen.

Bad seamon… games we played. Call girl dance away.
He’s reading poetry, she’s leaving suddenly.
How trist(?) it be, down with a body.
Up on the chimney tops, over the city.
I see how the Presley-boys throw up a lillies.
Two girls from second-street, with their hart just like rythms.
While I’ll go ask by the tramtracks, thinking to myself:
One day I will find my way back.

So Come on Eileen – what else could we do now?
Come on Eileen – come on – – Eileen.

Kommentarer är stängda

Jag och mitt självförtroende.

Publicerat av Daniel Holm den 4 november, 2009

Jag är en ganska stor förespråkare för att alla verkligen borde ha ett riktigt gott samvete. Men samtidigt är jag väldig försiktig angående att det inte ska gå dem (eller mig) över huvudet då de människor som har för bra självförtroende ofta är ena jävla arslen.

Men då kommer vi till det om jag kanske är den personen? Är jag ett arsel? Det kanske jag är, men verkligen inget något som jag vill vara så det är kanske dags att se över saken och ändra det till det bättre.

Saken är den att jag har två grupper som kommenterar mitt självförtroende den senaste tiden och det är verkligen två sidor av ett mynt. Den ena säger att jag har ”sjukt dåligt självförtroende” och den andra säger att jag har ”sjukt bra självförtroende”.
För det första: Whats up with all the ”sjukt”? Är det så sjukt?
För det andra: Vilket är sanningen, om ens något av det?

Visst att jag, som sagt, tycker att jag har bra självförtroende, men är det för mycket? Gör det mig till en dålig person eller till en god? Det hela ger mig en väldig skepsis.

Jag har väldigt lätt för att dela med mig av egna tankar, erfarenheter och kunskap till var man och/eller kvinna. Rör det så mycket mitt självförtroende, verkligen? I vissa punkter så kanske jag slår mig själv i spillror och jag känner mig hemsk, men jag delar med mig av det med. Dels för att försöka få andra att inte begå mina misstag (vilket samtidigt motrstävar min teori om just värdet att själv göra sina misstag) och dels för att det förklarar min stollighet.

Eller är det kanske istället så att jag är som jag är och snattrar som fan för att jag tvärtom är osäker? Jag vet inte alls hur jag ska bete mig imellanåt. Om det kanske är ett undermedvetet att jag vill bryta ett mönster, låẗer jag vara osagt. Jag vill trots allt inte vara som alla andra.

Vad ni tycket får ni gärna berätta – hur ska jag annars kunna bli den jag en dag vill vara?

4 kommentarer

Samtalsuppskattning.

Publicerat av Daniel Holm den 4 november, 2009

Jag anser mig själv i mångt och mycket att vara lite av en amatör-filosof. Jag funderar mycket och har väldigt många frågor. Jag kan börja prata med vilt främmande personer bara för att de kanske ha svaret eller iallafall en åsikt om något som jag undrar eller funderar över. Överallt träffar man fascinerande människor.

Något som hände då jag träffade Anneli var att jag lade mina gamla kvinnliga vänner på hyllan – har i princip inte pratat med dem sedan dess. Detta är givetvis väldigt tråkigt och jag kan tyvärr heller inte ge ett rakt svar på varför det hände. Om Anneli var svartjuk, eller om jag helt enkelt inte ville lägga mer tid på andra kvinnor än henne.

I vilket fall så är det, på gott och ont, som att jag försöker komma ifatt med allt jag missat under de åren. Kvinnor jag hade chansen att prata med men aldrig gjorde. Blev som en uppoffring. Alla kvinnor eller en.

Under alla år så har jag uppskattat just kvinnans sällskap. Varför? För att de är inte män. Vulgära män. Visst så har vi givetvis djupa tankar, men under tonåren så kanske man gärna inte pratar om romantik. We kiss and tell, spelar TV-spel eller något annat favoriserat som att spela fotboll eller i ett band. Men det är egentligen inte relevant. Klart man tjatade om hur mycket man var kär i en viss tjej eller dyl. men att få prata med en eller flera tjejer i något djup var ändå något lite ovanligt som inte alltid kanske föll in i vardagen. Att de kanske hade andra åsikter, perspektiv och frågor.

Detta blev lite naturligt, nu när man flyttade till Göteborg. Manträffar nya människor, både män och kvinnor och man vill fråga ut dem om allt som man undrat de senaste åren. Jag vill återigen ha kvinnliga vänner och denna gång få behålla dem.

När man kommer iväg ifrån det som man en gång kände, ifrån de (dåvarande) flickor/(nuvarande) kvinnor som man redan visste så mycket om, vuxit upp med. Nu träffar man folk med div. olika jobb, framtidsutsikter, utbildning och erfarenheter. Det är helt enkelt magiskt! Underbart!

Nu halkade jag av ämnet i form av att jag glömde var jag var. Men jag postar det ändå.

God natt, mina vänner. PÖSS!

Kommentarer är stängda

Polisen

Publicerat av Daniel Holm den 2 november, 2009

Jag måste faktiskt säga att jag tycker om Polisen. Visst, jag gör saker som man inte borde göra, eller snarare kanske att jag gjorde sånt man inte borde gjort och om eller när man då åker fast så uppskattar man nog inte lagens långa arm så värst, men de är ju faktiskt där för alla våras säkerhet och rättsväsende.

Faktum är det att jag i sommras såg att polisen var i Loftahammar och jag blev så glad att jag gick ut och tog dem i hand för att visa min uppskattning. Mopedister som för ett jävla liv är förekommande och jag har själv varit där. Man var ju livrädd för polisen när man hade moped, min lät nämnligen som fan. Men Polisen ska trots allt visa upp sig. Oavsett om det hänt nåt eller ej.

Man lär sig, som alla vet, av sina misstag. Vissa lär sig av att de gör något dumt själva, utan att någon kommer till skada. Vissa lär sig av att de gör något dumt och någon tyvärr kommer till skada. Och vissa lär sig av att åka dit för Polisen innan något händer. Nu är inget av det kanske det bättre, men jag uppskattar ändå att jag varit med om det förstnämnda och att jag blev en bättre person av det.

Att pojkar ofta kör för snabbt när de precis tagit körkort är vi nog alla överens om. Jag har varit där och jag gjorde det. Men med tiden så mognar man. Det är inte alltid man faktiskt behöver vara med om något, kanske räcker det med närheten av det. I början så stötte jag ofta på Polisen när man kanske precis saktat ner efter en omkörning eller att man för engångskull tog det lugnt och tillslut så inser man att det helt enkelt inte är värt det. Nu ska jag inte låta som att jag nu är vuxen och klar det pojksträck, för tyvärr är jag nog inte det. Oavsett hur stort eller litet det är.

Men skulle då Polisen ta mig på bar gärning så har jag mig själv, och endast mig själv att skylla. Jag får helt enkelt stå för det och ta det. Inget mer att göra och jag skulle faktiskt uppskatta det efteråt. Och det är likadant med mina vänner. Jag hoppas att Polisen tar dem med när de gör något olagligt. Det ska inte vara någon skillnad.

Polisen är något jag lärt mig att uppskatta mycket i efterhand. Inte för att jag någon gång åkta fast av dem, eller behövt deras hjälp, men det infinner sig ändå en viss trygghet bara igenom att de faktiskt visar upp sig. I Västervik tycker jag att de har blivit bättre på att visa upp sig och i Göteborg ser man dem varje gång man är utomhus.

Idag var jag och farsan var påväg till min systers födelsedagskalas när jag en stund innan hade gjort en omkörning. Efter kom en Mercedes som dessutom körde om mig på heldragen linje. Efter den bilen kom en Saab, också i en jävla fart och började dessutom blinka. Jag tänkte det att ”Va fan, vad alla är stressade idag” och valde att inte lägga mig i ytterfältet. Då drog bilen igång blåljuset och jag la mig fort som fan i ytterfältet och den körde om. Saaben körde ifatt Mercedesen och satt återigen igång blåljuset. Man ska inte kämpa eller stressa sig fram i trafiken.

Kommentarer är stängda

Webbprojekt, Ett tag-galleri.

Publicerat av Daniel Holm den 29 oktober, 2009

Håller nu på med ett nytt projekt. Själva koden är ännu inte påbörjad då jag har 50 000 bilder och nära 40 000 av dessa ska taggas med de som är på fotona eller vilka som iallfall ska ha tillgång till dem.

Gallerier ska fungera så att man bara får se de bilderna som man fått tillgång till. Låter enkelt, och det är det. Säg att du är på en fest, då får du tillgång på alla bilder ifrån den festen (om det inte finns bilder jag anser att du inte borde ha) för att du var ju ändå däromkring.

Annat fall är ju givetvis om du faktiskt är med i bild, bara dig eller tillsammans med andra.

Jag taggar även bilder som jag har tagit utefter bla. miljö och motiv och de flesta ska de som har ett konto få tillgång till.

Just mitt galleri ska bara vara tillgängligt till mina när och kära, men väl klart så kommer jag självklart att släppa koden under GPL.

Idéen kom givetvis ifrån att man gärna vill få tillgång till de bilder man är med på, tagna ifrån andras kameror.

Jag har som sagt ca 50 000 bilder och jag är INTE med på många av dem. Det är alltså ofta jag som står bakom kameran och då ska ju mina vänner få tillgång till bilderna då de stod framför.

Ännu finns inget namn på det, har inte heller tänkt så mycket på det. Någon som har några idéer?

Tanken med koden är ändå att det bara är en webbapplikation i PHP och AJAX. Interaktiv och sömlös.

Kommentarer är stängda

Vart tar man vägen?

Publicerat av Daniel Holm den 27 oktober, 2009

Får ni ibland de där känslorna där ni inte alls vet vart varken du eller dem ska ta vägen?

Förr har jag för mig om att de hände ofta. Jag kunde inte riktigt tygla min ilska som barn och tårarna sprudla tillsammans med den. Min rädsla för döden och rymden.
Ju mer tiden gick så fick jag allt mer kontroll över min ilska och jag tycker att jag håller i den jävligt bra (om ni bara visste).

Ibland kan man bli så arg så att man skulle vilja ge en sådan verbal känga så att den andra personen aldrig mer skulle prata med än. Just nu är ett sådant tillfälle.

Utnyttjat, oroad och krank så är jag fruktansvärt arg. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Tur är att jag kan skriva mina tankar bort och lugna ner mig, som nu. En promenad här i Källvik, Loftahammar är dessutom otroligt lugnande. Gå till månberget och känna vinden och saltdoften i den.

Dessutom så lyssnar jag nästan jämt på musik och det kan även det vara lugnande. Dock så faller jag lätt djupare i mina tankar och känslor när jag är deppig och lyssnar på en deppig låt. Då går det neråt och med en ännu deppigare låt, osv.

Annars tycker jag att jag är väldigt positiv till det allra mesta. Men när den där gränsen är nådd av allt det skit man lagt på sig sedan senast – vart tar man vägen?

Vart tar du vägen?

”Förlåt mister sin betydelse om man hela tiden säger det.”
”Sparka på mig, jag är fri – jag ligger redan.”

1 kommentar

Förlåt mig – ett prov på en dikt(?).

Publicerat av Daniel Holm den 25 oktober, 2009

I fredags så klantade jag mig lite och fick ännu mera dåligt samvete då personen i fråga skrev en liten berättelse om saken. Mitt svar var på väg att även den bli en histora. Men då jag vill börja skriva lite poesi så passade jag p att testa.
Dikten är seriös, men lite humor finns och givetvis med glimten i ögat.

Det var en gång en pojke.
Det var inte mycket han förstod.
Dock en liten flicka som motstod honoms mod.
Hans mening var det ej,
Att skälpa nått för dig.
Ty hans tankar svävar
Mot Ett förlåt mig.

2 kommentarer

Livet som Singel.

Publicerat av Daniel Holm den 25 oktober, 2009

Det är inte helt lätt att komma tillbaka till det ”enkla” livet som singel efter ett långt förhållande.

En sak som förändras markant är självsäkerheten. När jag och Anneli var tillsammans så var jag på toppen av berget. Jag skulle kunna göra allt, begå allt, bestiga allt. Nu känns det inte helt så längre. Lite svårt att förklara, men lite som att jag känner eller vet att jag visst kan det, men jag når inte dit.

Ta exemplet som att jag är på en fest. Spelar ingen roll vem eller vilket kön denne har, jag är avslappnad och mig själv. Jag har redan nått kärlekens mål och behöver varken säga bu eller bä eller bevisa något för varken mig själv eller personen man talar med. Nu däremot så agerar jag helt olika ifrån tillfälle till tillfälle, person till person och kön till kön – det är skit!
Allt man säger, säger man lite tråkigare och då blir det ännu tråkigare.

Vilket också bevisar min teori om självsäkerhet mellan var man och varför det verkar som att kvinnor kommer i stim.

Det tillhör kanske också vanan och det är något som jag håller på att lära mig att tygla.

En annan sak som förändrats ännu mer är mitt språk. Jag har blivit jävligt vulgär! Jag hatar det som pesten. Det är som att vara tillbaka i grundskolan och man har precis lärt sig ett nytt ord. Eller när man tyckte att det var tufft att säga det eller det.

Jag skyller lite på Marcus. Lite pga. det bara är med honom som jag pratar så – som tur är. Inget som är alls svårt att tygla och händer inte när man är ute. Men inne, framför tvn är det kört.

Dessutom är det en jävla massa småskit som måste ändras. Bilder i div. gallerier, avatarer, signeringar, information på tex. Facebook eller andra platser på internet.

Man är singel nu och det har givetvis sina för och nackdelar. Jag känner fortfarande att det var det ända rätta att göra och har stått fast vid det, hur ont det än har gjort – och det har gjort frukansvärt ont. Man blir som tagen tillbaka i det som var bra och glömmer det dåliga. Dock så känns det mycket bättre nu och det ska mina vänner, nya som gamla ha tack för.

God natt, mina damer och herrar.

Kommentarer är stängda

Energi.

Publicerat av Daniel Holm den 21 oktober, 2009

Fick chansen att svara på ett par frågor som en vän hade fått. Givetvis tog jag och svarade och skrev lite eget innan det var dags att gå och ta hand om tvätten.

Vad har energi med utveckling att göra?

Eftersom energi, som i el, har en fundamental del av dagens samhälle och det liv som vi lever så har det allt att göra med dagens utveckling. Datorer mot internet, lampor, verktyg, maskiner, bilar – ja, allt har att göra men energins utveckling.

Hur har energianvändningen förändrats upp genom historien?

Givetvis så har den successivt ökat, proportionerligt mot antalet människor i i-länder. När elen upptäcktes så tog det förvisso en tid innan lampan uppfanns, eller andra enheter som kan använda elen, men efter det så tog det fart. Lampor i var mans hus då de svenska bönderna ofta behövde ljus tidigare än någon annan när de skulle mjölka korna på morgonen. Vidare byggdes det ut och gav telefonerna sina pulser. Elen var lite som USB-porten är nu – man kan hitta all möjlig skit till en USB-port. Lampor, fläktar, kaffekoppsvärmare och juckande hundar, mm, mm.

Lite så var elen med, man hittade nya användningsområden. Allt man värmde på vedeldad spis kunde man värma via el, spisen byttes ut mot en på el, man började kyla saker i kylskåp istället för källare. När industrin sedan tog sin vidare fart i takt med elens tillkomst så började man använda elektriska maskiner istället för arbetare – i vissa fall, åtminstone.

Vidare när allt började dra sig mot det det med digitaliserade samhället så fick det ytterligare en spark iväg. Datorer med databaser ersatte bibliotek eller arkiv med mappar och papper. Alla ville ha datorer i sina hem, vara uppkopplade mot internet – vilket krävde mer energi då fler datorer i form av servrar krävdes. Alla har numera mobil och/eller någon form av digital skivsamling i fickan.

Lampor, radio, TV, datorer, mobiler, portabla musikspelare, internet, osv. Har alla bidragit till den utveckling som vi idag ser som vardaglig.

Hur hållbar var den?

Ingen aning.

Vilka möjligheter/begränsningar finns för att göra dagens energianvändning hållbar?

Det finns väl egentligen alla typer av möjligheter. Begränsningen är att få det att bli mer effektivt och energisnålt då det verkligen är dags att tänka på miljön. Avfall ifrån våra kärnkraftverk är ett stort problem. En lösning är ju helt klart att börja använda oss av allt mer miljövänlig energi av vatten eller vind. Olja är HELT uteslutet.

Källor:
Ingen.

2 kommentarer