Jag är en ganska stor förespråkare för att alla verkligen borde ha ett riktigt gott samvete. Men samtidigt är jag väldig försiktig angående att det inte ska gå dem (eller mig) över huvudet då de människor som har för bra självförtroende ofta är ena jävla arslen.
Men då kommer vi till det om jag kanske är den personen? Är jag ett arsel? Det kanske jag är, men verkligen inget något som jag vill vara så det är kanske dags att se över saken och ändra det till det bättre.
Saken är den att jag har två grupper som kommenterar mitt självförtroende den senaste tiden och det är verkligen två sidor av ett mynt. Den ena säger att jag har ”sjukt dåligt självförtroende” och den andra säger att jag har ”sjukt bra självförtroende”.
För det första: Whats up with all the ”sjukt”? Är det så sjukt?
För det andra: Vilket är sanningen, om ens något av det?
Visst att jag, som sagt, tycker att jag har bra självförtroende, men är det för mycket? Gör det mig till en dålig person eller till en god? Det hela ger mig en väldig skepsis.
Jag har väldigt lätt för att dela med mig av egna tankar, erfarenheter och kunskap till var man och/eller kvinna. Rör det så mycket mitt självförtroende, verkligen? I vissa punkter så kanske jag slår mig själv i spillror och jag känner mig hemsk, men jag delar med mig av det med. Dels för att försöka få andra att inte begå mina misstag (vilket samtidigt motrstävar min teori om just värdet att själv göra sina misstag) och dels för att det förklarar min stollighet.
Eller är det kanske istället så att jag är som jag är och snattrar som fan för att jag tvärtom är osäker? Jag vet inte alls hur jag ska bete mig imellanåt. Om det kanske är ett undermedvetet att jag vill bryta ett mönster, låẗer jag vara osagt. Jag vill trots allt inte vara som alla andra.
Vad ni tycket får ni gärna berätta – hur ska jag annars kunna bli den jag en dag vill vara?