Månad: december 2009

Allt är verkligen inte skit. Verkligen inte. Nog att jag just nu känner för att börja asgarva åt mig själv och absolut inte visa någon vördnad och förlöjliga mig själv till sömns, men jag känner samtidigt en annan känsla; Mod, styrka och värme.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig och kanske får jag inte vara lycklig för att det jag tror skulle göra mig lycklig är fel. Att jag gjorde fel, att det är fel val eller oriktigt.

Olyckligt kär kanske jag är. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag håller mig för att vara eller att jag håller mig för att inte vara. Slutet kom iallfall ärligt och uppfriskande. Jag har länge hållit mig ifrån att säga detta, men kanske är jag ändå inte redo för att nytt förhållande.

Just för att jag nyligen kom ut ur ett väldigt långt. Anledningen till att jag inte velat säga det är för att det låter som; – ”Äh, jag bryr mig inte. Jag var ändå inte redo”. Så är verkligen inte fallet utan jag bryr mig, men känner samtidigt en viss lättnad. Tänk om man fått det man ville och sen inte kunde uppfylla dennas tanke om kärlek för jag inte är laddat sedan den senaste utkörningen. Det har jag förvisso haft i åtanke hela tiden, men jag har velat vara redo!  För samtidigt känner jag mig inget annat än monogam. Holmen dig för en lång tid sedan.

Dock finns all säkerthet till att jag är helt över Anneli. Jag har varit säker på det rätt länge, men efter en hetsig diskussion så fick man kastat i ansiktet att jag inte kommit över henne och att det var därför som jag uttryckte mig som jag gjorde. Jag höll inte med, men blev ändå osäker efteråt. Nu är jag dock som sagt ännu säkrare på att så är fallet – både nu och då.

Jag känner däremot tyvärr fortfarande viss ilska. Samtidig glädje. Men ilska. Och jag står fortfarande fast vid en del av det jag sa. Moralen saknas.

Kanske är det som Gabriella sa, att man måste vara riktigt nere för att kunna komma upp. Nog att det var en kort nedtid, men jag fick ut mycket av det. Kanske är tiden orelevant? Kanske var jag bara trött då? Och grinig?

Att aldrig haft en chans ifrån början ger en ändå det förnuftet att man då inte gjort något fel under resans gång. Och det var ju egentligen detta som jag ville skulle skett ifrån början.
Men samtidigt råkade jag komma i en situation som är så löjlig så det finns inte och att jag inte såg den komma! Haha, ja. Jag säger nog det. Jag ska förlöjliga mig till sömns och imorgon fortsätter mitt glädjerus!

Någon som vill ha lite?

Godnatt, mina kära vänner!
Pöss!

Som några av er vet, tror jag på karma. Och som jag berättat tidigare så tror jag nödvändligtvis inte på den traditionella karman utan en mer mental. Gör du något dumt så kommer du för eller senare att sätta dig i skiten. Är du däremot vänlig och snäll så kommer du att se klart.

Något jag har fått lära mig den mycket hårda vägen är att jag aldrig får vara helt lycklig. Det är alltid något som kommer att få mig på knä och jag får återigen jobba hårt för att resa mig.
Jag har två egentliga teorier, eller kanske tre.

1. Jag vill alltid ha mer. Att jag kanske aldrig är riktigt nöjd med det jag har. Jag anser mig egentligen alltid nöjd, men kanske är jag blind för verkligheten.

2. Att jag måste få vara med om all denna skit för att en dag bli den jag vill bli. Kanske är det undermedvetet, kanske är det den vägen som jag är menad att ta – dock så är jag svajig i tankar om ödet.

3. Finns igen egentlig anledning. Det är helt enkelt så att universum inte tillåter mig att vara lycklig.

Varför, frågar ni er kanske nu. Varför säger du såhär? För att det har skett allt för många gånger. När något väl flyter så går något annat i stöpet.
Mitt hjärta och min hjärna vandrar inte samma väg tillsammans och kan inte fungera samtidigt.

Lycka i skola, olycka i kärlek.
Lycka i kärlek, olycka i skola.

Det är den absolut vanligaste – eller kanske märkbaraste – händelsen. Men det finns så mycket mer. Säg att det går väl i både hjärta och sinne så skulle något annat hända. Förlorar mina vänner, blir tvungen att amputera benet (ja, det var ett skämt 😉

Ta de exempel när jag ska sätta upp en ny server. Allt är fixat med el, bandbredd, plats, installationen, backup eller vad som. Då kommer en liten skit grej att gå åt helvete vilket ändå kommer göra servern obrukbar tills jag fixat allt.

Det är i vilket fall alltid något som bryter glädjens linje. Kanske är jag just nu extra dyster, kanske lite för negativ, men saken är också den att jag hela tiden måste förbehålla mig den tanken att det snart kommer att gå åt helvete. Ta extra vara på situationen, på livet. Skulle kunna vara min lott. Skulle lika gärna kunna hända vem som helst av er – säger inte att det är bara jag och jag vill inte ha er jävla sympati! Jag vill bara få ner dessa tankar i text. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas nog bara på för mycket och ser hoppet i det minsta. Jag är egentligen en optimist. Oroa er inte, jag mår faktiskt jätte bra. Vilket påvisar 1.

Kanske är jag bara blind?
Kanske är jag bara sjuk?

 – Daniel, res dig. Du kan inte falla igen om du inte står.