Daniel Holm Inlägg

Jag har kört Ubuntu sedan Breezy Badger (5.10). Det är över 20 år. Jag har sett distron växa, mogna och emellanåt hitta på något som vissa inte trivs med, satt sig i klavertet, lagt ned saker, osv.

Snap är det som jag numera sett som en besvikelse.

Missförstå mig inte: det är en god idé med program i egna sandlådor. Men det finns alternativ som fungerar bättre. Tex Flatpak och docker (mer för tjänster).

För många nya tror jag inte att det nödvändigtvis upplevs så farligt med Snap. Men jag som har privilegiet att köra Ubuntu på min arbetsdator, har det helt enkelt hämmat mitt arbete. Att öppna Firefox får gvfsd-http att äta upp mitt RAM och systemet bara fryser. Firefox kraschar.

Jag har nu tröttnat.

De program jag arbetar allra mest med sker via Firefox och Thunderbird. Sedan har jag Teams och Zoom som Flatpaks, LibreOffice som deb sedan tidigare. Men nu ska alltså Firefox och Thunderbird bort som snaps.

Lösningen jag fann är ubuntu-debullshit och den enkelt. Sedan kan en ju göra det på egen hand, om en vet vad en gör. snap och snapd ska bort.

---

Vad ubuntu-debullshit gör

Scriptet tar bort snaps helt, blockerar snapd från att smyga tillbaka via apt, sätter upp Flathub, installerar Firefox från Mozillas egna apt-repo (som DEB), och lämnar dig med en ren GNOME-desktop – ungefär som Fedora men med Ubuntu under huven.

Du kan dessutom välja hur stort ingreppet ska vara. På en och annan dator har jag kört allt. På min jobbdator ska jag bara få bort själva Snap.

Hitta det här: github.com/polhdez/ubuntu-debullshit

---

Innan du kör – säkerhetskopiera profilerna

Det viktigaste steget. Gör det innan du kör scriptet och med Firefox och Thunderbird stängda. Öppna program håller gärna lås på SQLite-databaser och du riskerar korrupta filer om du kopierar medan de körs.

Så stäng nu dessa program om de är öppna. Sedan kör vi en enkel backup. Då ligger dessa mappar sedan direkt i din hemmapp. Men rör dem inte: de är backupen.

# Firefox
cp -r ~/snap/firefox/common/.mozilla/firefox/ ~/firefox-backup/

# Thunderbird
cp -r ~/snap/thunderbird/common/.thunderbird/ ~/thunderbird-backup/

---

Kör scriptet

sudo bash -c "$(wget -qO- https://raw.githubusercontent.com/polkaulfield/ubuntu-debullshit/main/ubuntu-debullshit.sh)"

Starta om efteråt om du gjort större ändringar. För Firefox och Thunderbird är det ok ändå.

---

Migrera Firefox-profilen

Scriptet installerar normalt Firefox via Mozillas apt-repo. Om det misslyckas – vilket kan hända beroende på nätverksproblem eller GPG-hicka – installera Flatpak-versionen istället:

flatpak install flathub org.mozilla.firefox

Starta Firefox en gång så den skapar en tom profil. Notera vad den heter (något i stil med ekijCXXXX.default-release). Detta finner du via hamburgarmenyn -> Hjälp -> Mer felsökningsverktyg. Där finns en rad som heter ”Profilmapp”. Notera detta. Särskilt ”default” kontra ”default-release”, exempelvis. Men i sin helhet hela exakta strängen.

Stäng Firefox.

Nu ska vi tömma den nya profilen och ersätts med din gamla:

rm -rv ~/.var/app/org.mozilla.firefox/config/mozilla/firefox/NYTTPROFILNAMN/*
cp -rv ~/firefox-backup/DINOLDAPROFIL/* ~/.var/app/org.mozilla.firefox/config/mozilla/firefox/NYTTPROFILNAMN/

Din gamla profil hittar du i ~/firefox-backup/ – det är mappen med ett namn som slutar på .default-release eller .default. Starta Firefox och allt borde vara på plats: flikar, lösenord, extensions.

---

Migrera Thunderbird-profilen

Thunderbird som Flatpak lägger sin data i ~/.var/app/org.mozilla.Thunderbird/.thunderbird/.

Titta först i din backup vilken profil som är aktiv:

cat ~/thunderbird-backup/.thunderbird/profiles.ini

Leta efter Default=1 – den profilen är det du vill ha med. Notera mappnamnet i Path=.

Kolla sedan vad Flatpak-Thunderbird skapade. Notera att det kan dyka upp en [InstallXXXXXXXX]-sektion i profiles.ini som pekar på en specifik profil med Locked=1 – den profilen är den som faktiskt körs, oavsett vad Default=1 säger. Kopiera in till den:

rm -rv ~/.var/app/org.mozilla.Thunderbird/.thunderbird/NYTTPROFILNAMN/*
cp -rv ~/thunderbird-backup/DINOLDAPROFIL/* ~/.var/app/org.mozilla.Thunderbird/.thunderbird/NYTTPROFILNAMN/

Starta Thunderbird. Konton, mail, kalender – allt ska vara där.

Om Thunderbird hamnar på fel språk: installera locale-paketet och byt språk i Settings → General.

flatpak install flathub org.mozilla.Thunderbird.Locale

---

Vad försvinner med snap?

Egentligen inte mycket du saknar.

Det enda värda att tänka på: kolla vilka program du nu har installerade och ersätt dem med Flatpaks. Installer därmed gärna Flatpak och Gnome Software.

Kolla snaps i terminalen genom

snap list

---

Resultatet

Systemet startar snabbare. RAM-användningen är rimlig. gvfsd-http sitter still. Firefox kraschar inte.

Det är ungefär vad man kan förvänta sig av en dator med 16 GB RAM, som i mitt fall.

Lämna en kommentar

USB-C är framtiden. Verkligen fantastiskt. Inte nog med att tre försök för att få i en USB-A är ett minne blott, eller att usb micro B bara är skitful, eftersom usb-c kan sättas vilket håll som helst. Därtill är det kapabel för allt möjligt kul i samma sladd. Glöm dockningsstationer; nätverk, bild, ljus och ström går i samma kabel. Ljuvligt.

En vill alltså ha USB-C.

I det här projektet har jag moddat en gammal laptop (ASUS E203N) för att kunna laddas via USB-C med Power Delivery (PD). Den ursprungliga laddkontakten (19V DC-barreljack) hade börjat glappa, och istället för att byta ut den bestämde jag mig för att ta steget in i sagt framtid.

---

Verktyg och material

• USB-C PD-trigger modul (justerbar eller fast 20V, 60W+)
• Lödkolv och tenn
• Tåliga kablar (t.ex. Dupont, silikonlina)
• Skruvmejsel, tålamod och multimeter

---

Steg för steg

1. Öppna och identifiera DC-ingång

DC-jacket brukar vara lätt att identifiera och sitter gärna lite separat med några  tydliga lödpunkter. Jag tog bort jacket och identifierade:

• Mittstiftet = +19V
• Ytterhöljet = GND

2. Förbered PD-modulen

Jag använde en mycket kompakt PD-decoy med två utgångshål:

• Vänster: GND (-)
• Höger: +19V (VOUT)

Dessa decoy-moduler finnes villigt här och var och brukar kräva att en lödat samman några pads för att bestämma vilken spänning porten ska ta emot och senare köra ut på moderkortet. I detta projekt var spänningen för laddaren ursprungligen 19V men jag tänkte att 20V när vara ok och testade med det, vilket datorn verkar acceptera utan problem.

3. Lödning

Jag använde två kablar på minussidan i parallell (för minskad resistans) och lödde dem direkt från PD-modulen till moderkortets lödpunkter. Korta kablar om kabel krävs, eftersom tjocka tar mer plats, och att det kan kräva en del ström genom dessa. Annars om möjligt löda direkt ihop modul och moderkort. Noggrann mätning med multimeter innan spänning kopplades in till datorn med endast laddaren inkopplad till modulen.

4. Funktionstest

Med USB-C-kabel inkopplad lyste modulen grönt och laptopen startade direkt. Batteriet laddar också korrekt.

5. Montering

Jag gröpte ur det gamla DC-hålet försiktigt med kniv och pressade in USB-C jacketet. En förvänansvärd lämplig passform. Locket kunde stängas nästan helt, och passformen blev överraskande bra.

---

Slutsats

Laptopen har nu fått ett nytt liv med USB-C. Ingen mer specialladdare – nu fungerar vilken PD-laddare som helst som ger 20V. Ett perfekt helgprojekt som kombinerar nytta med nörderi.

Vill du göra något liknande? Se till att du känner dig trygg med lödning och mätning, så är det här fullt genomförbart även för dig.

---

Kommentarer är stängda

Jag växte upp till That ’70s Show. Älskar den än idag – för allt den är och inte är. Naturligtvis var jag tvungen att kasta mig över den nya That ’90s Show. Den var OK. Detta är inte en analys av endera.

Vad jag tyckte var underhållande var en slutscen varpå Red berättar för sitt barnbarn att ”alla är vilsna”; ”alla hittar vi på saker på resans gång”. Dvs. We all make it up as we go along. Menat att ingen har koll på saker och ting, utan det bara verkar så. Ibland blir våra hittepån bättre, andra gånger sämre.

Detta ställningstagande grep mig. Det är inget nytt, och jag har blivit tagen av det även tidigare. Det är ändock något väldigt vackert i det. Som barn själv upplever en sig nog många gångr i en position där en tror att ens föräldrar kan och vet allt. En dag kommer detta att leda till en förfärligt realiserande – att det är en lögn. Föräldrar kan inte allt; vet inte allt. Ingen förälder är perfekt. Men vi/dem har ingen koll på allt. Vi/dem försöker så gott vi kan.

Samtidigt som jag kan känna en viss lättnad över ett sådant realiserande – och utan någon insinuering att detta skulle innebära att ändå inte skall försöka, för det ska en så gott en kan – känner jag ett visst missnöje. Jag hade velat ha bättre koll. Varit säker på mer. Det finns givetvis saker jag är säker på, men likväl många saker jag är lite osäker på.

Jag hade nog helt enkelt trott att jag skulle ha bättre koll i och om livet vid det här laget än vad jag upplever mig ha. Och just av detta är samtidigt detta konstaterande så brilliant. Lite sådär ”ta’t lugnt” – We all make it up as we go along.

Kommentarer är stängda

När jag senast faktiskt satt och skrev på ett blogginlägg var det 2017. Det är inte många år sedan. Jag skrev då i egenskap av en masterstudent som stod inför den sista tiden som detsamma. Det innebar ett bryt i ett liv jag hade levt sedan 2010. Studentlivet.

När jag nu skriver är jag på andra sidan katedern (i brist på andra ord). Jag undervisar vid Linnéuniversitetet. I mångt och mycket en ren dröm. Jag undervisar dem jag en gång varit. Jag får lära ut.

När jag började att blogga var det ett sätt att ge utlopp för saker som hände i mig. Jag var också en annan person. Nog har jag och den personen flera gemensamheter men också många skillnader. Jag har inte för avsikt att rada upp dessa, utan jag vill istället säga att mitt bloggande gick från just ett utlopp, en sorts terapi genom dialoger med mig själv, till att skriva saker som stöd och dela för andra. Vare sig det var bitvis politiska åsikter eller mina linuxtips.

Det som bloggen blev var att just dela med sig av vad jag kan. Ingången är i retrospektiv naiv. Jag kom senare att fråga vad jag över huvud taget kan. Inte mycket. Ju mer jag studerade ju mindre visste jag. Jag kom att skriva mindre. Inte bara för att jag blev allt mer av en perfektionist som avskydde allt jag skrev, för skrev gjorde jag, utan också för att jag blev fast i frågan vem fan är jag att tro att jag just vet. Att jag har något att dela. Jag tänker nu snarare att jag inte gör anspråk på att kunna så mycket, men kanske kan ändå mina perspektiv ge något. Varför är inte bara den tanken värd något i sitt eget?

Jag skulle på ett sätt vilja återuppta detta. Med vetskapen att jag många gånger tidigare sagt att jag tänkt bli mer aktiv. Jag tänker inte bli mer aktiv, men jag vill. Det är inte ett löfte utan en önskan.

Jag tänkte avsluta som jag startade detta inlägg. Livet förändras. Jag har levt länge som en student. Tillika en egensinnig ungkarl. Jag har gjort va fan jag vill när jag vill och hur jag vill. På sätt och vis gör jag det även nu. Jag bara vill göra annat. Och när det är, är av andra mer baserade på flera andras behov. Jag var en egoist och jag avskydde mig själv för det. För rädd att göra något åt det. Men livet förändras. Idag är jag pappa. Idag är jag egoistisk av andra anledningar. Idag avskyr jag inte mig själv. Livet förändras. Kanske är delar av det något att skriva om.

Kommentarer är stängda

Jag funderar på huruvida jag ska skaka liv i denna gamla blogg. Det fanns en gång något trivsamt i den. Som ett fönster till något. Samtidigt har jag skrivit så mycket skit. Kanske starta om. Å andra sidan är det underhållande med gammal skit. Även om det mycket möjligt är saker, texter, jag förkastar idag. Kanske; jag orkar inte läsa igenom.

Jag har iallafall fått installera om all för att få den att rulla igen. Om andan skulle falla på, så att säga. Nåväl. En sak i taget.

Kommentarer är stängda

Till tonerna till denna visa, framträdd av Håkan Hellström, och på en buss från min hemstad, samtidigt som den tidiga vårsolen går ner i väst.
Våren stundar. Det må ännu ligga snö på marken, de må ännu falla ny, men jag känner det inom mig. Jag sprudlar.
Är det hormoner som av rent naturbiolgiska skäl får mitt mående att förhöjas, eller är det livets tidigare vårers minne som gör sig till känna som en en kavalkad av känslor? Förnimmelse av kärlek och ungdom? Spelar det egentligen någon roll? Möjligtvis för att dra nytta av det under stunder av sämre mående. Men vill jag verkligen emulera detta rus i mitt hjärta?
Det är min 29:e vår som är påväg. Våren är den mest anmärkningsbara av samtliga säsonger, tillika terminer. Hela mitt liv, vad jag till minnes känner igen, har behandlat det vackra i våren. Om det är det grönskande livet, den svala vinden som ändå ger styrka och vilja nog att välja bort den där extra tröjan, eller kärleken som åter flödar, det vet jag inte och jag älskar allt av det likväl. Den okunskapen gör mig lycklig.
Till våren känner jag mig liksom alltid starkare, mentalt. Jag ser mig och mina medmänniskor med nya ögon, med nytt hopp. Som en frälsning av det vackra som socialt finns i såväl dig som mig.
Den nedgående solen, som idag skinit klart på en för övrigt felfri himmel, färgar nu den annars blå himlen skär. Och brännande ljus. Den talar till mig och ljumma nätter som stundar i kärlekens tecken och armar. Kärlek till mig, till dig. Kärlek som eros, amos och philia.
Jag bär våren i mitt hjärta, och således i mitt leende. I mina ögon brinner åtråvärda minnen och förhoppningar.
Det är min 29:e vår, och våren gör mig alltid stark. Liksom tanken av denna. Efter vinterns förintande lågmäldhet känner jag idag hur pulsen ökar. Detta är en början, och jag är okej.

Kommentarer är stängda

Den, troligtvis, sista uppsatsen är nu inlämnad i min sista kurs under min tid vid masterpgrammet i sociologi. Även om jag sannolikt kommer stt fortsätta läsa kurser och då tekniskt sett vara student, så innebär detta slutet för mitt studentliv.
Det är med viss ambivalens som detta sker. Det har varit en lång resa. En situation som en vant sig vid. Att ha dagar relativt öppna och fria är en sorts lyx – även om det innebär en sorts prokastinering från de studier som du vet finns att göra, och som gnagar i bakhuvudet. Att lämna detta är inte problematiskt, men det är ovant.
Jag har det senaste blivit nostalgisk över min tid i skolans lokaler och över mina studieplatser även i hemmet. Jag har vandrat som i slow motion.

Kommentarer är stängda