För ett år sedan skrev jag ett inlägg efter att ha träffat min först flickvän igen, och tankarna som då kom har börjat flöda igen.
Jag tänker just på den kärlek man kände som ung/yngre. Denna missriktade, irrationella, naiva och helt fantastiska kärleken. Vilken känsla!
Jag måste erkänna att jag ibland tänker på den och saknar den. Man var så villkorslöst förälskad, utan att egentligen veta varför. Jag menar, visst kände man attraktionen till en person man såg som fager och trevlig, kanske spännande, men på sätt och vis är det en annan kärlek än vad man kanske känner idag. Eller kanske inte?
Det kunde räcka med så lite förr - både för att skapa förälskelsen, och för att släcka den. Jag känner har en stark känsla och en stor kärlek till min flickvän idag, och vi bor tillsammans, men den känslan från förr är aldrig riktigt nära. Jag saknar den ibland, som sagt, även att jag idag är glad att den är över och att man idag har låtit sig utvecklas, bla. igenom erfarenhet.
Denna kärlek gjorde ju dessutom minst lika ont som den var berusande och ack så skön! En hand i någon annan. Andras läppar. Inget var säkert, allt var nytt. Man visste inget annat, och man visste inte, om det ens gick, hur man skulle tygla alla hormoner som flödade i kroppen.
Nog känner jag denna kärlek fortfarande, men den är med dov. Men nu runt våren så blir den alltid starkare. Åh, vår. Det är något särskilt med våren när allt står i blom, och man blir påmind om alla dessa känslor från förr. En nostalgisk kärlek.
