11 Jun

Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se

Källa: Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se

Detta är ett ämne som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit om hur jag anser att svensk monarki är starkt odemokratiskt och inte hör hemma i ett modern samhälle – att jag anser att monarkin bör avskaffas.

Vad jag finner intressant i studier, eller rapporter, som dessa är just ordvalet av förtroende. Jag är till exempel osäker på min egna ställning till det. Jag anser inte satt de har ett förtroendeuppdrag, och då kan jag ju inte ha något förtroende. De är människor som föddes, eller gift sig, in i en nationell – även internationell – roll. Ett skådespel. Jag tror inte att det heller nödvändigtvis finns något särskilt att missförtro monarken om heller, för den delen. De är människor liksom alla andra, med sina misstag, problem och karaktärsdrag.

Nej, jag är nog helt enkelt likgiltig förtroendet för kungahuset. Men med det sagt så är jag en stark förespråkare för dess avveckling. De uppfyller inte en passande funktion längre, utan är någon typ av post-religiös-evangelisk romantisk bild av en svunnen tid. Romantisk för att kungadömen i många fall kunde vars rätt hemska.

Monarkin, med sin kung, har ansetts fått sin makt direkt från gud. En person som satt sig över andra människor och tror att han är något så mycket mer. Detta är på intet sätt ovanligt för människan, och i synnerhet religiösa sådana, men det är på intet sätt heller ett argument för dess existens. Jag tror på alla människors lika värde, och en monarki, en monark, är bara en minnesbild av det motsatta.

Detta är inte på något sätt ett angrepp mot de individer som ingår i svensk monark, för som sagt, de är människor. Nej, utan det är monarken som idé, som princip, som praktik. Monarki innebär orättvisa och är på intet sätt demokratiskt.

De flesta europeiska länder har en gång varit en Monarki, och har funnit sig som demokrati av en anledning. Det är helt enkelt det bästa alternativet (i ett spektra av flera andra dåliga alternativ, men där demokrati är minst sketet, för att parafrasera Churchill). Monarkin är ett bihang som hängt med sedan Oscar II lät ge bort den kungliga makten.

Jag anser att vi kan ta och klippa bort den sista biten med.

Sedan kommer det ju till frågor om vad vi kan göra för kul med slottet, men det låter jag någon annan ta. Samt om vi ska konstituera en republik istället, vilket jag (om jag nu inte missat något ofattbart fundamentalt i ämnet) tycker att vi likväl kan skita i också. Vi kör på som regering och riksdag fungerar idag, minus monarken. Den är ju ändå bara rent ceremoniell.

6 Jun

Sommarlov 2015.

Dagen har kommit. Dagen för sommarlovets start. Om vi bortser från alla hemsidor och annat jobb, givetvis. Men sommarlov som i ”lov från skolan”.

Ett år till har gått och det innebär mitt fjärde (med reservation för några extrakurser utöver den tiden) på Göteborgs universitet. Nu hoppas jag på att komma in på master. Masterprogrammet i sociologi. Ja, jag har bytt disciplin på ett år.

Jag är nervös över huruvida jag ska komma in eller ej. Angående sommarlovet så hade vi en kursavslutning idag, fredag, med utvärdering, medan den slutgiltiga uppgiften var inlämnad redan i onsdags.

När vi precis skrivit klart denna uppsats (om observerad insyn och tillgänglighet i svensk rätt) skulle på toaletten, och gick igenom universitetets svala och lugna korridorer så slog mig en våldsam känsla och tanke: ”tänk om jag inte kommer in i år – då kanske jag fastnar i annat och kommer aldrig tillbaka; tänk om idag, denna uppgift, denna kurs, är det sista jag gör på universitetet”. Tanken gjorde mig kallsvettig, men samtidigt något stadig av den romantiska känslan som sedan inföll sig över min tid som, iallafall hittills, har varit. Det är inget omöjlighet.

Nu är det sommarlov, och jag har redan bränt mig efter att spenderat en ljuvlig eftermiddag i solskenet och gräset med min grupp, vinkade till de Paddor som flutit förbi. Följer gör en dryg månad av dold nervositet över huruvida jag får ta nästa steg i min akademiska trappa och närma mig mitt mål.

Det är spännande att se tillbaka till varför jag började studera. Hur jag ville engagera mig politiskt och ville ha kött på benen, för att sedan komma in allt mer på vad politik faktiskt innebar, för att sedan dyka ner i de strukturer och normer som föder politik. Det är en spännande och kunskapsfylld resa.

Och mer ska det bli, på ett eller annat sätt!

3 Jun

”Vill du var fin, får du lida pin.” – Om skönhetsidealet och gymmande.

Fredrik Svenaeus, författaren av boken med titeln Homo Patologicus (2013), menade att definition av oss som människor är att vi är varelser som lider. Djur som lider på ett sätt som interagerar med varandra. Socialt lidande; Överförbart; Vi skapar våra egna lidanden – att vi nästan är på jakt efter nästa lidande att utsätta oss för. Det finns många sätt att lida; några som leder till något stor och vackert, och annat som inte leder någonstans alls.

Jag vill i denna text diskutera lidandet som vi själva utsätter oss för när vi ska följa skönhetsideal genom att gå på gym. Funderar jag på gym som koncept så kan jag inte annat än skratta lite åt tanken vad industriarbetarna under industrins guldålder hade tänkt och sagt. ”Va? Betalar ni för att gå till en lokal, lyfta tunga saker och bli svettiga för att se bra ut?” Här visas också min första distinktion upp. Jag är väl medveten om att gym, och träning, inte bara är för var människas skönhet, utan också för en hälsoaspekt. Jag diskuterar inte detta i denna text, utan all fokus ligger på ”gymmande” i egenskap av att få ett mer attraktivt yttre, och att det ger, och är, en effekt av lidande. Att passa idén om sig själv i reflektion av ett ideal. Att gymmande kan vare rent terapeutiskt, efter som vi trots allt går i terapi och kanske inte alla gånger som resultat för ett förorsakat problem, utan för att det kan vara nyttigt – möta sina demoner; kanske har man ett beteende som man själv har problematiserat och som inte passar in i sin självbild. Med det sagt behöver inte det ena utesluta det andra, men mitt fokus är ändå på de lidandet av det yttres centrala del. Jag försöker snarare bekräfta Svenaeus tanke att vi människor, per definition, är lidande djur – att det är det som gör oss till människor – detta genom att exemplifiera lidandet genom att se på konceptet att träna för sin skönhets skull. Jag vet mycket väl att träning är otroligt nyttigt och viktigt; hur det även leder till ett godare humör och piggare knopp och knopp, men det är inte av vikt här – det är inte av vikt att träning hur delar som skulle reducera lidande i form av alla möjliga kroppsliga muskelbesvär. Jag vill problematisera den sociala biten av människors gymmande. Svenaeus problematiserar, i sin bok, snarare fetman, men ur ett perspektiv att vara hälsosam generellt (Svenaeus, 2013, s. 99).

Dagens skönhetsideal är inte lätta att nå för alla – vi både föds med och till olika förutsättningar, alltså med både genetiska och sociala skillnader. Svenaeus diskuterar hur fetma har blivit en fråga av klass, och att vi har olika genetiska mutationer för vår metabolism (A.a., s. 99-100). Människan är byggd för att lagra fett – vissas kroppar lyckas med detta mer än andra, och de får jobba därefter för att nå upp till ett skönhetsideal. Att människan tidigare hade fysiskt påfrestande jobb som skulle gjort det överflödigt att behöva träna efter jobbet. Det är en spännande tanke hur vi idag har konstruerat ett rum för att träna muskler som utvecklats för överlevnad på Afrikas savann. Nu måste de underhållas då vi inte rör på oss tillräckligt om dagarna – inte för att uppfylla skönhetsidealet iallafall, som dessutom har sitt ursprung ur tanken hur vi ”naturligt” sett såg ut, eller tanken av att vara ”hälsosam”. Utan att diskutera den sociala makt som föranleder skönhetsidealet så säger jag här, för enkelhetens skull, att vi väljer att följa skönhetsidealet eller ej – eller iallafall böja oss för dess påtryckningar. Vi väljer själva att gå på gym eller ej. Detta lidande väljer vi alltså själva. Dels är det ett lidande för att vi erkänner skönhetsidealet som tar tid och mycket energi att uppnå, och dels hela resan dit. Syftet med situationen är att träna – i syfte att bli mer hälsosam och/eller att bli ”snyggare”. Träning för att se ut som den ”djuriska” människan på savannen har blivit lika naturlig som samlaget, som nästan är helt ”frikoppla[t] från barnalstrandet” (A.a., s. 101). Vi lever annorlunda idag, och inte hur vi rent evolutionärt är tänkta att leva (A.a., s. 103).

Nu kommer vi in på en social makt. De normer som ”lurar i bakgrunden”. De som objektifierar skönheten, och kvinnan i synnerhet. Men att detta har kommit att påverka även män som ska ha stora biceps och ett sexpack på magen. Svenaeus tar upp just detta av objektifieringen, och att kvinnan själv gör sig till sitt egna subjekt (A.a., s. 107). Detta innebär dock i förlängningen även ställda krav på sig själv i resultat av sin frigivning, och det är här min tanke om lidandet vilar – egentligen då även för män som även de idag ställer höga krav på sina kroppar. Det ”nya kroppsidealet” kommer med en våg av förhöjd konsumtion i en värld där fetman breder ur sig. Att ha kontroll, att ha denna självdisciplin är ett lidande då det är en norm. Skönhetsidealet är en norm, en social konstruktion. Ett lidande.

Skönhetsidealet leder till en cynisk bild av sig själv när det egna idealet, tanken om sig själv, inte erkänns, eller tros på , av sig själv (Goffman, 1959/2014, s. 25). Att tanken av att inte ingå i idealet leder till en känsla av icke-autenticitet. Tanken om uppriktighet inkluderas i tanken om att ingå i idealet, alltså den sociala normen; för skönhetsidealet är just en social konstruktion; en norm. Becker härledde, eller snarare problematiserade tanken om, homosexualiteten som en sjukdom eftersom heterosexualiteten är ”en social norm” (Becker, s. 6). Detta går att återanvändas i form av fetma och träningen. Fetman är en sjukdom för att skönhetsidealet är norm. Arendt citerar Voltaires definition av makt och menar på att det är att få någon att göra något den annars inte gjort (Arendt, s. 38). Detta går även det att härleda till skönhetsidealet. Det är kontrollerande funktion, socialt konstruerad, som får oss att lida vare sig vi tränar eller inte – åtminstone på de två extrempunkterna att antingen inte träna alls eller träna en väldans massa. Goffman menade att idealisering var abstrakta krav (A.a., s. 39), men jag vill mena på att det fysiska – som här är kroppen – inte nödvändigtvis faktiskt är fysiskt, utan inkluderar även en abstrakt nivå. Det är en roll, och den fylls ut; människan som är vältränad är också kontrollerad och av andra egenskaper.

Skönhetsidealet är Platons tankevärld – där saker är perfekta. En värld där du tror att du kanske mår bättre än vad du sen kanske faktiskt gör. Men att släppa idealet, och ingå i verkligheten, det är att minska lidandet. Som att läsa en bok, spela ett spel, se en film och fly verkligheten, så flyr du på gymmet likaså in i en drömvärld där du är ”ripped”. Men det perfekta finns inte. Skönhetsidealet är en idé och ”hör hemma i fantasins rike” (Goffman, s. 57). Det tränade personen är en uppvisning, en roll som personen inte egentligen är. ”[En] identifikation med någonting overkligt, fixerat, perfekt, som huvudpersonen i en roman, som ett porträtt eller en byst, som ger henne tillfredsställelse” (Goffman, s. 57). Men till vilket pris? Goffman menade vidare på, något jag utnyttjar här i form av lidande, är hur

Vougemodell[en] genom sina kläder, sin hållning och sitt ansiktsuttryck vara i stånd att på ett expressivt sätt ge uttryck åt en kultiverad förståelse av den bok som hon skyltar med i handen – men de som gör så mycket besvär med att uttrycka sig på ett så anslående sätt får inte mycket tid över för läsning.” (Goffman, 1959/2014, s. 37)

Goffman fortsätter därefter med att citera Sartre och menar på att individen står inför ”dilemmat att aningen uttrycka sig eller handla” (Ibid.). Även det är ett bevis på vårt mänskliga lidande där våra beslut tvingas stå i varandras motsats. Den som tränar så pass mycket för att ingå i idealet kan tänkas förlora tid på att faktiskt vara disciplinerad och kontrollerad i övrigt, och att idealet inte inkluderar det ”kultiverade”. Detta problem, dilemma, detta ideal, skulle kunna beskrivas genom det utilitaristiska ”Prisoners Dilemma”. Alla tjänar på att antingen anta idealet eller förkasta det. Skulle alla motsätta sig en norm som denna, och inte träna mer än nödvändigt för att inte ha ryggbesvär och/eller för hålla hjärtat i trim så att man har en accepterar vardag, så skulle normen försvinna. Vi enas under en norm som ställer höga krav på oss, och som gör att vi måste utsätta oss för lidande. Antar du inte normen så är det möjligt att du diskrimineras, beroende på hur fet du är, och annars så diskriminerar du dem som är feta för att du inte är. Typiska stigma. Ifall några ansluter sig och andra inte, uppstår ett stigma – som står mot varandra, och fullföljer ett lidande oavsett sida.

Referenser

Svenaeus, F. (2013). Homo Patologicus – Moderna diagnoser i vår tid.

TankeKraft: Hägersten.

Goffman, E. (1959/2014). Jaget och maskerna – En studie i vardagslivets dramatik.

Studentlitteratur: Lund.

Arendt, H. (1969/2008). Om våld.

Daidalos: Göteborg.

29 Maj

(miss)gynnande för bonus-malus.

Bilarna måste bli effektivare – nu utreder regeringen ett bonus-malus-system http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/05/bilarna-maste-bli-effektivare-nu-utreder-regeringen-ett-bonus-malus-system

Det jag hoppas att denna utredning tar upp är att människor av olika klass kan, eller kommer, missgynnas av ett sådant system.

En person i lägre klass som inte har kapacitet till att låna för en ny bil, och kör en riktigt gammal bil, kommer i ett förslag som detta att få högre skatt på sin bil. Det kan sluta i en nedåtgående spiral, där personen i fråga alright får möjlighet att köpa ny bil – en miljöbil som ger bonus istället.

Samma sak, fast omvänt gäller de som har ekonomin, och klassen. De har pengar att Kanske köpa en bil med pengar ur fickan. De behöver inte betala någon högre skatt, köper en ny bil och drar med fördel hem bonusen.

Missförstå mig inte, jag är helt och hållet för ett system som det som regeringen vill utreda, men ofta när det kommer till just system som dessa, med högre skatter för det som ska avskräcka Den onödiga resenären, så hamnar de nödvändiga resenärerna i en dålig situation. De som redan har långa resor då de bor i skogen, med höga bensinutgifter får det än värre. Det krävs en lösning, kanske en subventionering för personer som faktiskt behöver sin bil så mycket som de på landsbygd. Samtidigt som det krävs bättre alternativ. Bygg ut kollektivtrafiken, uppmuntra människor till bilpooler.

Utredningen kommer behöva ta hänsyn till ett system som inte bara ger bonus eller malus, utan att system som tar hänsyn till samtliga människor likvärdigt.

20 Maj

Social depression – ett välfärdsproblem?

image

Jag minns ett samtal med min mormor. Jag passerade Wavrinskys plats med henne i telefonen. Det var torsdag, jag ringde alltid torsdagar. Mormor berättade om förr. Om mörkret, om ljuset från fotogenlamporna under de kalla vintermornarna. På väg att mjölka korna. Jag frågade henne om olycka
och depression, vilket var en del av det samtalsämne vi hade för det aktuella samtalet: ”Fanns det då, mormor; var man deprimerad?” Min mormors svar var mer eller mindre nej; ”Inte som idag.” Inte som märktes.

Nu behöver jag göra min första reservation: det är klart att det skulle lika gärna ha funnits en lika stor proportion människor då som nu som var deprimerade, men kanske inte i den form som det talas om idag. Människor levde tätt intill varandra, i viss misär eller i annat fall under
betydligt sämre villkor än idag, men de var intedeprimerade.

Min mormor berättade vid ett annat tillfälle hur hennes far efter middagen brukade säg till henne och systrarna: ”Sjung för mig, flickor”, och tog sig en lur till deras vackra sång. Det var en annan tids lycka. En enkel sådan. Mormors far var arrenderande bonde och hade inte mycket till val än att försörja familjen bäst han kunde på det som fanns att försörja dem på. Det var inte det bästa, men det fanns inte mycket till val. Han skulle nog inte tagits för att vara deprimerad då. Idag finns depression som en välfärdssjukdom – något som genomsyrar samhället (Johannisson, 2012). Något som är socialt. Kan det vara på grund av alla våra (val)möjligheter?

Johannisson (2012) problematiserar dagens depression i sin artikel En depressiv samtid genom att beskriva den som ett modernt och aktuellt problem, men att just ”depression” är en ”dimridå över det egentliga problemet” (Johannisson, 2012, s. 96). Nu kommer min andra reservation, som jag hämtat ur Johannisson: depression är inte bara en social sjukdom, utan det finns otvivelaktigt ”en stor grupp individer, vilkas depressioner hör hemma i rent biomedicinska mekanismer” (Ibid.). Alltså mer biologisk depression.

Jag talar här om den rent sociala depressionen. Det är en samtida känsla baserad på samhällets krav och känslan av otillräcklighet som föder dagens ökande depression (Ibid.). Nu beskriver även Johannisson hur det inte finns någon uppenbar relation mellan välfärd och upplevt välbefinnande, men låt oss ändå leka med tanken att det är ett välfärdsproblem, med tanke på att många av oss nästan garanterat vet minst en som går på antidepressiva. Vad kan det bero på? Jag vill mena på att det bygger på det som Engdahl (2009) diskuterar kring som den
”stora människan.” Jag vill dock börja genom att använda mig av ett annat begrepp som används av Engdahl: autenticitetens tidsålder. Denna tidsålder, alltså idag, det moderna samhället, kännetecknas av individualism (Engdahl, 2009, s. 129).[1] En individualism som i sin tur bygger på ett självförverkligande (A.a., s. 136). Idag, i vårt moderna samhälle, så är vi våra jobb. Det är vår identitet. Vare sig det är barista, läkare, lärare eller elektriker så uppfylls mer eller mindre hela sin identitet och person i det yrke man har. Detta leder till ett särskilt djup i valet av yrke då det kommer att vara
din framtid. Även om du numera jobbar för att leva och inte lever för att jobba så är det av stor vikt dessa val av yrke. Yrkesroll. I kombination av alla de möjligheter som vi har idag som leder fram till en mängd olika yrken på en mängd olika nivåer, så finns det hur många val och möjligheter som
helst. Engdahl beskriver det som ”[f]ör att uppfattas som meningsfullt måste arbetet i dag på ett eller annat sätt vara självförverkligande. Vikten av ett arbete som man kan uttrycka sig självt genom betonas.” (A.a., s. 145).

Är vi alla kanske den evigt unga (puer aeternus) som är på ständig jakt, ständigt på väg till nästa projekt, aldrig nöjda och aldrig ansvariga för våra egna handlingar (A.a., s. 155 & 160). Är det detta som gör att vi blir deprimerade? När valet väl är gjort och du har ett jobb och därmed ett yrke som är dig själv i sin förlängning så finns det en risk med att alltid vara sitt jobb. I denna tidsålder som handlar om självförverkligande
och det genom val av rätt jobb så sätter Engdahl huvudet på spiken när hon deklarerar hur ett misslyckande av sitt självförverkligande leder till att vi känner, just det, sorg (A.a., s. 158). ”Den deprimerade är helt enkelt inte socialt responsiv nog”, fortsätter Engdahl, vilket går hand i hand med Asplunds (1987) diskurs om utbrändhet.

Asplund diskuterar kring hur yrken är en social interaktion, samt hur det har skett en explosionsartad utveckling angående yrken och funktioner i det moderna samhället (Asplund, 1987, s. 140). Med tiden kom yrken som annars var en del av hemmet att bli en den av det offentliga och i längden har människor funnit hur det är deras kall att hjälpa människor. Kanske i form av att bli lärare eller någonting inom vården (A.a., s. 140 & 141). Asplund fortsätter med att förklara hur just social interaktion verkar alstra social interaktion och hur efterfrågan också tenderar att vara större än tillgången (A.a., s. 141). Och det är just här som utbrändhet blir till ett problem. Som du säkert förstår så gör jag här en direkt koppling mellan depression och utbrändhet. Att de båda är en social åkomma, något som smärtar personen på ett såväl psykiskt som fysiskt plan. De är densamma. Eller som Asplund förklarar det: ”utbränningen är en process i och en produkt av den sociala interaktionen” och härleder i sin tur till Christina Maslach som anger tre kännetecken hos utbrändhet: ”a) emotionell utmattning, b) depersonalisation och c) nedsatt prestationsförmåga” (A.a., s. 143). Hör, det låter väldigt likt WHO:s definition av depression, vilket Johannisson utgår från i sin artikel (Johannisson, 2012; WHO). Asplund fortsätter i sin tur genom att förklara hur den utbrände inte längre ser människor som individer, utan som ting (Asplund, 1987, s. 147). Att de är en funktion av yrket, vilket egentligen kan ses som ett nödvändigt ont för en lönecheck. Den utbrände har förlorat sin sociala interaktion, eller som Asplund storslaget klargör dess översättning: ”Utbränning uppstår när den sociala responsiviteten bortfaller, vänds till sin motsats och blir till asocial responslöshet.”
(A.a., s. 150).

Jag vill koppla ann denna utbrändhet till ”jaget” och ”miget” (= ”Självet”), vilket Engdahl (2009) diskuterar i längd, med grunden från Goffman: Tänk dig en scen (A.a., s. 51). På denna scen så spelar du en roll – du är on-stage. När tillställningen är över så tar du steget åt sidan – backstage. Backstage måste du göra dig till ett objekt för dig själv (A.a., s. 157). Självet. Du måste ta detta steg bakåt och lämna din roll för att kunna analysera dig själv, dina handlingar, utvecklas, men också i synnerhet att andas. Gör du inte detta – lämnar rollen – så kommer du en dag att ramla av scenen.

En internetsökning av depression ger en mängd resultat och själv fann jag ett rätt bra alternativ: Megan Fox, skådespelare. Tydligen blev hon deprimerad över sitt utseende, vad Expressen härbkallar för ”skönhetsdepression”, eller snarare rädslan av att ”hennes framgång bara berodde på hennes skönhet” (Andersson, 2009). I vidare sökning och intervjuer så har Fox förklarat hur hennes kropp inte längre är hennes – det är alla andras – förutom det yttersta som finns kvar bakom hennes bikini. Asplund skriver hur utbrändhet till viss del sker utanför individen och att det är när gensvaret
upphör som också emotionaliteten upphör (Asplund, 1987, s. 150).

I fallet Fox så skulle man kunna säga hur hennes depression berodde på att hon inte längre fick gensvar på sin framgång att agera, utan endast till hennes skönhet, och resultatet blev för henne en upphörd emotionalitet.
Hochschild (2012) diskuterar agerande, som återfinns på två nivåer: yt- och djupagerande. Det förstnämnda är när du som person ställer upp ett leende som inte har någon relation till dina djupare emotioner (Hochschild, 2012, s. 36 & 37). Det sistnämnda är snarare det motsatta där du tar dina egna emotioner och nyttjar dem i ditt rollutförande (A.a., s. 36 & 38). I fallet Fox så skulle jag säga att ingen av hennes agerande, enligt hennes egna uttryck, spelar någon roll alls. Hon behöver inte agera, ha någon typ av social responsivitet alls, utan bara kan stå där – asocial responslöshet.

Redan Aristoteles talade om hur människan eventuellt hade för många val, för att återgå till detta. Det är nödvändigtvis inte en fördel alla gånger. Vad ska man utbilda sig till; va ska man jobba som; relation och barn; stad att bo i; men kanske i den extrema synnerhet: vad vill jag egentligen göra
med min tid och mina pengar? Vi måste göra de rätta valen för att tillskansa oss rätt roll. Rätt yrke. Rätt personlighet och självförverkligande. Väljer vi fel och inte kan spela rollen så förlorar vi vår sociala interaktion och blir responslösa som en kall vägg. Deprimerade och utbrända. Det min mormor talade om var en tid där alla dessa val inte fanns. Du hade fortfarande fler roller, men det var kanske en mer djuptagerad roll. Utbrändhet, social depression, fanns inte på samma sätt som idag för att det självförverkligande yrket fanns inte. Och utan att kunna misslyckas så blev du inte heller asocialt ansvarslös – en individ utan social interaktion. Inte utbränd.

”Inte som idag.”

1: Engdahl härleder diskussionen till att flera epoker varit mer eller mindre individualistisk och att det bör urskiljas, genom att ta upp sociologen Mikael Carleheden, som en ”kult av människan”, framför ”kult för individen” (Ibid.).

Referenser
Asplund, J. (1987). Det sociala livets elementära former.
Göteborg: Korpen
Englund, E. (2009). Konsten att vara sig själv.
Malmö: Liber
Andersson, C. V. (2009). Megan Fox led av skönhetsdepression, Expressen, 9 juni.
Hochschild, A. R. (2012). The managed heart. Tredje utgåvan.
Los Angeles: University of California Press
Johannisson, K. (2012). En depressiv samtid. Axess nr. 4, 96-97.
World Health Organization (WHO), Depression, hämtat 2014-10-29 från:
http://www.who.int/topics/depression/en/

14 Maj

Tolerans, acceptans och erkännande av homo eller genus.

Idag är nyheten som ”Tolerans får grönt ljus i Wien”. Dålig ordlek och hemskt ordval. Plus att det kanske inte är så genomtänkt som vid första anblicken. Allt behöver problematiseras.

För det första är ordet ”Tolerens” hemskt. ”Tolererar” man andra sexuella läggningar än heterosexualitet alltså? Tolerans indikerar ju ändå att man hade hellre inte haft det, ”men att jag kan väl gå med på att det finns homosexuella då”. Jag tolererar de högljudda tonåringarna på bussen, för att jag har själv varit så ung och minst lika högljudd, men det hade ju inte gjort något om de tystnat, eller iallafall sänkt ljudnivån lite.

Det är som skillnaden mellan acceptans och erkännande. Att acceptera liknar tolerans. Att man tolererar det man accepterat. Att Erkänna något är att inse dess existens och har inte samma värdering. Jag kan erkänna saker jag egentligen kanske inte sympatiserar med. Det är helt enkelt bättre med att välja ord som erkännande – om det nu inte är så att du bara accepterar eller tolererar något.

Jag erkänner romers utsatthet och systematiska diskriminering. Jag accepterar att många av dem tigger. Jag accepterar för att de är utsatta, men jag hade givetvis hellre sett att de inte behövt tigga för att det ska ingen behöva göra.

För det andra så visar dessa lyktor fortfarande en stereotypisk bild på det biologiska könet; en bild på de sociala könet: genus; manligt och kvinnligt – klänning eller ej. Lesbiska kvinnor kanske inte alls identifierar sig med det kvinnliga genus som de förväntas.

Det är givetvis underförstått att det ska indikera just homosexuella par där de ena är män, och de andra är kvinnor i dessa gatuljus. Men. Låt oss vända på det. Denna text indikerar även på en annan stereotyp: att män inte bär klänning, för att de ikonerna kan ju lika gärna vara två män i klänning

12 Maj

Bourdieu, Den manliga dominansen och 50 Shades of Grey.

När jag läste Pierre Bourdieus Den manliga dominansen så slog mig tanken hur så mycket av vad han skrev skulle kunna användas för att utföra en analys av den populära boken, och nu också filmen, 50 Shades of Grey. Nu ska här erkännas direkt att jag inte har läst boken, eller sett filmen, men jag har fått det berättat av flera oberoende källor i min omgivning, samt snappat upp det genom andra kanaler. Analysen utförs inte heller av bokens/filmens alla detaljer, utan jag avser att utföra denna analys, denna ”erövring av Bourdieus teorier”, genom att problematisera dess tema och härleda likheter av det som Bourdieu beskriver i sin bok. Analysen är alltså av idén om boken och filmen, dess koncept och innebörd i egenskap av samhällsreflektion, inte om handlingen.

Det centrala temat i Den manliga dominansen, eller snarare den frågan Bourdieu ställer sig, är varför kvinnor accepterar sin underkastelse, sin underordning. Varför hon till och med själv fortsätter att reproducera den. Sociala hierarkier är en mänsklig skapelse och därmed föränderligt, säger Bourdieu. Så varför är 50 Shades of Grey så populär? Och detta, som sagt, bortanför det som litterärt verk – jag känner många som gått och sett filmen utan att läst boken; och det är likaså intressant att ställa sig frågan vad det är som lockar med boken från början.

Bourdieus viktigaste begrepp här är: doxa, habitus och symboliskt våld. Doxa är ”det som är självklart” (Moi, 1994, s. 6); hur dess osynlighet gör dem ständigt närvarande – såsom vad som anses vara manligt och kvinnligt.1 Habitus är våra lagrade erfarenheter; ”ett system av dispositioner som är anpassade till spelet (på fältet)” (Moi, 1994, s. 6); en kunskap om hur vi skall navigera i den sociala världen. Symboliskt våld ett intill dolt och omärkligt våld som offren inte ser; våld som en dominerande grupp utövar i samförstånd på en annan. Utövas genom kommunikation och kunskap; genom misskännande och erkännande (Bourdieu, 1999, s. 11, 48-49 och 51).

Just det doxiska, det som är osynligt men ständigt närvarande, såsom manligt och kvinnligt blir av stor vikt i hörledningen till denna bok. Mannen, Mr. Grey, är rik, snygg och mystisk. Han är aktiv, reaktionär och formell – utåt. När jag pratat med nära och kära om denna bok så har jag fått höra hur ”många kvinnor blir upphetsade av att bli dominerade”. Låt oss för enkelhetens skull säga att så är fallet.2 Då frågar jag mig, med härledning av Bourdieu: varför är det så? Varför skulle en kvinna bli mer upphetsad av det eller något annat? Och varför just den dominerande delen; alltså underkastelsen? Och att de som går och ser på filmen gör de för att de ska bli ”lite kåta”, som jag också fått höra. Boken, och filmen, ses ju av många som något typ av semi-pornografi/mjukporr. Pornografi där en kvinna underordnar sig en man.3 Kvinnan skall bli penetrerad, och mannen skall inte bli (A.a., 35). Dessa doxistiska mönster är djupt rotade och beskriver just saker som detta: det manliga och kvinnliga. Mannen aktiv och penetrerande; kvinnan passiv, underordnad och penetrerad – det manliga och kvinnliga habitus (A.a., s. 61). Det som är våra erfarenheter och våra dispositioner för vårt fortsatta handlande. En kvinna som sexuellt dominerar en man, eller som penetrerar honom är tabu. En man som underordnar sig är kaos. Det görs synligt på ett annat sätt, för att det så hårt skiljer sig så hårt från vårt doxa. Mannen och kvinnan är en lika stor dominerande grupp. Att den ena gruppen utför ett osynligt våld på den andra ter sig något självklart utifrån denna bok. Även om det i detta fallet endast är en man och en kvinna som det rör sig om, så är det en skildring av verkligheten. Det är ofrånkomligt. I detta fallet är det symboliska våldet avtalat. Formellt avtalat. Och jag menar då inte det fysiska i dominansen, vilket inte heller Bourdieu gjorde, utan det som avser dess erkännande eller misskännande: det ÄR kvinnan som blir exploaterad sexuellt. Att det ens kommer på tal. Det är ett symboliskt våld (A.a., s. 48). Dominansen är mannens makt över kvinnan (A.a., s. 29; s. 76).

Boken uppvisar just detta doxa, detta habitus och det symboliska våldet. Vill man häva denna dominans som mannen har över kvinnan så räcker et inte att bryta doxa eller ändra på habitus, utan det är hela samhällets förhållanden som reproducerar dem som måste ändras. Att män och kvinnor har ett lika stort ansvar i det, men på olika vis. De måste, oavsett, förhindra att människors dispositioner reproduceras (A.a., s. 55). Det behöver ifrågasättas, doxan, det osynliga. Kvinnor som faktiskt blir upphetsade av att bli dominerade måste fråga sig varför det är så? För det är ju typiskt att de blir socialiserade att tycka så i ett samhälle där mannen är den dominerande – alltså helt perfekt! Mannen får ju leva ut sin dominans även i sängen och behöver inte ändra sin roll, utan får snarare positiv feedback på sin dominans. Likaså att mannen måste ifrågasätta varför han uppskattar att dominera kvinnan. För detta, omvänt, är samma sak. Kvinnan vår positiv feedback på att underordna sig och båda reproducerar sina sexuella roller i samhället, i vardagen.

50 Shades of Grey är därmed just det som Bourdieu beskriver som en förkroppsling av dominansen (A.a., 35). Dominans och makt, och att kvinnan inte har makt över mannen (A.a., s. 110).

[1] Det kommer ifrån grekiskans ”att förvänta sig” och innebär ”den allmänna uppfattningen”.

[2] Och låt oss därmed bortse från att även män kan uppskatta att bli dominerade och kvinnor som hellre vill dominera, men att detta är tabu, vilket egentligen även det är ett bekräftande av tesen här.

[3] Pornografi generellt bör anses vara väldigt stereotypiskt och en samhällsskildring av extrema mått.

Referenser

Bourdieu, P. (1999). Den manliga dominansen.
Daidalos: Göteborg.

Moi, T. (1994). Att erövra Bourdieu, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, Nr. 1, s. 3-21.