Byt ut Ubuntus inloggningsljud mot Sam Hulicks egenkomponerade.

Ubuntu 14.04 LTS Trusty Tahr står för dörren. Jag kör den ny på min nya laptop (Sony Vaio Pro 13) och det är onekligen en go utgåva med en del nytt. Vad som inte är lika nytt är Ubuntus inloggningsljud, vilket inte har blivit ersatt på många, många år.

I september förra året (2013) gick spelet Mass Effects kompositör, Sam Hulick, ut med att han var en Ubuntu-användare och gärna stod till tjänst, ideellt, med att skapa nya ljud till Ubuntu. Det uppstod en kontakt med gänget på Canonical och Sam fick bland annat med en ringsignal i Ubuntu Touch (”Sam’s Song”). Sedan blev det tyst.

Nu har dock Sam släppt ett nytt inloggningsljud, icke-officiellt dock, vilket låter gött och är enkelt att installera.

Originalskriptet för installation finns här. Dock gjorde jag några få modifikationer och mitt installationsskript kan laddas ner här.

Det gamla skriptet flyttade filerna, mitt kopierar, samt spelar upp ljudet när installationen är färdig. Installationen är enkel och du behöver bara extrahera filen och köra install-skriptet. Läs README vid problem.

Ljudet är dessutom licensierat under Creative Commons BY-SA 4.0 – och är alltså komponerat och producerat av Sam Hulick.

Jag lämnar Piratpartiet.

Det är dags. Det är gjort: jag har avslutat alla mina medlemskap i Piratpartiet.

Varför?Av den enkla anledningen att jag inte sympatiserar med dem längre. Piratpartiet delar inte alla mina värderingar och känns inte som ett valbart alternativ för Svensk politik längre. Med det sagt kommer jag troligtvis att fortfarande rösta på Amelia Andersdotter i EU-valet, för jag anser att Piratpartiet fortfarande behövs i EU-parlamentet. Dels i form av kritiken mot många av de internationella avtalen, men också för en syn på att EU som institution bör reformeras. Men i svensk direkt politik så känner jag inte att det är något att ha. Partiet känns idag för populistiskt för att jag ska kunna stanna.

Jag värnar fortfarande om min frihet, valfrihet och rätt till integritet, men det gör andra partier också som är med följdsamma mina värderingar. Skolan är till exempel för mig en hjärtefråga – välfärd för alla generellt – men Piratpartiet åsyftar en informationsutbildning. Det följer piratideologin, men inte min. Det låter för mig som källkritik, och det är givet och bör snarare understrykas som så istället för att all fokus ligger på vad i princip internet har att erbjuda. Det finns mer. Men, som jag sa, frihet står fortfarande mig nära om hjärtat: jag ser hellre frihet än säkerhet med vad det idag innebär i form av övervakning, vapen och teknik. Frihet som människa. Rätten till privatliv. Men det räcker inte för att jag ska stanna – det har gjort, men gör inte längre.

Ju mer jag har läst bloggar av partiets medlemmar ju mer har jag kommit ifrån. Min utbildning har lett mig på andra vägar, för att inte tala om hur jag inte alls varit uppdaterad med Piratpartiets partiprogram.

Det har varit en lång tid. Jag har varit medlem i åtta år. Jag har varit valkretsledare, valbar till riksdagen, administratör osv. Jag har varken tid, lust eller intresse att fortsätta i ett parti som inte står för allt som jag söker för såväl svensk politik, som internationell. Det räcker inte med USA-kritiken. Det behövs bättre välfärdspolitik och bättre miljöpolitik, än vilken teknik och information som ska användas. De når inte grunden, roten, till problemet. Inte roten i mig.

Adjö.

Kort om regeringens skolutspel.

Nog är det ett utspel alltid. Alliansen presenterar ”nya” idéer efter varandra för att vinna tillbaka väljare genom skolfrågan.

Mer pengar, flera lärare, betyg i tidigare ålder.

Förr-förra veckans Agenda innehåll en debatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (M) just efter den veckans utspel som Alliansen kom med var dag; efter att Socialdemokraterna börjat med en skolturné. Vad som störde mig med debatten var att Reinfeldt fortsatte att pressa på hur mycket pengar de vill satsa på skolan framöver – pengar är inte allt när de ändå inte placeras korrekt; hur Reinfeldt försökte få Löfven att erkänna att de kommit närmare i sin skolpolitik – det har de faktiskt, något som Löfven inte ville säga något annat om än att de har långt kvar att gå. Det må vara sant, men det är fortfarande ett närmande. Alliansens stora problem är dock hur de vägrar att erkänna att de faktiskt har följt Socialdemokraterna, inte hur Socialdemokraterna har följt dem – de har kopierat den politik de haft sedan något år tillbaka.

När alliansen började att presentera sina nya förslag på skolan den veckan så fick de det att låta som att de var upphovsmän till den politiken, och det var helt enkelt inte sant. De hade samma siffror som Socialdemokraterna: 2 miljarder. Till Agenda hade de höjt det till 3,7 miljarder för att ge det där lilla extra.

Att Sveriges skolresultat sjunker i Pisa-rapporten är självklart inte bra. Att Alliansen försöker göra allt de kan för att höja det är givetvis en bra tanke, men de gör fel. Det är inte bara deras fel att det sjunker, Socialdemokraternas skolpolitik har också varit del av de sjunkande siffrorna. Men att Alliansen först får ca 6000 lärare att förlora jobbet och sedan privatiserat allt de kan gör inte saken bättre. Inte heller att envisas om betyg i allt lägre klasser.

Ironiskt är det väl att Pisa ger betyg, vilket skapar oro, desperation, här, vilket drar ner betygen ytterligare. Hur ska det då kunna användas i den faktiska skolan? Det är inte betyg som är lösningen, det är undervisningen. Utan bättre undervisning sker inte bättre betyg genom tvång. Flera lärare; vilka ska ha högre lön då det är de som formar morgondagens samhälle. Läraryrket måste bli mer attraktivt genom bättre lön, högre status. Och inte genom privata skolors elit, utan statlig!

Svenska lärare ska alla vara elit. Om det inte hade varit för att reformen är så ny, hade jag velat bryta upp betygen för att inte ges fören i nian eller på gymnasiet. Det finns bättre former än betyg i skalor. Låt människor gå vad de vill, låt dem expandera, utveckla och så ska ni se att de blir jävligt bra på vad de vill. Det är snarare naturlig selektion ön betyg som ska sortera.

Betyg krossar drömmar, inte tvärtom.

Storbritannien satsar 5x mer på kärnvapen än förnyelsebart.

Idag läste jag på News Scientist hur Storbritannien (UK) satsar fem gånger så mycket pengar på forskning och utveckling (R&D) av kärnvapen, framför förnyelsebar, grön, energi. Vad sägs om 230 miljoner pund mellan 2008 och 2011?

Detta är rätt så uppseendeväckande. Ifall man ändå utgår ifrån den rädslan som uppstod när de första (och enda) kärnvapnen fälldes över Hiroshima och Nagasaki 1945, så är det lustigt hur mycket pengar som ändå läggs på tekniken.

Att ens lägga så mycket pengar på kärnteknik (fission) över huvudtaget, är ganska uppseendeväckande. Det är relativt effektivt med kärnkraft, och bortsett från den radioaktiva restprodukten, så är det en bra energiresurs. Men denna restprodukt är nog farlig! Det är ohållbart med fission rakt av!

Att fortsätta lägga pengar på det i form av vapen är läskigt, och rätt idiotiskt. Artikeln tar upp hur UKs största hot idag är terrorism och cyberkrig – något som kärnvapen inte har en chans att lösa.

Det är istället ett sätt att skjuta sig, och alla andra på vår ensamma planet, i foten. Det ger inget som helst gott och skapar istället ett oundvikligt slut.

Att satsa pengar på att utveckla förnyelsebar, grön, energi är mångt mycket viktigare, och rent av vitalt, för människans fortlevnad.

Problem med Penumbra Series i senare Ubuntu?

Jag och god vän bestämde oss för att avsluta Penumbra serien med Requiem som avslut – något vi har försökt oss på tidigare vid flertalet gånger, men det har alltid varit något som sabbat det: drivers, bluetooth, glömda kablar, ingen storskärm osv.

Nu gav jag mig fan på att gå igång det och då jag har ett diskret grafikkort i min dator så skapade det lite extra rynkor i pannan.

Jag fick detta felmeddelande: ./penumbra.bin: error while loading shared libraries: libfltk.so.1.1

Efter lite sökande så löste jag det (jag tror iallafall att det var detta som löst det) genom att installera nvidia-cg-toolkit:i386 och nvidia-cg-dev:i386. Jag kör alltså ett 64-bitsystem och troligtvis var det 32-bitsbibliotek som saknades.

Se även till att köra wrappers-filerna och inte de som slutar med ”.bin”.

Mörker, ta mig.

Ibland, vissa nätter, vissa stunder får jag bara en typ av romantisk känsla till sorg och brusten kärlek, hjärta. Nästan melankoliskt.

Hur ett mörker ger mot inspiration. Hur en del nätter, jag finner mig med endast ett levande ljus och min vackra anteckningsbok, skrivande på texter jag aldrig tidigare sett mig skriva.

Hur hjärtat ibland kan skrika av sorg och jag inget hellre enklare skulle kunna gråta, eller bege mig ut på en äventyrlig promenad o natten.

Hur detta kan vara vackert. Ack så vackert. När jag känner romantik för det, även att det smärtar.

Inatt, trots att jag egentligen är glad, är en sådan natt.
Bara för en stund. Det går över igen för mig.

Mörker, ta mig. Inatt är jag din.

Tiggeri, välfärd och förnedring.

Bo Rothstein, som jag har haft äran att ha som lärare, har hamnat i blåsväder efter en debattartikel i DN för några dagar sedan. Artikeln beskrev hur tiggeri kanske skulle ta och förbjudas i Sverige, något som jag själv funderat lite kring -  alltså att vi kanske skulle diskutera detta.

Det centrala i Rothsteins artiklar (han har fått skriva ytterligare en som svar) är förnedringen som kommer i samband med att tigga. De utsätter sig ju faktiskt för detta när de sitter där på marken, i parker, i hörn, oavsett väder. Det är förnedrande, rent socialt, att tigga pengar så desperat på detta vis.

En föreläsare som jag hade för en tid sedan, en mycket klok en, berättade – något uppgivet – hennes tankar om dessa stackars tiggare, som de flesta är romer; hur detta kan vara bättre än hur de hade det där de kom ifrån? Vad är det för misär som de har levt i som har fått dem att välja detta livet istället?

Jag ger väldigt sällan mynt till tiggare. Dels för att jag oftast inte har kontanter, men framförallt eftersom jag inte tror på det. Inte på grund av huruvida tiggeriet är systematiskt och organiserade eller inte, utan på grund av att jag inte tror att det gör någon skillnad. Att skänka mina mynt resulterar inte i att de får det bättre och att deras tid som tiggare är över, utan att deras hjälp och stöd endast skjuts upp.

Lösningen finns inte i tiggandet, utan i en bättre välfärdspolitik och stöd från institutioner som fokuserar på att hjälpa socialt och ekonomiskt utsatta. Jag betalar hellre mer i skatt och ser till att alla får det bättre, än att ge bort mina kontanter.

Genom att skänka sina pengar till tiggare så låter man bara denna misär att fortleva och kanske till och med fortplanta sig. Igenom att inte skänka pengar till just tiggare så tror och hoppas jag att dessa människor söker och får hjälp från annat håll. Det skjuter helt enkelt upp en lösning.

Lösningen är inte att sluta ge, utan att slippa ge.

2013

Året har kommit till sitt slit. Lika olustigt som vilket år som helst. För inte särskilt många veckor sedan så råkade jag skriva att det var 2012 (när jag antecknar en föreläsning så döper jag filen till dagens datum).

Det har varit ett intressant år. Jag har lärt mig mycket nytt i och med mina kurser i statsvetenskap, miljö, ekonomi och pedagogik. Jag har jobbat en hel del.

Jag har älskat och jag har förlorat. Både familjemedlemmar och kärleken. Men jag har vunnit nya vänner, nya perspektiv och idéer. Nya mål. Jag har tagit vara på mina relationer.

Jag har åkt snowboard för första gången.

Jag har skrivit en officiell musik-app för Ubuntu Touch.

Jag har blivit 25 år. Jag har vuxit. Jag har fått en nystart.

Jag har blivit mycket mer militant i min ateism.

Jag har varit på den bästa konserten hittills.

Jag har gråtit, skrikit. Jag har sjungit och skrattat.

Jag har en lista med nya ord jag lär mig och den har detta år blivit lång. Jag tror att mina favoriter är respit och adekvat. De känns passande för detta år.

Jag har inget att klaga över.

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…

Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?

Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.

Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.

Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.

En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.

Jag brukar ofta (om-)citera (parafrasera?) Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.

Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.

Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man.

(Blev visst en salig blandning av de senaste tidens diskussioner och kommentarer. Skönt att få ut lite av det.)

Delar mina intressen.

%d bloggare gillar detta: