20 Maj

Social depression – ett välfärdsproblem?

image

Jag minns ett samtal med min mormor. Jag passerade Wavrinskys plats med henne i telefonen. Det var torsdag, jag ringde alltid torsdagar. Mormor berättade om förr. Om mörkret, om ljuset från fotogenlamporna under de kalla vintermornarna. På väg att mjölka korna. Jag frågade henne om olycka
och depression, vilket var en del av det samtalsämne vi hade för det aktuella samtalet: ”Fanns det då, mormor; var man deprimerad?” Min mormors svar var mer eller mindre nej; ”Inte som idag.” Inte som märktes.

Nu behöver jag göra min första reservation: det är klart att det skulle lika gärna ha funnits en lika stor proportion människor då som nu som var deprimerade, men kanske inte i den form som det talas om idag. Människor levde tätt intill varandra, i viss misär eller i annat fall under
betydligt sämre villkor än idag, men de var intedeprimerade.

Min mormor berättade vid ett annat tillfälle hur hennes far efter middagen brukade säg till henne och systrarna: ”Sjung för mig, flickor”, och tog sig en lur till deras vackra sång. Det var en annan tids lycka. En enkel sådan. Mormors far var arrenderande bonde och hade inte mycket till val än att försörja familjen bäst han kunde på det som fanns att försörja dem på. Det var inte det bästa, men det fanns inte mycket till val. Han skulle nog inte tagits för att vara deprimerad då. Idag finns depression som en välfärdssjukdom – något som genomsyrar samhället (Johannisson, 2012). Något som är socialt. Kan det vara på grund av alla våra (val)möjligheter?

Johannisson (2012) problematiserar dagens depression i sin artikel En depressiv samtid genom att beskriva den som ett modernt och aktuellt problem, men att just ”depression” är en ”dimridå över det egentliga problemet” (Johannisson, 2012, s. 96). Nu kommer min andra reservation, som jag hämtat ur Johannisson: depression är inte bara en social sjukdom, utan det finns otvivelaktigt ”en stor grupp individer, vilkas depressioner hör hemma i rent biomedicinska mekanismer” (Ibid.). Alltså mer biologisk depression.

Jag talar här om den rent sociala depressionen. Det är en samtida känsla baserad på samhällets krav och känslan av otillräcklighet som föder dagens ökande depression (Ibid.). Nu beskriver även Johannisson hur det inte finns någon uppenbar relation mellan välfärd och upplevt välbefinnande, men låt oss ändå leka med tanken att det är ett välfärdsproblem, med tanke på att många av oss nästan garanterat vet minst en som går på antidepressiva. Vad kan det bero på? Jag vill mena på att det bygger på det som Engdahl (2009) diskuterar kring som den
”stora människan.” Jag vill dock börja genom att använda mig av ett annat begrepp som används av Engdahl: autenticitetens tidsålder. Denna tidsålder, alltså idag, det moderna samhället, kännetecknas av individualism (Engdahl, 2009, s. 129).[1] En individualism som i sin tur bygger på ett självförverkligande (A.a., s. 136). Idag, i vårt moderna samhälle, så är vi våra jobb. Det är vår identitet. Vare sig det är barista, läkare, lärare eller elektriker så uppfylls mer eller mindre hela sin identitet och person i det yrke man har. Detta leder till ett särskilt djup i valet av yrke då det kommer att vara
din framtid. Även om du numera jobbar för att leva och inte lever för att jobba så är det av stor vikt dessa val av yrke. Yrkesroll. I kombination av alla de möjligheter som vi har idag som leder fram till en mängd olika yrken på en mängd olika nivåer, så finns det hur många val och möjligheter som
helst. Engdahl beskriver det som ”[f]ör att uppfattas som meningsfullt måste arbetet i dag på ett eller annat sätt vara självförverkligande. Vikten av ett arbete som man kan uttrycka sig självt genom betonas.” (A.a., s. 145).

Är vi alla kanske den evigt unga (puer aeternus) som är på ständig jakt, ständigt på väg till nästa projekt, aldrig nöjda och aldrig ansvariga för våra egna handlingar (A.a., s. 155 & 160). Är det detta som gör att vi blir deprimerade? När valet väl är gjort och du har ett jobb och därmed ett yrke som är dig själv i sin förlängning så finns det en risk med att alltid vara sitt jobb. I denna tidsålder som handlar om självförverkligande
och det genom val av rätt jobb så sätter Engdahl huvudet på spiken när hon deklarerar hur ett misslyckande av sitt självförverkligande leder till att vi känner, just det, sorg (A.a., s. 158). ”Den deprimerade är helt enkelt inte socialt responsiv nog”, fortsätter Engdahl, vilket går hand i hand med Asplunds (1987) diskurs om utbrändhet.

Asplund diskuterar kring hur yrken är en social interaktion, samt hur det har skett en explosionsartad utveckling angående yrken och funktioner i det moderna samhället (Asplund, 1987, s. 140). Med tiden kom yrken som annars var en del av hemmet att bli en den av det offentliga och i längden har människor funnit hur det är deras kall att hjälpa människor. Kanske i form av att bli lärare eller någonting inom vården (A.a., s. 140 & 141). Asplund fortsätter med att förklara hur just social interaktion verkar alstra social interaktion och hur efterfrågan också tenderar att vara större än tillgången (A.a., s. 141). Och det är just här som utbrändhet blir till ett problem. Som du säkert förstår så gör jag här en direkt koppling mellan depression och utbrändhet. Att de båda är en social åkomma, något som smärtar personen på ett såväl psykiskt som fysiskt plan. De är densamma. Eller som Asplund förklarar det: ”utbränningen är en process i och en produkt av den sociala interaktionen” och härleder i sin tur till Christina Maslach som anger tre kännetecken hos utbrändhet: ”a) emotionell utmattning, b) depersonalisation och c) nedsatt prestationsförmåga” (A.a., s. 143). Hör, det låter väldigt likt WHO:s definition av depression, vilket Johannisson utgår från i sin artikel (Johannisson, 2012; WHO). Asplund fortsätter i sin tur genom att förklara hur den utbrände inte längre ser människor som individer, utan som ting (Asplund, 1987, s. 147). Att de är en funktion av yrket, vilket egentligen kan ses som ett nödvändigt ont för en lönecheck. Den utbrände har förlorat sin sociala interaktion, eller som Asplund storslaget klargör dess översättning: ”Utbränning uppstår när den sociala responsiviteten bortfaller, vänds till sin motsats och blir till asocial responslöshet.”
(A.a., s. 150).

Jag vill koppla ann denna utbrändhet till ”jaget” och ”miget” (= ”Självet”), vilket Engdahl (2009) diskuterar i längd, med grunden från Goffman: Tänk dig en scen (A.a., s. 51). På denna scen så spelar du en roll – du är on-stage. När tillställningen är över så tar du steget åt sidan – backstage. Backstage måste du göra dig till ett objekt för dig själv (A.a., s. 157). Självet. Du måste ta detta steg bakåt och lämna din roll för att kunna analysera dig själv, dina handlingar, utvecklas, men också i synnerhet att andas. Gör du inte detta – lämnar rollen – så kommer du en dag att ramla av scenen.

En internetsökning av depression ger en mängd resultat och själv fann jag ett rätt bra alternativ: Megan Fox, skådespelare. Tydligen blev hon deprimerad över sitt utseende, vad Expressen härbkallar för ”skönhetsdepression”, eller snarare rädslan av att ”hennes framgång bara berodde på hennes skönhet” (Andersson, 2009). I vidare sökning och intervjuer så har Fox förklarat hur hennes kropp inte längre är hennes – det är alla andras – förutom det yttersta som finns kvar bakom hennes bikini. Asplund skriver hur utbrändhet till viss del sker utanför individen och att det är när gensvaret
upphör som också emotionaliteten upphör (Asplund, 1987, s. 150).

I fallet Fox så skulle man kunna säga hur hennes depression berodde på att hon inte längre fick gensvar på sin framgång att agera, utan endast till hennes skönhet, och resultatet blev för henne en upphörd emotionalitet.
Hochschild (2012) diskuterar agerande, som återfinns på två nivåer: yt- och djupagerande. Det förstnämnda är när du som person ställer upp ett leende som inte har någon relation till dina djupare emotioner (Hochschild, 2012, s. 36 & 37). Det sistnämnda är snarare det motsatta där du tar dina egna emotioner och nyttjar dem i ditt rollutförande (A.a., s. 36 & 38). I fallet Fox så skulle jag säga att ingen av hennes agerande, enligt hennes egna uttryck, spelar någon roll alls. Hon behöver inte agera, ha någon typ av social responsivitet alls, utan bara kan stå där – asocial responslöshet.

Redan Aristoteles talade om hur människan eventuellt hade för många val, för att återgå till detta. Det är nödvändigtvis inte en fördel alla gånger. Vad ska man utbilda sig till; va ska man jobba som; relation och barn; stad att bo i; men kanske i den extrema synnerhet: vad vill jag egentligen göra
med min tid och mina pengar? Vi måste göra de rätta valen för att tillskansa oss rätt roll. Rätt yrke. Rätt personlighet och självförverkligande. Väljer vi fel och inte kan spela rollen så förlorar vi vår sociala interaktion och blir responslösa som en kall vägg. Deprimerade och utbrända. Det min mormor talade om var en tid där alla dessa val inte fanns. Du hade fortfarande fler roller, men det var kanske en mer djuptagerad roll. Utbrändhet, social depression, fanns inte på samma sätt som idag för att det självförverkligande yrket fanns inte. Och utan att kunna misslyckas så blev du inte heller asocialt ansvarslös – en individ utan social interaktion. Inte utbränd.

”Inte som idag.”

1: Engdahl härleder diskussionen till att flera epoker varit mer eller mindre individualistisk och att det bör urskiljas, genom att ta upp sociologen Mikael Carleheden, som en ”kult av människan”, framför ”kult för individen” (Ibid.).

Referenser
Asplund, J. (1987). Det sociala livets elementära former.
Göteborg: Korpen
Englund, E. (2009). Konsten att vara sig själv.
Malmö: Liber
Andersson, C. V. (2009). Megan Fox led av skönhetsdepression, Expressen, 9 juni.
Hochschild, A. R. (2012). The managed heart. Tredje utgåvan.
Los Angeles: University of California Press
Johannisson, K. (2012). En depressiv samtid. Axess nr. 4, 96-97.
World Health Organization (WHO), Depression, hämtat 2014-10-29 från:
http://www.who.int/topics/depression/en/

14 Maj

Tolerans, acceptans och erkännande av homo eller genus.

Idag är nyheten som ”Tolerans får grönt ljus i Wien”. Dålig ordlek och hemskt ordval. Plus att det kanske inte är så genomtänkt som vid första anblicken. Allt behöver problematiseras.

För det första är ordet ”Tolerens” hemskt. ”Tolererar” man andra sexuella läggningar än heterosexualitet alltså? Tolerans indikerar ju ändå att man hade hellre inte haft det, ”men att jag kan väl gå med på att det finns homosexuella då”. Jag tolererar de högljudda tonåringarna på bussen, för att jag har själv varit så ung och minst lika högljudd, men det hade ju inte gjort något om de tystnat, eller iallafall sänkt ljudnivån lite.

Det är som skillnaden mellan acceptans och erkännande. Att acceptera liknar tolerans. Att man tolererar det man accepterat. Att Erkänna något är att inse dess existens och har inte samma värdering. Jag kan erkänna saker jag egentligen kanske inte sympatiserar med. Det är helt enkelt bättre med att välja ord som erkännande – om det nu inte är så att du bara accepterar eller tolererar något.

Jag erkänner romers utsatthet och systematiska diskriminering. Jag accepterar att många av dem tigger. Jag accepterar för att de är utsatta, men jag hade givetvis hellre sett att de inte behövt tigga för att det ska ingen behöva göra.

För det andra så visar dessa lyktor fortfarande en stereotypisk bild på det biologiska könet; en bild på de sociala könet: genus; manligt och kvinnligt – klänning eller ej. Lesbiska kvinnor kanske inte alls identifierar sig med det kvinnliga genus som de förväntas.

Det är givetvis underförstått att det ska indikera just homosexuella par där de ena är män, och de andra är kvinnor i dessa gatuljus. Men. Låt oss vända på det. Denna text indikerar även på en annan stereotyp: att män inte bär klänning, för att de ikonerna kan ju lika gärna vara två män i klänning

12 Maj

Bourdieu, Den manliga dominansen och 50 Shades of Grey.

När jag läste Pierre Bourdieus Den manliga dominansen så slog mig tanken hur så mycket av vad han skrev skulle kunna användas för att utföra en analys av den populära boken, och nu också filmen, 50 Shades of Grey. Nu ska här erkännas direkt att jag inte har läst boken, eller sett filmen, men jag har fått det berättat av flera oberoende källor i min omgivning, samt snappat upp det genom andra kanaler. Analysen utförs inte heller av bokens/filmens alla detaljer, utan jag avser att utföra denna analys, denna ”erövring av Bourdieus teorier”, genom att problematisera dess tema och härleda likheter av det som Bourdieu beskriver i sin bok. Analysen är alltså av idén om boken och filmen, dess koncept och innebörd i egenskap av samhällsreflektion, inte om handlingen.

Det centrala temat i Den manliga dominansen, eller snarare den frågan Bourdieu ställer sig, är varför kvinnor accepterar sin underkastelse, sin underordning. Varför hon till och med själv fortsätter att reproducera den. Sociala hierarkier är en mänsklig skapelse och därmed föränderligt, säger Bourdieu. Så varför är 50 Shades of Grey så populär? Och detta, som sagt, bortanför det som litterärt verk – jag känner många som gått och sett filmen utan att läst boken; och det är likaså intressant att ställa sig frågan vad det är som lockar med boken från början.

Bourdieus viktigaste begrepp här är: doxa, habitus och symboliskt våld. Doxa är ”det som är självklart” (Moi, 1994, s. 6); hur dess osynlighet gör dem ständigt närvarande – såsom vad som anses vara manligt och kvinnligt.1 Habitus är våra lagrade erfarenheter; ”ett system av dispositioner som är anpassade till spelet (på fältet)” (Moi, 1994, s. 6); en kunskap om hur vi skall navigera i den sociala världen. Symboliskt våld ett intill dolt och omärkligt våld som offren inte ser; våld som en dominerande grupp utövar i samförstånd på en annan. Utövas genom kommunikation och kunskap; genom misskännande och erkännande (Bourdieu, 1999, s. 11, 48-49 och 51).

Just det doxiska, det som är osynligt men ständigt närvarande, såsom manligt och kvinnligt blir av stor vikt i hörledningen till denna bok. Mannen, Mr. Grey, är rik, snygg och mystisk. Han är aktiv, reaktionär och formell – utåt. När jag pratat med nära och kära om denna bok så har jag fått höra hur ”många kvinnor blir upphetsade av att bli dominerade”. Låt oss för enkelhetens skull säga att så är fallet.2 Då frågar jag mig, med härledning av Bourdieu: varför är det så? Varför skulle en kvinna bli mer upphetsad av det eller något annat? Och varför just den dominerande delen; alltså underkastelsen? Och att de som går och ser på filmen gör de för att de ska bli ”lite kåta”, som jag också fått höra. Boken, och filmen, ses ju av många som något typ av semi-pornografi/mjukporr. Pornografi där en kvinna underordnar sig en man.3 Kvinnan skall bli penetrerad, och mannen skall inte bli (A.a., 35). Dessa doxistiska mönster är djupt rotade och beskriver just saker som detta: det manliga och kvinnliga. Mannen aktiv och penetrerande; kvinnan passiv, underordnad och penetrerad – det manliga och kvinnliga habitus (A.a., s. 61). Det som är våra erfarenheter och våra dispositioner för vårt fortsatta handlande. En kvinna som sexuellt dominerar en man, eller som penetrerar honom är tabu. En man som underordnar sig är kaos. Det görs synligt på ett annat sätt, för att det så hårt skiljer sig så hårt från vårt doxa. Mannen och kvinnan är en lika stor dominerande grupp. Att den ena gruppen utför ett osynligt våld på den andra ter sig något självklart utifrån denna bok. Även om det i detta fallet endast är en man och en kvinna som det rör sig om, så är det en skildring av verkligheten. Det är ofrånkomligt. I detta fallet är det symboliska våldet avtalat. Formellt avtalat. Och jag menar då inte det fysiska i dominansen, vilket inte heller Bourdieu gjorde, utan det som avser dess erkännande eller misskännande: det ÄR kvinnan som blir exploaterad sexuellt. Att det ens kommer på tal. Det är ett symboliskt våld (A.a., s. 48). Dominansen är mannens makt över kvinnan (A.a., s. 29; s. 76).

Boken uppvisar just detta doxa, detta habitus och det symboliska våldet. Vill man häva denna dominans som mannen har över kvinnan så räcker et inte att bryta doxa eller ändra på habitus, utan det är hela samhällets förhållanden som reproducerar dem som måste ändras. Att män och kvinnor har ett lika stort ansvar i det, men på olika vis. De måste, oavsett, förhindra att människors dispositioner reproduceras (A.a., s. 55). Det behöver ifrågasättas, doxan, det osynliga. Kvinnor som faktiskt blir upphetsade av att bli dominerade måste fråga sig varför det är så? För det är ju typiskt att de blir socialiserade att tycka så i ett samhälle där mannen är den dominerande – alltså helt perfekt! Mannen får ju leva ut sin dominans även i sängen och behöver inte ändra sin roll, utan får snarare positiv feedback på sin dominans. Likaså att mannen måste ifrågasätta varför han uppskattar att dominera kvinnan. För detta, omvänt, är samma sak. Kvinnan vår positiv feedback på att underordna sig och båda reproducerar sina sexuella roller i samhället, i vardagen.

50 Shades of Grey är därmed just det som Bourdieu beskriver som en förkroppsling av dominansen (A.a., 35). Dominans och makt, och att kvinnan inte har makt över mannen (A.a., s. 110).

[1] Det kommer ifrån grekiskans ”att förvänta sig” och innebär ”den allmänna uppfattningen”.

[2] Och låt oss därmed bortse från att även män kan uppskatta att bli dominerade och kvinnor som hellre vill dominera, men att detta är tabu, vilket egentligen även det är ett bekräftande av tesen här.

[3] Pornografi generellt bör anses vara väldigt stereotypiskt och en samhällsskildring av extrema mått.

Referenser

Bourdieu, P. (1999). Den manliga dominansen.
Daidalos: Göteborg.

Moi, T. (1994). Att erövra Bourdieu, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, Nr. 1, s. 3-21.

 

12 Maj

Om dricks.

image

Jag följer en feed med nya appar till Ubuntu Touch och nyligen dök tipster upp, som ses i bilden ovan.

Vad jag anmärka är ”life’s most common task”. Är det så?

Givetvis beror det på land och kultur. I vissa länder är det obligatoriskt, i andra valfritt, i det tredje skamligt att ge dricks.

Personligen ger jag väldigt sällan dricks i Sverige. Nu äter jag dessutom sällan ute, men det blir allt oftare och jag dricksar i regel inte. Jag har haft en och annan debatt om detta, möjligtvis med all rätt, med nära och kära både inom och utanför restaurangbranschen.

Så varför dricksar jag inte? Är jag snål? Ja, kanske lite. Men varför ska jag? Det är en principsak.

I Sverige har vi bra kollektivavtal och lagar som förutsätter en skälig lön, och jag anser att dricks helt enkelt är överflödigt. Även om restaurangbranschen har relativt låg minimilön. Men det kräver inte alltid en utbildning heller. Det är ändå en skaplig lön som tjänas inom branschen. En lön som står sig med många andra yrken. Passar inte lönen, eller egentligen inkomsten för restaurangen, så kanske det är en höjning av priset som bör ses över. Det är inte kundens ansvar att arbetande får rätt i lön.

Det känns olustigt att ge personer inom ett specifikt yrke dricks medan jag inte ger bönder, personalen i butiken eller brevbäraren någon dricks. I många övriga yrken är det snarare strängt förbjudet att ta emot dricks.

”Det är ju för servicen”, säger vissa. Det är service på Biltema också, och i kundtjänsten för din operatör. Servicen inom restaurangbranschen är en del av yrket, såsom så många andra branscher där inte dricks förekommer. Så varför där?

Jag funderar en del kring anledningen av dricks och funderar på om det inte egentligen handlar om. Makt? Dricks är ett maktspel. En anspelning på kundens socioekonomiska status, och det tänker jag inte ansluta mig till.

Äta ute är kopplat med socioekonomisk klass. Med status.

Jag tänker att anledningen till dricks är att det kan ha varit så att tidigare gick inte alla klasser ut och åt, utan det var ett privilegium som hörde till den högre klassen, som alltså gick ut och åt fint. När priserna sänktes och standarden för både lön och levnad höjdes så kunde fler människor gå ut och äta – oftare därtill. Då beblandades klasser, vilket sällan är uppskattat. Så då tog den övre klassen steget att ge en extra slant för sin visit, för att separera sig från de övriga. Visa sin status och sin makt.

Jag är inte emot dricks, det säger jag inte. Jag vill vara inte att det ska vara ett villkor och ett krav på mig, för då försvinner allt bad avser med det som påstås vara tanken om det, vilket jag inte helt tror på, som sagt. Dricks bör väl vara om det varit något särskilt, Kan jag tänka. Jag minns när jag var ute och åt i somras då jag nog var den enda som inte dricksade. Jag tyckte inte att det var något särskilt – varken i service hos personal eller maten. De andra fick en penna som lös. Den klarar jag mig utan.

7 Maj

En sociologisk blick på den strukturella makten över kön.

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg om medias uppmärksammande av att Annie Lööf skulle bli mamma. I samband med detta hade jag i uppgift att skriva om makt, så jag körde vidare i samma tema som nämnt inlägg och körde på just hur strukturell maktordning kan ses i form av detta som exempel.

Klicka här för att läsa upgiften.

30 Apr

Om att emotsäga sig sina arbetsuppgifter.

Nyligen skrev jag ett inlägg om abort, och efter att den nya ledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch Thor, uttalat sig om huruvida vårdpersonal ska få vägra att utföra en abort, så blossar givetvis ämnet upp igen.

Busch Thor har blivit kritiserad för detta uttalande, med all rätt. Det är kontroverisellt, och det är viktigt med all typ av politisk debatt. Det är lätt att tänka hur denna åsikt har en kristen grund, och svaren från just vårdpersonal har blivit ett, något komiskt, svar: vägrar att vårda kristna. Personligen älskar jag detta svaret. Det har humor och ett ställningstagande. Inte bara att ifall man nu ska tro på gud så kan man väl be bort sina plågor, utan att det just ligger i den kristna värderingen kring aborter. Inte skall man ”spilla sin säd”; abort är mord för livet har redan börjat, osv.

Dock har detta flera dimensioner. Dels är vi idag våra jobb. Varenda en av oss vill vara oss själva i vårt yrke. Från konstnärer till just vårdpersonal. Det finns en mentalitet. Vi strävar efter att ha jobb som vi finner oss i – det är en modern typ av identifikation i vårt samhälle. Du är vad du gör (på jobbet).

Detta inkluderar även innehållet av detta, att du inte alls är ditt jobb, att du istället är ett företags/myndighets/förvaltnings/organisations/[vad som helst]s ansikte utåt.

Att du är ditt jobb ger en personlighet. Motsatsen är att ett jobb ger en personlighet. Ett sätt du skall vara. Du känner säkert igen hur du biter ihop för att föregå som professionell när du utför ditt jobb. I kassan på butiken kunde jag gärna inte låta min ilska i mitt privatliv gå ut över mina kunder; eller ens när den jävligaste av kunder skrek mig i ansiktet bör jag förlora min – eller?

Ska man behöva ta all skit som helst i ett jobb? Nej, du är en människa. Har du rätt att säga emot vilka arbetsuppgifter som helst för att du är en människa? Nej; vill du inte göra något vitalt så får du byta jobb. Här ligger detta ämnet. Du som vårdpersonal är där i uppgift för att vara utbildad i området och följa de lagar och föreskrifter som existerar för att ge ut den vård som i Sverige är etablerad. Detta inkluderar alltså abort som en form av vårdslig rättighet och det får du följa. Vill du inte det så gör du inte ditt jobb. Då får du antingen ge dig, eller sluta.

Samma sak gäller den debatt som blossade upp inför riksdagsvalet 2014 där brevbärare vägrade att dela ut SD:s politiska litteratur. Dessa brevbärare skulle jag mena har hjärtat på rätt ställe, vad avser motstånd mot rasism, men det är fel medel. Som brevbärare ska du dela ut post, inte delge din politiska åsikt – även om den i detta fall även kan anses som etisk, ideologisk och värdegrundande. Det finns andra medel än det.

Det jag vill komma fram till, och som är det centrala i vårdpersonals kritik mot Busch Thor är att vi får inte ges utrymme för att vara så selektiva – framför allt inte i yrkespositioner som är så påss fundamentala för vårt samhälle, och som människor av alla klasser, bakgrunder, kön, åstiker, osv., förlitar sig på. Du som vårdpersonal kan inte vara selektiv i vilka arbetsuppgifter du vill utföra; du som brevbärare kan inte vara selektiv i vilka brev/innehåll du ska dela ut. Det håller bara inte. Tänk om brevbärare skulle sluta ge ut brev för Moderaterna för att de inte gillar dem; eller Socialdemokraterna för att de inte gillar dem. Eller läkare som inte vill liva upp någon för att hen anser att hen själv inte velat bli upplivad.

För att dock återkoppla till att du är ditt jobb, eller snarare du som människa i ditt jobb, så innebär det att du inte ska behöva ta vilken skit som helst från en kund, från en patient, eller vad som helst, utan de ska även behandla dig om människa och respektfullt. Du får ge uttryck för dina känslor, för att du är en människa och du har dem. Men du ska fan göra dina arbetsuppgifter oavsett vem kunden, patienten eller vad det nu är, är.

9 Apr

Kvinna med makt är en kvinna med makt

Jag läser för tillfället boken Makt (Börjesson & Rhen, 2009) och minuter mellan jag i media läser att Annie Lööf ska bli mamma, och undrar varför det är en intressant nyhet så läser jag i Makt att ”en kvinna med makt behandlas i media alltid som just en kvinna med makt” (s. 35).

Så passande.

Och uselt.

Hur ofta läser man hur en man blivit, eller ska bli, pappa? Löfven? Reinfeldt? Aldrig. De är män och det är osynligt. Det är nästan garanterat att de har en kvinna bakom sig, i skymundan.

Men när en kvinna har makt, en framstående central position – som en etablerat politiker i ett etablerat parti – så måste hon tydliggöras som kvinna. Alltså att hon är en kvinna, vilket visas genom att hon ska bli mamma.

Tidigare har vi kunnat läsa om hur nya ministrar skuttar ur taxin, eller hur Kinberg Batra skulle dela nakenbilder under sin personkampanj. Det skulle aldrig stå om en man.

Nej, att något av detta ens kommer upp som något i media är för att de är kvinnor och att det minsann ska presenteras. För att de har makt. Kvinna med makt. De måste dras ner på jorden, verkar det som.

”En man i media behandlas som en normal företeelse”.

28 Mar

Om abort.

Det är på intet sätt oproblematiskt angående abort, samtidigt som det är allt annat än svårt. Vi börjat med det enkla i det.

Mänskliga rättigheter, integritet; alltså rätten över sin egna kropp. Det är helt enkelt upp till var och en, i fallet abort är det ju givetvis en kvinna, att ta beslut som går ut över sin egna kropp.
Det finns alltså ingen tvivel om att ingen kan tvinga en kvinna till varken abort eller förbjuda henne till att göra en abort.

Det svåra tillkommer ju dock i samma sak om den mänskliga kroppen och rätt till sin egna kropp och ingen annans: fostrets kropp.

När, eller var, startar denna rätt till sin egna kropp? Är det när man föds? Eller när man har en identitet? En viss ålder, kanske? Som det att man inte är myndig fören man är 18. Ingen sex innan 15. Som förälder har man ett ägandeskap över sina barn – i lagens vida mening, men etiskt, humanistiskt; vart ligger då gränsen? Bör inte den sociala normen och det juridiska ligga i synk?

Är abort mord? Måste man inte existera, leva, ha fötts, innan man är en människa som kan bli ”mördad”? Mord sker av en annan människa, men är ett ofött foster ännu en människa?

När startar livet? Exakt då en spermie nått in i ägget; Eller när det väl växer i livmodern; när fostret har ett hjärtslag; eller när det föds?

Medicinskt död är man, i Sverige, vid hjärndödhet – hur kan vi relatera det till en foster och en relativt oaktiv hjärna (sociologisk utsikt).

Min åsikt är att det otvivelaktigt är upp vill kvinnan själv att välja angående abort, och det är ingen annan som ska komma och lägga sin egna värdering på ett val att utföra en abort. Snarare är min åsikt tvärtom, att det är av mycket högre värde att vara försiktig i skapandet av en annan människa.

Men då kommer vi också till ett etiskt dilemma angående den som skall utföra abort: ska hen kunna tvingas? Har den rätt att vägra?

Vi har en bra lagstiftning i Sverige, skulle jag säga. Vi har rätten till abort, man kan inte bli tvingad att utföra en abort (om jag inte missat något), men att det finns en viss restriktion för när ett foster blivit lite för stort och det ha närmat sitt ”liv”. För ett foster är ju trots allt ingenting, egentligen, innan det har fötts och det har socialiserats och skaffat sig en identitet. Det är ett tomt ark, ett rent kanvas. En potentiell människa. Men ännu ”endast” en djurisk varelse. Allt däromkring är ju människors egna värderingar som läggs över, och att vi lever i ett samhälle som ibland är väldigt nära etiska kriser. Ge en penna ett namn och du kommer hålla den mer kär än dina andra pennor.

Att vi humaniserar saker betyder inte att de är människor (humans).

Men framförallt är det viktigt att sätta vissa gränser med abort för att det inte ska exploateras och på något vis ersätta preventivmedel. Det tar ändå skada på kroppen.

Så, summa summarum; människor har rätt över sin egen kropp, samt till sina egna handlingar, förutsatt att det inte går ut över ett annat liv. Men när startar livet? När det andas luft.

26 Mar

Viktigt med backup och säkerhet.

Jag sätter ett väldigt stort värde på mina filer; på min data. Jag har drygt (om jag inte minns fel) ~40k bilder från de senaste tio åren. Från dagar, tider, händelser som aldrig kommer igen. Texter jag skrivit, filmer jag filmat, sånger jag sjungit. Massor. Därtill kommer denna hemsidan, min kod, alla projekt av diverse slag. Jag har helt enkelt mycket som jag inte vill förlora.

En gång gjorde jag det – eller nästan; jag lyckades återställa mer eller mindre allt – och det var hemskt. Jag grät nästan. Det var 2007.

Idag, just nu, sitter jag och fixar med ytterligare en säkerhetsbackup. Det är som att jag blivit beroende, fixerad av att ha backup! Att jag tar backup på backup på backup. Detta är lösningen jag har idag:

På min laptop ligger det som är viktigast i form av arbete: dokument och kod. Lite bilder och lite video- och musik-projekt. Allt ligger i mitt egna, privata moln. Det molnen kör en backup till en annan server, tillsammans med alla hemsidor. Backup av detta görs också till en separat, extern disk. Detta plus att lokala kopior av samtliga filer ligger på ytterligare en disk. Allt är krypterat. Totalt ligger mina filer på fem (5) olika platser lite varstans.

Då tänker jag ibland det, att tänk om jag en dag skulle tappa minnet? Så jag skulle glömma mina lösenord (jag har sju (7) olika säkerhetsnivåer av lösenord). Då är jag liksom körd. Eller om jag skulle gå bort så har ingen tillgång till mina filer ändå.

Det med just kryptering leder mig in på en extra tanke om ifall man skulle bli bestulen: Jag såg en föreläsning om en ”hackare” vars dator en gång blev stulen. Han lyckades få tillbaka den då han lyckades få åtkomst till den, minns inte exakt hur. Tesen han drev var iallafall balansen av att inte kryptera/säkra datorn nog, och lyckas få tillbaka sin dator, eller att kryptera/säkra datorn och aldrig få se den igen.

Det är en fin balansgång, men jag kör huvudsakligen att jag inte lär få se sakerna igen. Min laptop kräver tre lösenord för att start upp, så den lär inte kunna användas, till exempel. Därför är det ytterligare av vikt att inte låta sina kära filer ligga endast på ens aktuella dator. Mina leksaker ”ringer” dessutom hem när de får möjlighet, vilket ökar chanserna att visst få tillbaka dem.

Jag läste dessutom häromdagen hur det är av största värde att ha tre kopior av allt. En som man ”kör”, en backup som ständigt körs, och en långsiktig sådan som man lägger undan någonstans – inte på samma plats som den första backupen.

Ett tips till även er, alltså: gör backup. Saker går sönder eller försvinner på olika sätt. En vän till mig tappade sin mobil och glaset sprack. Ingen åtkomst till telefonen då touchen försvann, liksom filerna. Nu lyckades jag troligen rädda dem ändå, men det var inte lätt. Nu gör hon backup av alla sina bilder till sitt moln.

Problemet är ju även det, iallafall med viss typ av backup, att ifall något dumt görs av en själv, som att ta bort en fil som man inte tänkt ta bort, eller att ett virus letar sig in, är att backup ofta tar med de ändringarna. Så då vill man ha en historisk backup med ändringar som man kan återgå till om man så vill. Så att man ändå får tillbaka den filen som man förlorade sådär klantigt.

Jag minns när jag var barn och spelade NHL 99 något oerhört. Som jag spelade det… Körde med Toronto Maple Leafs och vann varenda match lätt, med brutalt höga poäng, minns jag. Hur som helst, jag vet inte vad jag gjorde men jag råkade ta bort den sparningen. Allt försvann, och det kan göra ont än ida. Skämt åsido. Det gör ont att förlora filer, vilket i sig är spännande. Jag kan ju känna mig stressad över hur jag måste säkra mina filer. Just att jag lägger tid på backup gör att jag vill ta mer backup. När ska det liksom sluta? Jag får lämna det digitala livet bakom mig och förlita mig på penna och papper; och negativ. Men då måste jag köra allt brandsäkert och köpa en massa lådor, och då måste jag… och då måste jag…

Ja, ni fattar ;)

6 Mar

När senast romantik?

När stannade du senast upp och verkligen såg när din älskade vandrade iväg, medan du i en dörröppning eller i ett fönster såg på; rädd för att missa en enda sekund av att beundra denna underbara varelse?

Eller att du själv var den vandrande skönheten som i sista sekund insåg hur du inte kunde gå miste om att se din älskade igen, för när, när, skulle nästa gång vara? Rädslan för aldrig mer.

Denna djupa passion och kärlek till en annan människa.

Det är det vackraste, renaste och ett av det mest naturliga vi har i denna värld av sociala konstruktioner.

Ta vara på det.