Etikett: Tankar

Augusti 2010.

Publicerat av Daniel Holm den 2 augusti, 2010

Nu är det då Augusti och den sista månaden i Gyllene Tiders vänliga låt innehållande sommarens tre månader.

Sommaren har flugit förbi och jag känner ibland att ingenting har hänt. Men det är så väldigt mycket som faktiskt har.

Jag har varit jävligt nere. Verkligen, jävligt nere. Och jag har inte trivts med mig själv. Alls.

Trots att det ännu inte är helt över så har det iallfall blivit mycket, mycket bättre. Jag finner fortfarande oro i mig som får mig att spåra ur imellanåt, men tillfällena är få och kommer vid bristande energi. När man inte sovit eller ätit som man borde ha.

Allt det som hänt och allt annat har fått mitt självförtroende att vingla, men det är så tydligt att det är på uppgång och när det väl är det så blir det en fantastiskt god cirkel. Sökte ett jobb i torsdags, var på intervju i fredags och lämnade in ett arbetsprov i natt.

Resultatet av det provet kan du se här: http://www.danielholm.se/Projekt/traktor/
Kanske inte det svåraste, men det var ändå en utmaning då jag inte kodat speciellt mycket JavaScript tidigare. Men kul var det!

Den chansen som jag fick via detta arbete gav en sådan oerhörd självförtroende boost. Jag vet att jag skulle klara av det jobbet gallant, och jag kunde visa det.
Nu är det bara att invänta svar.

Under tiden så åkte jag in till avenyn och satte mig på Tvåkanten och tog mig en öl medan jag kodar lite mer, läser till lite och kollar runt ibland massa andra nördigheter.

Man får njuta av att kunna vara ute lite till och idag är en av dessa. Jag har haft en relativ skapandefas nu. Precis som jag velat ha det. Koda, skriva, fota och göra musik. Igår så skrev jag återigen en ny. Denna gång är den faktiskt fullständig och skrevs på en kvart.

Den heter Asshole och speglar tankar och ilska jag kan få om mig själv imellanåt.

Piratpartiet har lanserats sitt sjökort inför valet och jag tänkte ta och läsa igenom dem och skriva ner hur jag ser på det. Det finns fortfarande mycket att skriva och tala om inför valet och jag hoppas att folk kan öppna sig och förstå.

Vidare finns det givetvis mycket som jag vill skriva om ytterligare. Perspektiv, problem och känslor.

Sommaren är snart över och det är då hög tid att tagit tag i mitt liv. Men jag är allt på mycket, mycket god väg.

Kommentarer är stängda

Tar ut sin lott.

Publicerat av Daniel Holm den 23 juli, 2010

Livet svänger. Ibland känner jag bara för att ge upp, känner mig döende. Men rätt som det är så är jag på topp igen. Som oftast handlar det bittra numera om att jag är trött. Håller igång dagarna i ända och jobbar och sliter. Sover få timmar och jobbar resten.

När man väl blir ledig så har jag suget att göra så mycket, fast så lite. Jag vill vara för mig själv, men inte ensam. Jag vill ut och fota, se mig omkring, men stanna hemma och sitta ner. Jag vill sitta framför datorn och nörda, men inte behöva läsa eller skriva.

Ingen början inget slut.

Generellt sett så tycker jag alltid att en motgång är en utmaning. Något som finns för att ta sig över, utvecklas och växa. Men som när jag blir trött på vis som idag så finner jag helt enkelt inte orken att motstå eller att bekämpa. Nej, då gör jag givetvis det ända rätta -i dubbel bermärkning – jag sover. Jag hade flera timmar innan dagens pass och kände mig bara nere. Trött och ingen ork.

Då huset i princip är tomt så tog jag min tupplur på ett liggunderlag som varit med länge. Tillsammans med en kudde så somnade jag där på golvet så sött och vaknade med energin att ta mig ann världen.

Snart får jag återgå till Göteborg och min älskade. Trots att jag trivs bra här under solskenet och att ingen konkret boende väntar i Göteborg, så är det utan tvekan dit som mitt hjärta ljuder.

Min duva väntar.

Kommentarer är stängda

Relaterad och växande osäkerhet.

Publicerat av Daniel Holm den 19 juli, 2010

För tillfället strävar jag fortfarande i viss ovishet. En ny, fast värre typ av ovishet. Jag kom inte in på den utbildning som jag ville och som jag var så säker på att jag just skulle komma in på. Denna förändring raserade mina planer och gav en typ av domino-effekt.

Ingen utbildning = ingen studentbostad. Inte heller något studiemedel vilket leder till en hel del problem. Vissa går lätt att lösa, andra inte.

Denna ovishet, tilllika osäkerhet sätter spår i övriga delar av mitt liv som det är nu. Man förlorar lite av sitt självförtroende. Jag fann mig så sent som i fredags i ett tillstånd som jag inte känt på länge. Att jag inte bara var rakt säker. Att jag kunde ta mig ann allt utan några problem. Att jag inte brydde mig om utgångspunkten eller vad utomstående tyckte om utförandet – vilket för mig, leder till ett klart bättre resultat utan skavanker. Att rädslan för fel var näst intill obefintlig och självsäkerheten gör det som det ska vara.

Men när det är som det är nu så blir saker till något annat. Jag känner mig osäker på framtiden. Jag vet precis vart jag ska någonstans, men jag är osäker på vägen. Osäker på tillvägagåendet osv. Det får mig att känna att allt jag tar mig ann, allt jag försöker få gjort, bara blir värre än när jag började.

Vänliga ord blir tomma. Kärlek blir ömt. Och aldrig ger jag upp, utan jag försöker att fixa det och min osäkerhet fortsätter att få mig att känna det som att det bara blir värre. Jag är övertygad om att så egentligen inte är fallet, men känslan finns där. Tanken, rädslan.

Man glömmer människor på ett vis att det bara jag som felar. Att allt är kritik. Men inget får mig att direkt växa.

Tankar flyger omkring och man söker efter svar.

Jag vet säkert att allt kommer att fixa sig. Så länge som jag har energin och ambitionen. Men tänk om det tar slut?
Jag vet säkert att allt kommer att fixa sig. Frågan är bara när.

Dock har jag absolut inga förhoppningar.

2 kommentarer

Ta sig upp.

Publicerat av Daniel Holm den 13 juli, 2010

Även att saker inte blir som man alltid tänkt sig så kan man ändå få ut en hel massa av det.

Ikväll fick jag reda på att jag inte kom in på den högskoleutbildning som jag ansökte till. Det resulterar i att jag inte har något boende heller.

Dock så har jag uppdaterat mitt CV, sökt jobb, blivit intervjuad, skrivit två nya melodier, en med text, börjat fixa om min hemsida (fuckad upp den, och la ner allt för många timmar på att få upp den igen), pratat med en del vänner och massor mer.

Jag börjar verkligen ta mig ur det. Även att allt är långt ifrån avklarat eller mött, så känns det så mycket bättre. Och jag känner verkligen att jag växer av det. Jag behövde detta. Gå ner mig, få tänka och utvecklas. Jag känner mig starkare igen.

Kommentarer är stängda

Sommarplåga.

Publicerat av Daniel Holm den 12 juli, 2010

För tillfället mår jag inte bra. Inte alls bra…

Det är för mycket som händer och för mycket som tynger en. Tankar över utbildning föråder mig och resulterar i rädsla över allt. Hur det blir med boende, sysselsättning, ekonomin och att mina ambitioner sinar bort.

Går det inte nu så kanske jag aldrig kommer iväg. Jag är verkligen så jävla rädd.

Och även i nuet. Sommaren har inte blivit vad jag tänkt. Halva har snart gått och även att jag har varit med om massor, gjort massor, så har jag inte gjort så mycket av vissa saker som jag har tänkt.

Mina värderingar har lagts om. Vissa saker läggs åt sidan i ovishet medans andra lyfts fram av nyfikenhet.

Jag är rädd att allt kommer att gå åt helvete så hårt att jag kommer få lämna Göteborg.Jag vaknar med dessa tankar och jag har en sådan jävla ångest så det är otäckt.

Trots det så försöker jag ta mig ann alla dessa problem som jag har. Försöker ta mig ann dem och göra något av dem. Att istället för att låta dem tynga ner mig, så ska jag ta mig igenom dem. Få mig att växa av dem. Utvecklas och se bättre.

Jag blev sugen på att söka jobb häromveckan. Då blev jag rädd för det, för att jag tror att jag skulle fastna i arbetslivet och inte komma tillbaka till utbildningen. Vilket skulle vara en mardröm och verkligen krossa mig själv och mina ambitioner.

Nu ser det istället ut som att jag inte har något val. Allting kommer visas denna vecka och jag är både llivrädd, nervös och nyfiken på hur det ska te sig.

Mitt CV är iallfall under uppdatering och jag kommer söka ett gäng jobb för säkerhets skull.

Bara jag kan få bort denna jävla ångest…

EDIT: Precis som jag var rädd för, så kom jag inte in på den högskoleutbildning som jag sökt..

Kommentarer är stängda

Biltuffhet.

Publicerat av Daniel Holm den 7 juli, 2010

Det finns div. typer av oss människor – let’s face it. Och tur är väl det! Dels för samhällets balans och för variation och smak.

En typisk sak angående många killar är deras brist på trafiksäkerhet. Och deras syn på tuffhet och deras fantasi av vinnandet av en ung flickas hjärta.

Dessa killar accelerar vid otillfällen, kör ofta för fort, tutar och kör igenom stan med nedvevade rutor och högsta volym. Jag har många vänner som både gör detta än i dag och som tidigare har gjort det. Och givetvis: ”igenom sig själv, känner man andra” – jag har också gjort en del av detta.

Dock har jag aldrig tagit en sväng igenom stan, sträckt på mig, dragit på ett jävla liv och vevat ned mina rutor. Och när mina vänner gör detta så är det ta mig fan den enda gången som jag känner mig direkt pinsam.

Jag säger inte att detta är något dåligt i sig. Alla behöver sin egna utveckling i dess egna fart, men jag finner det intressant. Över hela beteended. Och inte fan finns det tjejer som skulle falla för en snubbe som kom i en rishög, med allt för hög diskant – i brist på baslåda – och tutar åt dem. Och finns det sådana tjejer, är de då verkligen något som man vill ta med hem till föräldrarna och hålla i handen?

Och det är inte ens att killar för höra att det är tuft – de gör det ändå. Möjligtvis att de triggar varandra, men under alla mina dar och detta ämne så har varenda tjej jag talat med sagt detsamma: ”Löjligt”, ”Barnsligt”, ”Pojkigt”, ”Larvigt”, ”Inte alls coolt”, osv. Och det är det fan inte heller.

När jag tog körkortet så tog det några månader och så började man köra allt sämre. Men ju längre tid det gick och ju närmare man kom till prövotidens slut, ju ofarligare körde man.
Jag förstod att det inte var värt det. ”Tänk om man skulle skada någon. Jag skulle inte kunna leva med mig själv.”

Man ska däremot se skillnaden på att försöka se cool eller tuff ut, mot att själv välja val av enskilda skäl. Jag tycker fortfarande att det kan vara gött att köra lite fortare än vad tillåtet. Dock inte i stan, inte på dagen och inte med andra bilar på vägen. Detta sker dock allt mer sällan.

Och detta med hög musik, nedvevande rutor och ren crusing tycker jag är så jävla löjligt.

Jag har verkligen själv lyssnat på ohälsosamt hög musik under mina bilfärder. Det är skit gött, det är inte det som jag säger. Men när jag kört och lyssnar på denna musik så är mina rutor uppvevade – faktiskt just för att jag inte vill verka som dessa andra killar. Faktum är att jag vill ta fullständigt avstånd ifrån denna typ av pojkighet (och andra. Som sport).

Att köra för fort – medvetet – ta risker – som att bromsa (för)sent – och attt accelerea i kurvor är bara dumt. Kan vara kul, men dumt.

Kort sagt: Ge fan i att utsätta folk i fara och förstöra miljön för att se tuff ut. Ta en promenad och säg istället hej till flickan du annars hade tutat på.

PS. Detta med ”tuffhet” och musik återfinns ju även med folk på bussar eller på andra publika platser. På vischan har man ett jävla liv i sin bil. I stan lyssnar på man på musik med ett jävla liv ur sina hörlurar.

Klart det är gött med hög musik, men jag tror ingen blir imponerad eller attraherad över hur hög decibel du tål.
DS.

Kommentarer är stängda

Att hålla tal.

Publicerat av Daniel Holm den 24 juni, 2010

Den man som jag levt upp med som min morfar, har alltid hållit tal vid firanden, middagar och dyl. Detta har jag nu på senare tid funnit oerhört charmigt och roligt.

Det känns gammeldags och hövligt. I år har har jag själv försökt att själv komma igång med detta kulturiska arv. Inte med direkt framgång då det ofta varit förs spontant eller för seriöst.

Detta år kan bli en skillnad. Tal är numera vackert. Det kan vara en hyllning, ett tack, eller bara en skål. Och nu är det hög tid för mig att själv sätta igång med detta. Att resa mig vid bordet och höja mitt glas.

Det finns så mycket som jag är tacksam över och som jag vill att berörda ska veta om. Postad med Drupal Editor

Kommentarer är stängda

Självhat.

Publicerat av Daniel Holm den 22 juni, 2010

Jag ser mig rent allmänt som oerhört självsäker. Jag kan ta mig ann det mesta och utföra det mycket väl. Men det kommer ändå perioder i mitt liv där jag känner att jag lika gärna hatar mig själv. Nu är ett sådant tillfälle.

Jag kan inte förmå mig om att ta till mig av det goda. Att leka, prata och umgås med andra. Söker mig till enskildhet och istället krossar mig själv.

Egentligen vill jag inget hellre än att vara med på alla gruppaktiviteter, men jag kan inte komma dit. Jag vill och jag försöker, men hela tiden så är det någonting som motarbetar mig. Något som håller mig tillbaka och som drar i mig. Ett intre mörker, en skugga.

Jag känner mig begränsad, förtryckt, förtryckande. Ja, jag känner mig som ett arsel. Det är för mycket. För mycket som händer, för mycket att tänka på. Jag har ingen energi, trots att jag är rastlös och överenergisk. Att jag skulle kunna bestiga berg, men att jag inte får.

Jag hatar mig själv när jag blir såhär. Jag är verkligen medveten om all skit jag håller på med. Sårar, gör folk besvikna. Jag känner mig inte självsäker. Att det bara får ske på mina villkor – något jag förtrycker. Det får inte ske på det vis och jag jobbar hårt för att motarbeta det.

Att så mycket som jag ändå saknat blir till sanning och att jag då lägger det. Att när jag väl tar mig till, eller att det sker på mina villkor, då är det för sent.

Det blir för seriöst. Det blir för oseriöst. Jag finner inte glädjen. Dock att jag inget hellre vill finna den. Jag vill ha mer. Jag vill veta mer. Jag vill känna mer. Prata mer. Leka mer.

Jag gör inget

Jag taggar mig för att komma igång. Säger ”Ta vara på chansen innan det är försent.” Jag rör på mig, försöker, det går åt helvete och jag ger upp.

Mitt liv är en pjäs och jag är arslet.

2 kommentarer

Döden – Så länge skutan kan gå.

Publicerat av Daniel Holm den 20 juni, 2010

Döden är en del av livet.

Jag är inte rädd för döden. Jag tror inte på ett liv efter döden och då finns det heller inget att vara rädd för.

När döden väl kommer så är det inte mycket att göra än att göra sig redo och ta emot den.
Men det är klart att jag inte direkt ser fram emot det. Det finns ännu så mycket som jag vill få se, som jag vill uppleva och som jag vill göra.

Jag är tokig nog och tro att jag kommer att förändra världen. Men andra saker som att få se mina systrar växa upp och bli vuxna kvinnor med familj.
Och givetvis att själv bli äldre, utvecklas, gifta mig, om rätt kvinna kommer till mig och tillsammans med henne få barn, skaffa hus och allt annat som jag anser ingår.
Att bli förälder och äntligen få dela med mig av allt det som jag har lagt på mig under mitt liv. Jag älskar allmänbildning och mycket är för att jag ska kunna svara på alla de frågor som mina barn kommer med.

Även att se mina vänner bilda familjer, få lovande arbeten, utvecklas till enorma människor. Att jag vill kunna behålla kontakten med mina bästa vänner och låta våra eventuella barn få träffas, att våra respektive fruar och män kan komma överens.

Få ut och resa för att se andra kulturer, annat landskap. Såsom regnskogen, pyramider, hav, savanner.

Det finns så mycket som jag vill se innan jag dör, men skulle jag dö imorgon så skulle jag ändå vara nöjd.

Jag tror som sagt inte på ett liv efter döden. När den infinner sig så är det slut. Alla elektriska signaler, alla kemiska reaktioner – de slutar och du är borta. Du finns inte mer och du kommer inte till varken en himmel eller helvete.

Dock har jag en evig rädsla för att jag skulle ha fel och att mitt helvete skulle vara att ligga i ett evigt vakum, utan känsel, döv, blind och fast i endast dina egna tankar.

Men livet är kort. Och man ska ta vara på all den tid som man har. Att vara ute och ha roligt med de som man älskar. Men man måste också få ha sina tysta, enskilda stunder, annars ser man inte kontrasten.

Kommentarer är stängda

Mina tårar.

Publicerat av Daniel Holm den 20 juni, 2010

Angånde dagens kungliga bröllop så ska jag, i denna text, fatta mig kort:
Det var väldigt fint.

Jag kan inte hjälpa att inte tänka på min framtid och min framtida bröllop. Kommer jag en vacker dag att gifta mig? Jag är övertygad om saken och för at inte heller gå in allt för mycket på just bröllopsämnet (då även det är hämmat för ett separat inlägg) så vill jag gifta mig.
Att få dela med mig av min kärlek i en festlighet. Att hålla det formellt med uppklädda gäster, mat och tal.

Jag vill så gärna fälla mig en enskild tår, denna kväll.

Dels är det för en ovishet jag känner för framtiden. Men det är också för aktuella händelser som får mig att skaka av ohygglighet. Men det är likaså för lycka.

Som så många gånger förr så har jag uttalat mig om hur lycklig jag känner mig. #luckiestman har flertalet gånger dunkat mig varmt i ryggen och det är inte för intet som jag känner så. Jag håller helt seriöst på att börja gråta för den lycka jag finner mig i.
För den kvinna jag älskar och som hela tiden finns där för att kyssa mig, att hålla mig i handen, för att hjälpa mig med sitt förnuft och för hennes kärlek till mig.

Det är tårar av lycka som vill ut och som är så nära. Men då de inte är ensamma så väljer de att inte komma alls.

Vem är boven? Jag är idealisten.

Kommentarer är stängda