Etikett: Tankar

Krig hemma som i utlandet.

Publicerat av Daniel Holm den 26 oktober, 2010

Det är två typer av skjutningar som har uppmärksammats den senaste tiden.
Den ena är den unge svenske mannen som sköts ihjäl och två till skadade i kriget i Afghanistan.
Det andra är skjutningarna i Malmö.
Det är helt klart den sistnämnda som är det som jag blir oroad och som jag tycket är viktigast.
För det är såhär: I Afghanistan är det i krig. Dessa skadade och dödade svenskar var/är soldater som representerar Sverige i ett krig. I ett krig. I krig krigar man och man löper per automatik risk för att dödas. Det är något som dessa unga män borde och lär vetat om och det är något vi alla andra också måste förstå.
Visst är det tragiskt att människor dör och jag kan inte tänka mig hur personens närmaste måste känna sig, men, tragiskt nog, så är detta hur det fungerar. Man kan fråga sig om dessa män dödat någon och hur den dödas närmaste känner för det. Vad sägs om sorg och ilska?
Däremot så förstår jag rubrikerna i den mening att det inte är så ofta som svenskar dör i krig – vilket underbart för att vi ska ju vara en krigsneutralt land. Vi har inte varit i krig på ett par hundra år. Vi hjälpte Finland med 8 260 frivilliga svenskar under det Finska Vinterkriget, men det var ju inte direkt Sverige som var med utan frivilliga.
Nej, det otäcka pågår nu i Malmö där fem skjutningar på fem dagar har inträffat. Polis har ingen aning, trodde att det kanske var flera skyttar, men tog det sedan tillbaka. De utger också att kriminella gäng nu är ute efter skytten vilket inte gör saken bättre.
Våld föder våld och gör saken direkt sämre. Oskyldiga löper då större risk att utsättas. Nej, låt polisen göra sitt jobb. Dock behövs samhällets stöd och vidare dess tilltro för att polisen kan sätta dit skytten/skyttarna. Men folk kan fortfarande hjälpa till för att saken ska gå bättre och/eller snabbare.
Skottlossningen måste helt enkelt stoppas! Det är rent fruktansvärt att något som detta har skett och fortgår i Sverige.
Det är här som skott i allmänhet är ovanliga och där folk dör av det är det riktigt otäcka. Det är sådant som inte sker och det är precis så det ska vara.
Urban Anjar skriver detta på sin blogg, och jag kopierar det direkt för det var oerhört bra skrivet:
Däremot är det viktigt att nya skjutningar förhindras. Det kan göras om många rör sig i stan. Om hundägarna tar en sväng med jycken genom de skumma buskagen, om hemvärn och orienterare övar skallgång i parker och skogsområden. Om fackföreningar och partier uppbådar sina medlemmar till nattvandringar. Om Lottakåren serverar kaffe till nattvandrarna. Om präster och imamer går ut och möter sina församlingsmedlemmar ute i natten. Om jägarna sätter sig på pass — men utan vapen förstås. Om alla som har en kamera tar nattbilder på alla som är ute och rör sig om de som hellre kör bil skaffar en sökarlampa och glider omkring och kollar. Om Röda Korset finns därute och plåstrar om alla skavsår. Om alla rädda och ensamma får sällskap på vägen hem. Om det händer blir det väldigt svårt för det fega aset att smyga runt och skjuta folk i ryggen. Att det dessutom gör livet surt för inbrottstjuvar och våldtäktsmän är en ren bonus.

Kommentarer är stängda

Kritik.

Publicerat av Daniel Holm den 24 oktober, 2010

Detta med folk och kritik är oerhört intressant. Hur folk kan ställa sig direkt emot saker bara igenom att höra en sammanfattning av saker och att den sammanfattningen inte överinstämmer med deras egna syn på saken. Eller sin grupp.
Som nyheten hos DN om prästen Einar Gelius, Norge som skrev en bok om ”Kåthet och lust i Bibeln”.
Detta är ett praktexempel då det står i texten att Ole Christian Kvarme, biskop i Oslo stift, inte gillar boken – trots att han inte har läst igenom den. Det strider mot den vanliga synen på sex inom kristendomen, och trots att det är skriven av en präst, så håller givetvis inte andra kristna med eftersom det strider mot deras tro, som för dem är ortodox.
De lär ju inte ge boken en chans för läsning ens.
Jag är dock väldigt intresserad av att läsa denna bok då jag inte alls är troende. Det blir mer objektivt och jag finner det bara intressant, inte bara för att jag faktiskt haft en relativ kristen barndom, men också just för att det är ett kontroversiellt ämne.
Men det är ju givetvis inte bara här som folk är kritiska. Det gäller överallt när det strider mot något som man antingen har en spontan uppfattning till eller som man håller hårt på sedan tidigare. Inte bara i faktamässiga frågor utan även i perspektivsfrågor.
Detta är ingen smutskastning, jag vet ju själv hur det är och hur man fungerar och också hur jag upplever att andra fungerar.
Ibland kan man bli rakt offensiv för att upprätthålla något som man egentligen inte bryr sig om. Det är synd ur flera perspektiv.
Både för den som kanske kommer med en idé, men blir nedslagen för att den andra parten tycker att den är ”dum” och för att denna part tycker att det är ”dumt” för att det strider mot en tidigare uppfattning eller tanke för något.
Man ska inte kritisera saker innan men vet mer om det. Som också herr Gelius säger i slutet av DN-artikeln:
– Läs boken först så kan vi ta samtalet sedan.
Kritisera inte smaker innan du själv har smakat. Inte musik du inte lyssnat på. Som alla som inte tycker om Håkan Hellström musik. De anser att han låter som någon som stryper en katt. Och visst har han inte sjungit så bra förr – men nu sjunger han fantastiskt. Hans första skivor, som kritikerna till herr Hellström troligtvis bygger sitt snack på, sjöng han inte heller så bra på – för det gjorde han ju inte. Men jag älskar ändå hans musik. Hans passion tycker jag är oerhört tydlig och det är det som gör musiken så fin. Texterna, musiken och passionen. Dessutom var det ju lite hans grej att sjunga falskt. Men det är(/var) vackert.
Jag kritiserar också viss musik, men inte innan jag har byggt upp en ordentlig grund för det. Alltså en riktig anledning till att inte uppskatta den och då heller inte lyssna på den.
I motsatt riktning, vilket är väldigt ironiskt, så är människor istället inte särskilt källkritiska när det kommer till media. Man tror oftast rakt upp och ner på det som sägs i medier av olika slag. Vilken ibland kan vara dumt. Personligen så lade jag av att läsa Aftonbladet för ett par år sedan för att det var för mycket underhållning och för lite ordentliga nyheter, plus att jag ansåg att de kör hårt på framing och vinklar det så oerhört. Jag kunde inte lita på dem.
Och att man gärna tror på historier som ens nära och kära berättar – även om de kan låta osannolika.
Det är intressant detta med kritik i alla dess former och jag skulle kunna skriva massor mer.
En intressant läsning i bokform om källkritik är boken ”Källkritik” av Torsten Thuren. Verkligen jätte bra bok!
Och slutsatsen är att man ska vara kritisk till saker och ting, men inte så att det skadar varken en själv eller sina medmänniskor. Det ska alltså inte vara i dumhet som man kritiserar vad det nu än handlar om.

Kommentarer är stängda

Söndagar.

Publicerat av Daniel Holm den 24 oktober, 2010

Ja, söndagar. Veckans vilodag. Jag är inte speciellt kyrklig eller alls religiös, men jag ser ändå söndagen som något speciellt.
Det handlar inte alls om religion eller något som skulle kunna relatera till det, utan det handlar om att det är veckans sista dag.
Söndagen borde ses som ett vändande blad. Det är ett skifte av dagar och skapar en fortlöpande framtid – igen.
En ny vecka, nya utsikter – full med möjligheter!
Söndagar är en vilodag och det är precis det som man ska ha den till. Bara slappna av. Var bakis om du vill, se en massa filmer. Träffa lite släkt och/eller vänner. Mys ihop dig i soffan med din älskade.
Du kan ju givetvis göra vad som helst, som att plugga eller städa med. Men det är skönt att göra det avslappnat och lugnt.
Söndagar är något fint och ska uppskattas.

Kommentarer är stängda

Kostymer.

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2010

Idag är den internationella kostymdagen (suit up day) och givetvis är jag uppklädd helt i firande av denna dag.
Dels för att jag tycker att det är en rolig grej, dels för att jag älskar karaktären Barney i serien How I Met Your Mother och dels för att jag tycker att kostymer är skit snyggt och att jag är riktigt snygg i dem.

Men faktum är att det verkligen inte alltid ha varit så. Jag har innerligt avskytt kostymer – finkläder över lag. Velat klä mig sletet och rockigt.
Sa att jag ville ligga naken i min kista om/när jag dog och skulle begravas.

Det har aldrig varit någon kultur för kostym omkring mig. Inte av far eller andra män i min familj. Inte av vänner. Och, troligtvis lite efter att jag är uppvuxen på landet, så har kostymer relaterat till stadsbor – alltså förakt och fördom. Men tiderna ändras.

När man skulle sluta nian så skulle man tydligen ha kostym på sig. Jag tror minsann att alla hade det. Och det var snyggt – min första kostym. Kostym är dock relativt dyrt. Man använder det ju faktiskt inte så ofta – vanligtvis. Men jag vill det! Jag använde dock inte min första så mycket i början, men är glad att jag hade den nu i efterhand.

Inför studenten köpte man sig en till kostym och ville ha en som inte var som den första. Jag minns att jag ville spexa till det hela en liten, liten del och tog en rosa slips. Efter det så började vi av någon anledning att använda kostym oftare inom gruppen. Eller egentligen var det jag som fick för mig om att jag ville ha det oftare.

Jag låter det vara osagt av vad som kan ha påverkat mig för jag minns inte riktigt när det startade. Vi började ha grabbmiddagar i kostym – några av oss iallfall. Jag ville ha kostym vid tillfällen utöver de vanliga. Jag hade ju börjat använda skjortor till vardags och då vill man ju vara lite uytterligare klädd vid högtider och andra speciella evenemang och händelser.

Kostymen/kostymerna dök fram lite då och då. På kalas, bröllop, midsommarafton, julafton, speciella kvällar, när jag vill överraska min flickvän med en ros på stan och dyl. Jag trivs i dem och känner mig, på ett mycket bra och positivt sätt, formell, sofistikerad, stilig och lite klassisk. Jag vill ha fler kostymer. Jag tittar gärna på dem och det är det enda klädesplagg (även om det egentligen är flera) som jag är intresserad av när jag är på stan. Jag vill ha tradionella gubbgrejer. Gråa kostymer i grovt tyg.

Jag tycker inte att kostymer behöver eller är synonymt med affärsmänniskor. Jag tror verkligen inte att jag är influerad av varken det eller USA. Det har nog mer blivit att det inte är vanligt med folk i mina kretsar, eller ålder att ha kostym och jag gillar det. Jag klär mig gärna med den. Kombinerar med slipsar och skjortor. Det är fantastiskt och det är roligt!

Men jag försöker inte smita undan med att jag tycker det ser mer respektabelt och ordentligt ut, för det gör det ju. Det hela med att de ska ha sina vikstreck och att dessa måste bevaras så man måste vika dem speciellt och hänga dem. Att man inte kan tvätta dem hur som helst. Det är mer jobb och därmed ett annat värde. Jag älskar jeans, jag har det alltid när jag inte har kostym – vilket inte är så ofta som det kanske låter – och har alltid haft. Men det är ju slit och släng-kläder.

Kläder som jag kan springa i för att spela fotboll, basket, klättra i träd, leka i gräset, kasta mig i buskar eller vad fan som helst. Nog att jag har klättrat i träd och kraschlandat i gräs med kostym med, men det är ändå ett platt som jag generellt sett är försiktigare med än andra kläder där jag inte bryr mig.

Kostym är syggt och det kommer jag säkerligen att fortsätta med.

3 kommentarer

Sommarens sista dag.

Publicerat av Daniel Holm den 31 augusti, 2010

Idag är sommaren 2010s sista dag. Det har varit en händelserik sommar och när jag nu tittar tillbaka på den så är det en av de bästa sommrarna i mitt liv.

Jag hade en lista skriven med saker som jag skulle ta mig ann under denna period. Saker jag ville göra, lära mig, se, känna på. Inte riktigt allt är avklarat, men i gengäld så har det tillkommit saker som inte alls fanns med på listan och som alltså utförts.

Det har varit en god sommar med lite av allt. Glädje, ilska, kärlek, rädsla, ovetskap, trötthet, plågande, energi och så mycket mer så jag ens inte orkar göra annat än att skrapa lite på ytan.

Min kärlek till min flickvän, Amanda har vuxit och fortsatt att växa. Hon är mer än jag finner ord till. Jag är satt i en loop där jag upprepar mig för att jag måste få ur mig mina känslor för henne i ord för att jag är rädd att jag ska explodera i annat fall.

Jag har även fått tiden att umgås med såväl hennes, som min egna familj. Och likaså våra vänner. För några veckor sedan så tog vi oss även en liten mini-semester, tilllika roadtrip och åkte till Västervik, Söderköping och Lidköping. Träffade släkt och vänner, tittade på kyrkor, drack öl och bara pratade.

Jag har dock inte bloggat så mycket som jag hade tänkt. Men jag har skrivit en del musik istället. Och fotande har det blivit en del av med likaså. Saker utvecklas.

Jag har fått jobb, inte fått jobb, inte blivit antagen till skolan, blivit antagen till skolan, inte haft någonstans att bo – men nu. Nu har jag någonstans att bo.
För en dryg vecka sedan flyttade jag in i min helt egna lägenhet! Det känns faktiskt fortfarande lite overkligt. Att ligga i sin egna säng, i sin egna lägenhet och lyssna på sin egen musik ur sina egna högtalare och är för sig själv. Det känns mycket, mycket overkligt. Att någon i princip skulle komma och ta iväg allt ifrån mig igen, när som helst – men det ska ingen. Detta är mitt.

Hyran är fantastisk, det är rätt stort, ett litet kök, badkar och mitt.

Imorgon börjar jag på Göteborgs universitet. Likaså det, känns fantastiskt! Jag ska börja på universitetet! Börjar med en enskild kurs; Idéer och Opinion. En stadsvetenskaplig kurs om demokrati. Ska bli oerhört intressant.

Idag var årets sista sommardag. Imorgon är det höst, skolan börjar och med det; allvaret. Lära sig mer nytt och på ett nytt spännande vis. Livet går vidare. Snart fyller man år och då är det stort kalas! Och jag och Amanda firar sex månader därefter.

Jag känner mig nästan som liten skolpojke igen. Det känns bra.
Jag är trött och ska nu strax sova. jag ville bara ha sagt att denna sommar har varit underbar. Även att jag under tider mått skit, inte kunnat sova eller äta, så mår jag nu underbart. Man måste verkligen nå botten innan man kan resa sig igen. Och rest mig har jag.

Utbildning, lägenhet, säkerhet och kärlek.

Livet.

1 kommentar

Another lifetime.

Publicerat av Daniel Holm den 10 augusti, 2010

Ibland kan jag känna en saknad efter ett annat liv. Ett vuxet liv med allt vad det innebär. Ett annat ansvar, andra värderingar .
Bara på ett år har jag ändrat just vissa värderingar och lagt på mig nya önskningar och tankar och de resulter i så helt skilda tankar idag.

Tankar om barn och mig själv som förälder, men framförallt ett liv med fast, stadig ekonomi och tillsammans med en kvinna av mina drömmar.

Kunna resa, se världen, köpa hus, bygga ett fundament inför en familj och sedan skapa den. Julfirande med skrattande barn, sommar med semestrar.

Att komma iväg ifrån denna jävla värld, tillika del av livet som man befinner sig i. Misförstå mig inte, jag önskar mig inte härifrån för jag uppskattar sannerligen allt som denna tid har att erbjuda mig och jag måste ha den för att kunna bli mogen, för att komma dit jag vill. Och att det dessutom är en del, en fas som aldrig någonsin kommer igen.

Men ändå så känner jag saknad efter något jag aldrig upplevt. Och kanske är det inte bara mig själv som jag önskar ansvar utan mina vänner. Mina nära och kära.

Jag är vuxen i sig, men jag kan dock bli mognare. Dock inte i den tradionella bemärkelsen att gå förlorad om så mycket. Att glömma bort sig.

Jag vill minnas allt vad det var och le när jobbiga fjortisar eller överdrivet tuffa grabbar högt berättar sina senaste bravader. Jag är där idag, redan.

Inte skaffa barn för att själv få leka med leksaker – jag kan leka med dem idag med.

Att lägga på sig en annan erfarenhet, att komma så långt att man har den värdiga respekten, få förändra. Bli accepterad på det sätt som jag redan idag är värd.

Få bygga mitt drömhus. Planera en framtid. Bli gammal och gunga på min gungstol. Läsa och utbilda.

Kommentarer är stängda

Evil in a Closet.

Publicerat av Daniel Holm den 10 augusti, 2010

Ibland kan man finna sig så insmetad i texter, i låtar. Att man kan personifera sig med dem. De kan vara texter av lycka eller av olycka. Kanske båda. Man har dem, man lyssnar på dem, man ser sig i dem.

Jag har fastnat oerhört mycket för In Flames Evil in a Closet. Jag funderar på hurvida jag är min egen ondska. Att jag bringar mig själv min egna olycka. Kanske är det så och kanske är det inte. Oavsett vilket så ser jag det som mänskligt och jag skiter i vilket. Det viktiga i vår natur är att vi ska vara medvetna om sina brister och ifall de är brister som sårar andra på ett omotiverat vis, hålla dem i schack.

Däremot ska man inte göra det för motverkande. Inte göra det bara för att det är brister – för alla har vi dem. Att prata för mycket, för mycket om djupa ämnen, för mycket drickande, för mycket ondska, för mycket vänner, dålig prioritering, dåliga vänner, lättirriterad, känslig. Alla har vi brister och vissa kan man eller ska man inte förändra. De gör oss mänskliga och det som är viktigt är att kanske istället leva med dem men inte låta sig påverkas i en sådan allvarlig grad.

Att finna människor som inte direkt måste tycka om dem, men ändå accepterar dem.

We were one in words
You finished my sentence
I can never attract tomorrow
It pushes me aside

I sink in waters deep
Your presence kept me floating
Far from depths where secrets lie
Maybe in another lifetime
I could be the first you meet

I once read a poem
Held my breath
But that moment’s gone
First time I felt life somewhat hurts
I need an option, a reason and some hope

Yell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say… I wish that I could be your evil… your evil in a closet

Yell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say… I wish that I could be your evil… your evil in a closet

Om jag nu är min egna ondska i min garderob vad är då din?

Kommentarer är stängda

WikiLeaks, barnporr och demokrati.

Publicerat av Daniel Holm den 8 augusti, 2010

Ni har väl inte kunnat gå miste om WikiLeaks efter de senaste debatterna. WikiLeaks är helt enkelt en sk. ”Whistleblower”-sida för bla. journalister, där nu över 90 000 hemliga dokument har blivit läckta och nu ligger lagrade för vem som helst beskådning.

Bla. så kan läckor nämnas som ”Collateral Murder” som är en läckt video ifrån den amerikanska militären där en Apache-helikopter skjuter och mörder ca 18 människor, inklusive två journalister som jobbade för Reuters.

Detta har både blivit och kommer förhoppningsvis att bestå som ett av den moderna tidens absolut viktigaste demokratiska verktyg. Men sidan, som är ytterligare ett bevis på den kraft och sökande efter rättvisa och oskymmande demokrati som finns hos människor världen över, är skapad av Julian Assange har givetvis skapat starka reaktioner ifrån just den amerikanska militären och med Pentagon i spetsen.

WikiLeaks har sina servrar i Sverige och hos PRQ, som tidigare hade The Pirate Bay som kund. WikiLeaks är hostad här i Sverige just för att vi har sådana beskyddande lagar för journalister och sk. ”whistleblowers”. Dock vet vi att USA tidigare har pressat fram nedstängingar av viktiga demokratiska verktyg här i Sverige. 2006 så tog svensk polis ned The Pirate Bay efter påtryckningar av Vita Huset. Nu när WikiLeaks innehar dokument ur USAs självaste hjärta så lär det bli än mer livat än när en mediaindustri hävdar att de förlorar inkomster.

Denna gång får vi dock hoppas att våra folkvalda politiker har lite mer ryggrad och inte tilllåter sådana utpressningar igen. Vi har, som sagt, oerhört beskyddande och viktiga lagar för just denna typ av journalism och källor, inte ens USA med Pentagon, ska få rubba dessa.
Piratpartiet vill bla. se en formell ursäkt efter Pentagons hot.
Och om inte annat så har Piratpartiet lovat WikiLeaks både bandbredd och serverutrymme och att aldrig falla för påtryckingar.
De har redan givit The Pirate Bay bandbredd och tänker vidare hosta The Pirate Bay under en diplomatisk imunitet inifrån riksdagen. The Pirate Bay är idag en oerhört viktig opinionsbildare.

Det är inte heller svenska politiker som borde ana oråd, eller WikiLeaks skapare, Julian Assange, utan också Bradley Manning, som tros ha läckt alla dokument till WIkiLeaks.
Det är bla. folk som vill se honom avrättad.

”He basically argues what I’ve talked about before: that Wikileaks is distributing classified information and putting America, American troops, and world diplomacy at risk.”

Sanning är snarare att USA lär få sona för sina lögner och fula knep tillsammans med dess mörkerläggande. De har helt enkelt satt sig själva i fara och har bara sig själva att skylla för läckor som dessa.

Piratpartiet släppte sin manifest, eller sjökort, för en snar vecka sedan och det gick snabbt för media att mistolka den i kombinatioon med ett jävligt klantigt uttalande av Rick Falkvinge under en intervju med Ekot. ”Piratpartiet vill laglisera barnporr”, stod det – något som vi givetvis inte vill. Och som absolut inte jag vill! Misledandet handlade om att vi inte vill ilagligsera konst som innehåller minderåriga personer i nakna scener.

En lag tillkom nyligen, vilket gjorde just detta. En mangavetare blev dömd häromdagen och material som det olagligt för att innehållit just detta. Tankar eller kultur ska inte förbjudas. Vad som däremot ska vara olagligt och är olagligt är faktiska bilder eller material på utsatta barn eller minderåriga. Inte heller bilder eller material i barnpornografiskt syfte.

Manifesten ska nu skrivas om under en veckas tid för att öppna upp och redigera det hela på ett med demokratiskt vis. Och förhoppningsvis stoppa sådana här typer av misförstånd.

Energin ska läggas på att hjälpa faktiskt utsatta barn, inte att stoppa människors tankar. Att övervaka och förbjuda tankar på ett sådant vis är ytterligare ett steg mot ett samhälle som inte jag, och som jag inte heller du, vill vara med om.

Kommentarer är stängda

När jag varit mig själv.

Publicerat av Daniel Holm den 4 augusti, 2010

Spann vidare lite på detta med att när jag har känt mig som mig själv den senaste tiden. Mer eller mindre fullständigt som mig själv. Alltså då som oro över div. saker och dyl. är som bortblåsta.

När jag somnar med Amanda tätt intill mig eller drunkar i hennes ögon eller famn.

När jag på arbetsintervjun i fredags.

När jag promenerar fritt utomhus i min ensamhet.

När jag får umgås med mina vänner ifrån mina hemtrakter.

”Det finns dalar och det finns berg” (Malin Hartzell) och jag tror minsann att jag bestigit mitt nu.

EDIT: Jag listade inte saker som får mig glad här utan de situationer som jag faktiskt slutat upp att oroa mig vid den senaste tiden. Ni måste se den skillnaden. Det är ingen lista med att de som inte finns med på den borde känna sig stötta utan tvärtom. Det är en lista av oro där jag helt enkelt visar att det är vid ytterst få tillfällen som jag verkligen varit tillbaka på mitt rätta kjöl.

2 kommentarer

Kanske är jag någon annan…

Publicerat av Daniel Holm den 4 augusti, 2010

Jag har, som nämnt så många gånger tidigare, inte mått så jätte bra den senaste tiden. Sämre har jag kanske mått, men inte bra. Att det blir en ond cirkel har jag också pratat om och det har slagit mig att en ytterligare del i denna onda cirkel är en tanke om mig själv att jag kanske förändrats.

Förändringar ser jag generellt sätt som bra. Att man inte ska bli inskränkt och fastna i allt för många mönster, tankar och dyl. Detta utesluter dock inte att man behöver disciplin eller säkerhet i just mönster av andra typer. Men att ändå inte bli grå. Inte fastna på dåliga vis. Dåliga vanor. Dåliga tankar, eller perspektiv.

Jag är rädd att jag förändrats på ett dåligt sätt. Att jag har förhårdnat på ett sätt som jag inte vill ha mig själv. Kanske är det bara jag som inbillar mig, jag som tänker för mycket – för sanningen är att jag gör det. Men kanske är det sant. Att jag ibland kan vara direkt otrevlig. Både mot nära och kära, såväl som okända.

Det är inget medvetet och alltså inget som jag gör oprovocerat, utan jag säger helt enkelt ifrån på platser och av händelser som jag aldrig tidigare gjort. Det kan ses som bra och i sig är det även det, men kanske inte på de vis som jag ibland gör.

Jag vet att det hela beror på att jag automatiskt behöver skydda mig själv ifrån att krossa mig själv allt mer, och det är inte så att jag inte tar mig ann kritik, utan jag har bara påbörjat en ny väg att säga ifrån. När saker inte är okej, när saker rakt inte uppskattas. Att man säger så man tycker.

Över lag så tycker jag det är jätte skönt att jag inte längre tar skit bara för att ta det konstruktivt oavsett kritiken, men jag vill ha en annan ställning till det. Jag tar mig fortfarande ann all typ av kritik som konstruktiv. Jag uppskattar det innerligt och växer verkligen av det. Det är mer opassande och oprovocerade som jag sätter ner foten på.

Nu under tiden som jag skriver detta så känna det verkligen inte som att det jag gjort varit så farligt, utan saker som jag bara tänker på för mycket och oroar mig för – vilket är precis anledningen till att jag skriver det. Jag har mycket som vill ut, som behöver komma ut just för att jag ska sluta oroa mig.

Som senaste tiden har jag verkligen funderat på om jag har förändrat mig. Inte bara av denna anledning som jag skrivit om ovan, utan så mycket annat. Att jag börjat tystna, att jag inte skrattar på samma sätt. Inte tar till mig saker. Och om jag gör det så är det helt fel saker. Jag tänker verkligen sönder saker. Ser saker i handlingar som inte finns. Läser mellan oskrivna rader. Jag ser mig ibland som ett riktigt arsel och jag oroar mig så mycket för hur några av mina nära och kära ser mig att jag inte klarar av mig själv. Jag lägger så mycket energi på det så att det inte finns kvar någon för att faktiskt bara slappna av.

Kanske känner jag mig fortfarande så ny. Inte helt hemma med sällskapet. Och det beror inte på dem, och inte att de inte släpper in mig. Det kanske är jag som inte släpper in dem? Faktum är att jag är ibland kan bli väldigt rädd för att jag verkat bli något som jag ifrån början inte var. Just för att jag tycker att jag förändrats. Jag vill inte att de ska få en ny bild som jag ser som felaktig av mig. Vanligtvis så anser jag att man får ta mig som jag är. Att jag tycker att jag är en god människa och är väldigt självsäker i det. Men när jag kan se mig själv som mindre god, att jag låser in mig, sätter upp en ibland ilsken mur – av energibristen – så trivs jag varken med mig själv eller med att folks bild av mig förändras till den. Jag tänker för mycket.

Allt tänkande är dock inte till ondo. Till slut så kommer jag fram till slutsatser. En av dem är ironiskt nog att jag måste sluta tänka så mycket och helt enkelt gräva ner mig, men andra som att en given anledning till att saker blir som de blir är för att jag inte äter ordentligt. Jag har mått så dåligt att jag inte orkat laga mat till mig själv. Med andra i närheten så lagar och äter jag mer än gärna. Men för mig själv så spelar det kvitt. Att jag gör så mycket utan att ha bränslet.

Det sköna är dock att när man väl inser saker som dessa är att de fort förändras och jag började direkt att börja äta mycket bättre. Mycket bättre! Och det är egentligen inte så farligt som det kanske låter. Det har bara varit mycket så prioriteringar har varit förändrade.

Men jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag är verkligen påväg tillbaka! I fredags på min arbetsintervju så kände jag verkligen att jag var tillbaka. Det var hela och fullständiga jag som satt där. Inga som helst oroande tankar, min självsäkerhet lyste som förr och problem var som bortblåsta för tillfället. Släppte all som inte var och inte är varken relevant eller egentligen värt att tänka eller oroa sig för.

Det var ett fantastiskt steg och känsla och den tillsammans med situationen fick mig så tillbaka. Det tillsammans med att jag nu har skrivit av mig mycket av mina inre tankar som inte annars kommer ut, får mig att nu må så jävla toppen! Det har varit en underbar dag idag och när jag tänker tillbaka på den så har det varit jag. Jag hela dagen. Som i fredags och som i torsdags. Det känns fantastiskt. En god cirkel.

Så underbart allt känns nu! Nu är jag redo att ta mig ann världen igen!

Kommentarer är stängda