Etikett: Tankar

Börja programmera igen?

Publicerat av Daniel Holm den 26 september, 2009

Fy fan vad sugen jag är på att börja programmera igen, det liksom kryper i mina fingrar. Började tänka på en typ av online-galleri med specifika rättigheter för bilder osv. Borde inte vara allt för jobbigt att fixa. Lista filer, skapa en miniatyr, länk till orginalbilden och en databas med rättigheter – fint.

Det är så fint att även utveckla något som man själv har behov av och sen kunna ge bort det så att flera som kanske har samma eller liknande behov också får ta del av det. Och att utveckla något i form av ren kod i ett text-dokument och se vad det sedan gör, är helt fantastiskt.

SixA gick ju lite i stöpet, även om jag funderar på att byta namn på det och leka vidare med Filipes källkod. Han slutade prata med mig och körde sitt eget race.

Sen så ska även denna sida få sig ett ansiktslyft. Har tänkt göra ett lite mörkare tema, kanske grått. Kanske något skoj så att det blir lite mer dynamiskt tema, lite toningar osv. Det är jag väldigt sugen på.

Vidare har jag även mitt OpenCalendar att sätta tänderna i. Såg ett projekt där de försökte samla lite av Googles webbtjänster, fast i öppen källkod och göra som en egen online-svit av det. Kanske kan man få med OpenCalendar i det.

Jag är även lite sugen på att göra ett jävligt läckert, OS X-influerat drop-image-convert-program. Bara en ruta där man ställer in konverteringsmöjligheterna och sedan bara drar en fil till den. Lite för skoj, även det.

Vilket fall så är jag sugen på min nya laptop som ska komma nu under veckan, och att börja programmera.
Programmera är lite som att skapa ett barn. Man skapar det, föder upp det och låter det utvecklas, blir lite som ens bebis.

Utveckla är underbart – kanske skulle man börja måla också?

Kommentarer är stängda

Gratulerar Matilda, 16 år!

Publicerat av Daniel Holm den 25 september, 2009

Grattis, min kära syster, idag fyller du hela 16 år. Jag minns tyvärr inte allt för mycket ifrån min 16-årsdag mer än att morgonen i min första, egna lägenhet var fylld av tomhet. Mer minns jag att du, Matilda, tillsammans med mor och Amanda, ringde och sjöng för mig. Minns även hur mina vänner återigen glömt det ;p. Jag mindes att jag kände mig rätt vuxen när jag fyllde år, även att jag nu, fem år senare, vet att det inte var fallet. Man ska aldrig skynda med att växa upp, den dagen kommer och den kommer att gå. Dagarna kommer då du önskar att gjorde mer, eller gjorde det annorlunda. Nu är jag fortfarande mycket ung, och har en lång tids lekfullhet kvar, men det finns ändå saker man har lagt på sig och erfarat under åren. Ta vara på det och ha det jävligt kul, oavsett vad någon anknyt säger. Möjligtvis förutom att du ser allt för rolig ut när du sminkar dig (ni vet det här internet-klippet där en brud har samma sanslösa posé i hundratals bilder). Grattis och kör hårt!

Kommentarer är stängda

Taskigt bloggande.

Publicerat av Daniel Holm den 25 september, 2009

Fan vad dålig jag har blivit på att blogga – eller åtminstone posta det som jag faktiskt skrivit, för det är en del. Men vissa ämnen vill jag helt enkelt hålla en högre kvalitet med och vissa känns det helt enkelt inte klart med. Vilket fall så ska allt bli bättre framöver. Dels för att jag på sätt och vis fått mer tid och dels för att jag betalat min nya Zepto laptop. Förvisso kan köpet ses som ett resultat av det förstnämnda. I framtiden så kommer jag nog återigen att bli mer aktiv, generellt sett, på internet. Ska gå in hårdare för både Piratpartiet och Ubuntu – bortsett ifrån min hemsida och utbildningen, förstås. Sprida mer tankar, åsikter och framförallt erfarenheter och kunskap är något som jag ser fram emot och ska bli jätte roligt!

Kommentarer är stängda

Göteborg.

Publicerat av Daniel Holm den 20 september, 2009

Nu har jag bott i Göteborg i två veckor och två dagar. Jag har varit både närvarande och frånvarande i staden då jag varit i mina hemtrakter och Linköping under min födelsedag för lite mer än en vecka sedan, men jag har fortfarande haft mitt rum med mina prylar där i två veckor och två dagar. Jag lever fortfarande på den första kvällen.

I tisdags flyttade Marcus med över landet när jag skulle tillbaka och vi har haft skit kul hittils. Varit ute och utforskat staden, dess nattliv, mm. I fredags var vi på Liseberg och såg på Håkan Hellström, även att vi inte såg allt för mycket, men gött spelande var det verkligen, precis som det alltid är med Håkan och hans grabbar. I går var vi tillbaka på Liseberg och åkte Uppswinget, Balder och Höjdskräcken – fantastiskt.

Hoppade även in på Evert Taubes värld och blev helt till mig! Det fanns så mycket information och älskvärda ting där inne så jag ville egentligen inte gå. De hade verkligen fått till det där inne. Dagarna innan fredag och lördag har mest bestått av en öl här och där på div. krogar på bla. Avenyn, Linnégatan och Andralånggatan och en massa plugg – Matteprov imorgon.
Dock så måste en ytterligare sak tilläggas till denna underbara vecka; Jag och Marcus delar ett rum hos en kille och vi tre åt vildsvin som Jocke (killen vi bor hos) hade skjutit och som Marcus (kock) lagade till. Är nog det näst, om inte godaste jag någonsin ätit. Står mellan en annan rätt som kocken Marcus lagade på sin 20-årsdag – Black & White.

Jag kan, med handen på hjärtat, säga det att jag stormtrivs i Göteborg. Det finns så mycket att upptäcka och uppleva. Jag ser förvisso att vi har fått se rätt mycket redan under denna vecka, men det är självklart helt omöjligt att redan sett allting som finns att se, och jag ser fram emot mina kommande fem-sex år. Ska nog ta och läsa lite lokal historia.

Komiskt nog när vi satt oss vid tvn för första gången denna vecka, så var det här programmet om det svenska språket av Fredrik någonting, och han var och talade om just Göteborg – fantastiskt. Fick man lite språklektioner för ni ska veta det att jag ska gå in hårt för att börja prata göteboska.

Och sen har vi givetvis dagens huvudämne om Göteborg; Att de sägs vara så jävla glada. Naivt nog så måste jag nog faktiskt säga att de är. De ända som jag pratat med som varit otrevliga (alt otrevligare) den senaste tiden har varit flickorna på CSN. Av alla de nya människor som jag har mött de senaste veckorna så har en enda varit mindre trevlig, och det var en trött tjej på IKEA. Alla andra har varit jätte trevliga och hjälpsamma. Men jag har en teori om just detta;

Varför folk är så trevliga och är så trevliga i Göteborg är för att de förväntas vara trevliga. Göteborg som helhet är fylld av folk ifrån hela Sverige. Folk som vill studera, leva livet, söka nya spännigar och arbeten. De väljer Göteborg för deras goda rykte och vill givetvis inte vara sämre när de kommer dit, så de är jätte trevliga mot alla människor och som alla vet så blir man som man umgås. Alltså resulterar det i att alla är trevliga för trevlighetens skull. Men sen också det att man som göteborgare vill vara en del av detta goda rykte och blir på så vis också trevlig, för inte kan man var otrevlig mot en jätte trevlig turist som gått vilse och behöver din hjälp.

Sen finns det antagligen de som är trötta på detta goda rykte, men dem bryr vi glada oss inte om.

Jag är nog lite förälskad i denna stad, fylld av möjligheter och fantastisk kollektivtrafik. Just kollektivtrafiken får även den gigantiska staden att kännas mindre. Inte hopptryckt utan mysigare. Den nuvarande veckans väder har ju heller inte gjort tankarna om denna ljuva stad mindra skön. Det ända jag har att gnälla på är den bristande säkerheten i kön in till Liseberg i fredags, något som dom har fått höra, plus att jag och Marcus träffade ett trevligt par på krogen efteråt, där killen visade sig jobba som säkerhetsvakt på just Liseberg.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; ”My kind of town, Gothenburg is!”

För att helt skifta på detta ämne så är jag påväg till Lidköping för att senare åka vidare till Linköping för att äntligen få träffa min älskade Anneli, som jag så längtat efter. Ska även vara i Loftahammar/Västervik under en vecka nu. Prov imorgon och syrran fyller år på fredag så det finns ingen anledning att åka hem till Göteborg mellan det. Måste spara lite pengar, jag ska ju köpa en ny laptop.

Kommentarer är stängda

Att fylla år.

Publicerat av Daniel Holm den 9 september, 2009

Att fylla år är väl generellt sett väldigt roligt. Det är ens egna dag fylld av tårta, fika, övrig god mat och tilltugg, fantastiskt sällskap i form av både släkt och vänner, gratulationer och givetvis en och annan present.

I år (imorgon) fyller jag 21 och jag är inte go på att fylla år, i år. Det handlar inte om åldern, känns fortfarande som en evighet sedan man fyllde år sist, utan det är mer att det inte är lika kul längre – precis som att fylla 19. 18 var ju skit kul, få gå på krogen, få rösta, mm. och festen var även den skit kul. 20 var ännu bättre – Att få gå på bolaget och numera anses som vuxen (på pappret, tänker aldrig ge upp vissa av mina vanor) och det var ett mysigt firande och att jag, Sebatian och Henkrik även slog ihop våra kalas och göra det till ett 60-årskalas var även det fint.

För födelsedaganrna handlar mycket om innehållet eller den förändring som den nya åldern medför. Likaså att bli 15 och få köra moppe, eller 16 för att få skaffa lätt motorcykel-körkort. Nu får man väl i princip vänta tills att man blir 23 eller 25 för att få komma in på vilken krog som helst, eller få åka med vissa färjor – det är enda förändringen.

Nu menar jag inte att man allt för mycket ska fokusera på presenten, men ärlig talat så är det ju skit kul att få dem! Såväl på julafton som på ens födelsedags är det hysteriskt kul att öppna paket, känna pirret inom sig och längtat efter att veta vad det är man får/fick.
Jag anser ju givetvis att själva firandet är mer värt. En födelsedags med en massa presenter men inget firande är fortfarande en riktigt sketen dag. Då har jag det hellre tvärtom; massor med folk och inte en enda present. Men jag ser ju helst ett det blir lite av varje.

Men med åren så blir det så mycket svårare med vad man önskar sig. Män växer ju aldrig riktigt upp, eller växer snarare aldrig ifrån sina leksaker, snarare att priset på dem höjs. Och även att man vet precis vad man egentligen vill ha, så kan man ju inte önska sig en bil, en laptop eller en resa till Austrailen. Det känns inte moraliskt korrekt. Därför dämpar man sig givetvis och väljer sådana där grejer man vill ha, men aldrig kommer till att köpa sig själv eller saker med ett rimligt pris. I år tex, så önskar jag mig en ny gitarr. Det har blivit skit tråkigt att spela på min nuvarande då det har visat sig att hela jävla halsen är skev, vilket gör att A- och G-strängen som skrålar som fan av de felaktisga vibrationerna.

Sedan så ska man heller inte snöain sig på vad personen som fyller år har önskat eller ej. Ge dem hellre en present som kommer ifrån hjärtat, något personligt. Det är ju om man inte kommer på något sådant som man ska ge dem något som de önskar. Eller när man är ett stort gäng så kan man ju dessutom slå på den stora trumman istället för att köpa en massa smått.

Men givetvis uppskattas allt, då det faktiskt är tanken som räknas.

I år känner jag dock att jag verkligen vill ha en present som man får öppna – en inslagen present, helt enkelt. Känna lite av barnaruset.
Jag måste också erkänna att jag är oehört bortskämd. Jag brukar oftast få det jag önskar mig (kanske mest pga. jag bara brukar önska något speciellt varje år) och visst brukar det vara något som jag faktiskt behöver.

När jag fyllde 18 så fick jag en skinnjacka. Hade haft en och samma (vår-)jacka i flera år utan att egentligen tänka på det. Men så fann jag en så snygg skinnjacka så jag önskade mig givetvis den. När jag fyllde 19 så önskade jag mig främst en verktygslåda med lite verktyg och så lite grejer till min gitarr. Nog fick jag en verktygslåda allt, med en massa verktyg och så fick jag en digital gitarr-stämmare och en exelrem. vid 20-årsdagen så fick jag en rock, skinnhandskar och en läcker halsduk. Givetvis fick jag mer än detta. Kläder, prylar och dyl. är alltid med.
18 fick jag även en stor växt och en läcker kruka, RAM-minne och en fläktkontroll till datorn i en gigantisk låda med ännu fler lådor i och även några tegelstenar.. 19 fick jag t-shirts, läderarmband. 20 fick jag en väst, ett linne, en tröja, två klockor, mm.

Som sagt så är jag bortskämd, men i gengäld älskar jag att ge fina presenter tillbaka. Skjortor, datorer, externa diskar, väskor, halsband, köder, mm.

Och man får heller inte glömma bort att det inte bara är för ens egna skull som man firas på sin stora dag. Det är ju ockå en dag för nära och köra att träffas och framförallt visa sin kärlek och uppskattning för födelsedagsbarnet. Och börja inte tjattra om att man orde göra det varje dag. Givetvis kan eller brde man det. Men kanske en dag lite mer än de andra. Blitr lite mer speciellt då.

Gratulerar på era födelsedagar! (när nu de är 😉

PS. Ursäkta ev. stavfel och andra felaktifheter. Jag sitter på bussen med solskenet på skärmen och ser inte hela tiden någonting. DS.

Kommentarer är stängda

Göteborg – jag är här!

Publicerat av Daniel Holm den 5 september, 2009

Jag är äntligen här – i mina drömmars mål; Göteborg. Så jag har längtat efter dig i nära fem jävla år. Men nu är det slut på det – jag är här och jag är din!

Allt gått man hört om Göteborg har verkligen gjort sig känt på otroligt kort tid. Detta är historian om hur jag kom hit:

När jag slutade nian på Överums skola så hade jag inte den blekaste aning om vart jag var påväg, vad som komma skulle och framförallt: vad skulle jag göra nu då? Gymnasiet och utbildning var en självklarhet, jag hade fattat det den sista terminen. Men vad skulle jag gå? I slutet av den sommaren, en vecka innan Gymansiet började så fick jag det – Jag skulle gå på Teknikprogrammet i Västervik och sedn flytta till Göteborg för att gå på Chalmers – detta är fem år sedan och jag minns precis vart jag var när jag ringde till Västervik Gymnasium för att kolla hur många platser det fanns kvar på Teknikprogrammet.

Första året på gymnasiet gick som en dans. Lärde känna hundratals nya människor, festade och älskade skolan, vilket resulterade goda betyg.
Det andra året gick inte lika bra. Jag var deppig och grät mig till sömns. Skulle jag någonsin nå mitt mål? När tvåan hade börjat dra sig mot sitt slut, värmen kom och likaså livet, så träffade jag mitt livs kvinna – Anneli. Hon fick mig att skina av lycka, vilket också väl syndes när det tredje och sista året på gymnasiet tog sin början. Men eftersom jag missat så mycket av tvåan så klarade jag helt enkelt inte av trean.

Dock gav jag inte upp! Jag sökte till folkhögskola och skulle där gå ett naturvetenskapligt basår och därigenom få mina betyg. Redan på första dagen fick jag för mig om att sluta. Lärarna var inte lika proffesionella som de jag tidigare varit van vid (bortskämt och kräsen) och när jag fick reda på att ett betyg ifrån folkhögskola gick efter det vanliga betyget så slutade jag – på andra dagen. Istället började jag på Komvux i Västervik, men läste för få kurser för att få studiemedel och ekonomin höll inte att pendla 10 mil per dag med egen bil (bussarna passade inte in), så jag fick sluta.

Sedan tog det ett och ett halv år innan jag satt i en skolbänk igen. Under tiden så startade jag eget företag och började lära mig själv allt vad jag kunde tänkas behöva kunna. Etablerade mig mer på internet, lärde mig att programmera och bättrade på min engelska. Dock så flyttade jag 2008 till Linköping tillsammans med Anneli. Skulle egentligen redan börjat plugga men missade sista ansökningsdatumet och trodde inte det var någon idé att höra av mig. Jobbade ett tag, fram till jul och när väl det nya året hade anlänt så satt jag återigen och kramade pennan i en skolbänk – fantastiskt! Och jag var på rätt väg.

Anledningen av min flytt till Linköping tillsammans med Anneli var min tro på att ifall jag flyttade med henne så skulle hon flytta med mig när jag väl skulle iväg till Göteborg. Så blev det inte och hon har nu en egen lägenhet i Linköping och pluggar medan jag äntligen är i Göteborg. Nåväl så går jag ännu inte på Chalmers, men det är inte långt bort. Förhoppningsvis denna termin, såvida de inte lägger ner basterminen. Och gör de det så kommer jag en termin senare.

Igår anlände jag i Göteborg tillsammans med min kära far som var snäll nog att köra ner mig med ett lass. Det var en äventyrlig resa då vi bla. fick stanna i Mjölby och byta handbromsen. Vi hade tydligen också haft tur, sade meckanikern då hela skiten hade kunna slitits loss och röjt hela spindelleden när som helst. För övrigt så tyckte han nog att vi var jobbiga som noggrant studerande hans drag.

Egentligen så går jag nu återigen på Komvux i Västervik och läser distanskurser därifrån och jag skulle lika gärna ha kunnat bo i Linköping, Västervik eller Loftahammar, men jag kände verkligen att jag behövde en spark i arslet och hade jag inte begett mig nu så hade det aldrig hänt. Här har jag nu en barndomsvän och hans flickvän, min kära kusin och snart kommer en mycket god, gammal vän tillbaka ifrån England och ska bo med mig.

Och folket här i Göteborg är precis som det har sades; Så jävla trevliga. En så länge har jag bara mött på en enda otrevlig person och det var en tjej på Ikea. Annars har jag fått en massa hjälp av vilt främmande personer att ta mig dit jag ska. En tjej hjälpte mig hem ifrån Ikea, ett par hjälpte mig att åka med rätt buss åt rätt håll osv.

Jag är nog ännu inte riktigt inne i att jag faktiskt är här, fastän jag ändå är. Mitt rum är färdigt (förutom mina förvaringslådor) och jag stormtrivs. Natten till idag sov jag hos min vän och hans flickvän och vi var tillsammans på en fest hos en annan vän. Och där var det helt fantastiskt! Jag träffade så mycket underbart och trevligt folk och igenom detta så slog ytterligare en dröm in; Jag fick sjunga ”Kom igen Lena!” tillsammans med ett gäng Göteborgare på ett tak med utsikt över hela jävla Göteborg! – Jag ryser när jag tänker tillbaka. Och så vänliga ord jag fick av så många när jag kom där i min hatt var oerhört tacksamt. Ifall någon av er läser detta så tackar jag er ifrån den djupaste delen av mitt hjärta för er sällskap och ert välkommnande till denna underbara stad. Jag hade inte kunnat drömma om en bättre första dag/kväll/natt. Jag hoppas att vi möts igen.

Efter den festen så drog vi en sväng runt på stan, åkte taxi och drog till min väns flickväns bror och snackade och skojjade innan vi gick hemåt och passerade Göteborgs ”Red Light District”(?).

Jag lovar att jag kommer att trivas som fisken i vattnet här, och att när jag, min kusin och min goda vän flyttar ihop så ska vi vända på hela stan. Jag citerar, med en någon förändring Frank Sinatra: ”My kind of town, Göteborg is”.

Tack också till alla er som fick detta att bli möjligt. Jag nämner inga så har jag inga glömda. Tack!

Love you all, godnatt.

Kommentarer är stängda

Jag är jävligt effektiv.

Publicerat av Daniel Holm den 31 augusti, 2009

Det är jag faktiskt. Visst har jag garanterat mina svaga, bisarra och sketna stunder. Men när jag är igång, då är jag IGÅNG! Tycker jag att det jag gör är kul så finns det absolut inget hejd på det. Och jag brukar i princip alltid tycka att det jag gör är kul, oavsett vad det är – annars brukar jag inte göra det.

Skoluppgifter, arbeten, uppgifter, you name it. Jag fixar det. Inte helt utan problem – nu ska vi inte överdriva. Jag kan inte allt, det är ju därför jag gör det. Jag testar gärna allt en gång. Dels för att man får en helt ny förståelse för det, dels för att man bara lever en gång och dels för att man faktiskt lär sig en jävla massa.

Det är helt underbart. Det bästa jobb jag någonsin haft är att jobba som soppgubbe. Nu säger jag inte att jag inte har trivts på tex. ICA, men att jobba som soppgubbe under sommaren – åh! Det är tungt, det är skitigt, det luktar fan, man får vara ute och se helt underbara platser och framförallt så gör man något som inte så många andra gör eller har gjort. Må låta lite larvigt, men det var ett jävligt gött jobb. Mer larvigt må det låta att jag ansåg mig själv var jävligt effektiv som soppgubbe. Det gick fort, ingen väntan. Vi tog allt skit så effektivt och optimalt som det gick.

På ICA (höll på att skriva CIA) så ansåg jag mig själv som jävligt effektiv också. Framförallt denna sommar som varit. Inte en lugn stund i kassan – ut och fixa hyllor. Fronta och kolla etiketterna. Vartman än gick så ställde man i ordning varor, hyllor, skyltar. Det var ofta man bara hade en kvart rast på en hel dag – and I loved it! Jag har hellre massor att göra än inget.

Likaså när jag är hemma och ska få saker gjorda så går det i en jävla fart. Därför jag ibland gärna gör saker själv. Men samtidigt som jag anser mig själv som jävligt effektiv så är detta som sagt inte alltid. Det finns givetvis dåliga dagar, men framförallt så fastnar jag lätt i annat under tiden jag gör det första. Gör jag detta på rätt sätt så blir jag ännu mer effektiv, men det kan absolut ge bakslag.

Säg att jag håller på och rensar en massa skit. Det slutar med att allt också är sorterat i storlekar, ordning, ämnen, vart som ska vart osv. I vissa fall så kanske detta ändå skulle bli ett steg i slutändan och jag fick det gjort snabbare och bättre, men ibland så hade jag kanske inte alls hade behövt att göra det.

Den senaste tiden har man ju helt klart lärt sig att kontrollera detta och allt kan bara bli bättre.

Jag är jävligt effektiv helt enkelt.

Kommentarer är stängda

När Anneli kommer hem.

Publicerat av Daniel Holm den 28 augusti, 2009

Idag kommer Anneli till mig i Loftahammar och allt känns oerhört pirrigt. Vi har i princip inte setts på två veckor, då hon flyttade tillbaka till Linköping och jag stannade i Loftahammar för att på måndag flytta till Göteborg.

Och pga. hon nu kommer hem och att vi inte har setts på sådan lång tid så är det som sagt lite pirrigt. Härligt.
Allt blir lite extra speciellt. Städar extra noga (hela huset alltså, inte bara rummet), nyrakad, har på sig de nyaste kläderna, de snyggaste kalsongerna, bortstar tänderna extra länge och noga, två sprut parfym istället för ett, nya sängkläder, osv, ni vet 😉

Det känns mysigt. Nu ska jag bara se till och få det lite mysigt också…

Men visst är det underbart att få ställa till det lite ibland? Distansförhållande är verkligen inte det jag gillar bäst, men det tar ändå bort lite av det där som får en att förkasta sig och att ibland ta vissa saker för givet. Ibland kan distans ha sina tillfällen – men inget jag rekommenderar.

Kommentarer är stängda

Blod och utbildning.

Publicerat av Daniel Holm den 18 augusti, 2009

Imorgon så har jag två huvudsaker att utföra och även en eventuell sak.

Gå till komvux i Västervik och lämna min ansökan till distanskurser.
Ge blod!
(Ringa till Chalmers.)

Jag ska först och främst alltså se till att jag pluggar även denna termin och så ska jag ge blod – visa vad ’Sharing is Caring’ verkligen är!

Det tredje är en liten fuling jag tänkt kolla med Chalmers, men det är högst eventuellt.

Men att äntligen få ge blod är jag både lyrsikt glad över och lite nervös. Jag är varken rädd för sprutor eller blod, men jag är ändå lite nervös. Kanske reagerar jag skit lustigt och däckar, haha. Eller så går det som när jag åkte in på sjukhuset för blindtarmen (gått hemma i e en vecka med magont – visade sig vara en blindtarmsinflamation.), då en sköterska gröpte i armen med nålen för att få tag på min åder. Men det kommer säkerligen att gå bra och jag känner mig som sagt, väldigt nöjd.

Dock var jag lite rädd innan de ringde häromveckan. När jag var och gav blodprov så sa de förvisso i slutet av sommaren, men när denne väl kom så hade de fortfarande inte hört av sig – skulle jag inte få ge något blod? Men jo då, det får jag allt, och det ska bli gött!

Man växer liksom lite som person, känns det som. Tänk bara om fler kunde ge blod. Engligt en jag pratade med på sjukhuset, så ger ynka 10% av alla sjukhus-personal blod. De borde ju föregå med gått exempel. Finns förvisso kanske en förklaring, men innnan jag hört den så är det för jävligt. Men det är ju inte bara systrar och doktorer som ska sköta sitt ansvar, det är alla!

Sharing is Caring!

Och så ska det dessutom bli gött att återgå till böckerna, denna gång i form av distanskurser. Köra sitt eget race. Det är den tredje och sista gången jag läser dessa kurser så nu är jag redo att ge allt! Kan ta det i min egna lilla fart, vilket känns gött. Bli av med den ena kursen snabbt, medans man kan dra ut en annan lite mer – perfekt.

3 kommentarer

Dumma jävla människor.

Publicerat av Daniel Holm den 12 augusti, 2009

Har du någonsin tänkt på alla fejkade människor där ute?

Enligt mig så finns det fyra typer av människor:

Den som är snäll – Generellt sett alltid ödmjuk, uppskattande och vänlig.
Den mjuka med hårt skal – Den som ska vara så hårt men gärna kramas efter några för många öl.
Den fejkade som försöker vara snäll – Den som ska försöka vara så jävla snäll men egentligen snackar skit om alla med alla.
Den största idioten – Skiter i vilket, går förbi tanten som ramlat omkull och skiter i att ringa efter Polis när denne ser ett inbrott.

Alla dessa finns ibland oss och även jag känner folk i alla fyra klasserna. Barndomsvänner som har gått till att nonchalera en när de går förbi – man är inte tilräckligt ”populär”. De som hatade och föraktade mig, men nu är mina vänner.

De flesta i den andra gruppen är givetvis män. Män som inte vill visa sina tårar när de slår till tummen med hammaren eller super ner sig när de nyligen blivit dumpade.
Kvinnor å andra sidan befinner sig nog istället i den fejkade klassen. Hur de beter sig mot varandra är ibland det värsta jag har sett på denna jord. Och så har det alltid varit. I vissa fall så högdragna och långsinta.

En både för- och nackdel är att man förvisso kan förflytta sig mellan dessa grupper. Iallfall någorlunda. Tex så anser jag mig som den snälla. Men jag kan nog också både anses och anse mig själv att ha befunnit mig i en annan av grupperna. Och nu ska vi heller inte generallisera. Folk kan variera mellan alla grupperna beroende på miljö och folk. Men den som man är generellt kan i princip alltid placeras i någon av dessa grupper.

”Populär” är också ett jävla ord. Människor som var ”populära” och bara umgick med varandra, jävlades med de andra eller var överdrivet vänliga, som om de tycker synd om en. Jag har nog aldrig klassats som den klassiska ”populära”, ändå var en av anledningarna till att jag slutade äta i matsalen i skolan att det var för mycket folk att hälsa och kolla läget med – och jag kan aldrig förneka en annan människa.

Men ni som har varit som jag, kan det vara så att man inte är ”populär” för att man helt enkelt är så fördomsfull. Kanske lite som de ”populära” grupperar sig av samma anledning. Jag har dock alltid haft mina vänner, oavsett om de varit ”populära” eller ej. Som sagt så kan jag inte förneka någon någonting, och med mina vänner känner jag mig tryggare då min syn på ”popluära” är de som är ytliga och har en kärna av sten.

Känner ni igen er i något av detta så klaga inte. Gnäll eller skrik inte. Varken på mig eller andra. Inga ord behöver alls utbytas, utan känner du dig missnöjd med den plats som du känner dig som att du befinner dig i så fösök istället med att helt enkelt bli en bättre människa.

Och kom som sagt ihåg det med, det är ingen generalisering, och det handlar även mycket på beskådaren och inte din egen syn på det. Tex. så gråter jag inte. Ibland skulle jag nog gärna göra – av många anledningar, men jag mår fortfarande skit när jag tänker på att jag körde ihjäl Bambi…

6 kommentarer