Etikett: Tankar

Dags att ge upp?

Publicerat av Daniel Holm den 13 november, 2009

Jag minns att min gamla gymnastiklärare hjälpte mig med två saker:
1. Att inte ge upp så lätt – saken var den att jag gjorde det. Missade jag mål en gång så sket jag i resten (exempel).
2. Att inte bli så arg, räkna till tio – Jag räknade aldrig till tio, men jag förstod vart han ville komma och det gav resultat.

Faktum är att båda de sakerna har gett resultat. Jag tycker nog minsann att jag håller mig betydligt lugnare än vad jag visar (dels för att jag tål en hel del med, men när det rinner över så slår det desstu hårdare) och att jag inte ger mig i det första laget.

Har detta kanske fortsatt i sådan form att det har blivit ohälsosamt? Kanske borde jag ge mig betydligt tidigare än vad jag lärt mig att göra? Kanske skulle jag inse den ev. sanningen och förstå att det inte finns mer och om det gör så kommer jag inte dit nå.

Tex. att jag ska gå på Chalmers – punkt slut! Det är nu tredje gången jag läser Fysik B – kanske är det inte meningen att jag ska klara det, eller är det tredje gången gillt?

Eller att försöka förändra saker – är det lönlöst?
Jaga flickor(/flicka) – är det för mycket? Lugna ner dig.
Försöka bli något – finns fortfarande chansen eller är jag helt enkelt för rädd för att se sanningen?

Detta är givetvis på gott och ont och jag står nog ändå kvar där jag står idag. Men det är så skönt att få saker ur sig, kanske få ett svar och ändra sig?

Kanske är jag mera jobbig än vad jag är trevlig, rolig och fascinerande? Att jag pressar folk, får dem att känna sig obekväma? Det tror jag inte att jag gör, eller hoppas snarare. Men tänk om så är fallet och att jag är för blind för att faktiskt se det?

Men det finns mycket saker som jag inte kommer eller tänker ge mig i, eller dra mig ur. Jag kommer att fortsätta skriva mina texter och hoppas på att det kan ge någon en glimt av hopp. Och jag tänker fortsätta propagera att Ubuntu är bättre än Windows. Jag tänker fortsätta att sprida min kärlek och Jag tänker fortsätta plugga tills jag är där jag vill vara och att jag kommer att förändra världen!

Jag tänker ta nästa tåg och få uppleva något vackert och underbart.

Kommentarer är stängda

Ingen sömn!

Publicerat av Daniel Holm den 13 november, 2009

Nu har jag lämnat bädden och gett mig fan på att hålla mig vaken tills jag är påväg hem till Loftahammar! Tåget mot Lidköping går lite efter elva.

Jag har tidigare försökt vända tillbaka på dygnet igenom att hålla mig vaken i ett dygn och denna gång tänker jag minnsann göra det med. Förvisso blir det nog bara ca 23 timmar som jag faktiskt kommer att ha varit vaken i, sen lär jag ju däcka. Om jag inte håller mig till 24 givetvis – Hmm.. det ska jag nog. I vilket fall så brukar jag tillslut ge mig, eller kanske bara säga så, nu tänker jag inte ge mig och jag tänker inte bara säga så.

Denna gång ska jag bevisa att jag kan! Har ju inte varit uppe i ett helt dygn på… ja, många år och då var det LAN. LAN, ja. Det vill jag snart ha igen.

Jag sov väldigt för länge igår (torsdag) och är helt enkelt jätte pigg just nu. Det och att jag ändå ska upp om ca två timmar så bryr jag mig inte om att försöka sova mer nu.

Istället tänkte jag skriva lite. Plugga, givetvis. Och tillsist snaska lite framför Mythbusters. Det är ju fredag nu ju 😉

Wish me luck – altough you won’t read this for a few hours.

Kommentarer är stängda

I love Ubuntu 9.10 – Karmic Koala!

Publicerat av Daniel Holm den 13 november, 2009

Jono Bacon said something about that you only hear from the people that dislikes what you’ve done and not those who liked you did – I’d like to tell you, Jono Bacon, and all other Ubuntu-developers – both at Canocial and community-based ones:

I LOVE UBUNTU
KARMIC KOALA!

It is the best and mind-blowing release since… well, it has to be since Feisty Fawn (7.04). It is spectacular!

I consider it to be fast, reliable, modern, solid and real nice looking! The new boot screen – I love it! And the new login-screen.

Karmic has felt this way since the third Beta, or so. Real nice! And sure there are a few bugs, so what? They will be fixed. And if it is after you’re well deserved vacation, then sure. It is a free (as in both beer and freedom) OS and it is fantastic! You should not ask for too much.

I can’t understand why so many people are complaining. If you don’t like it – change it! It’s Open Source and you can to whatever you want! And if you’re saying that you can’t because you dont’ know how – then start reading how to! Or do something else to contribute. Make a wallpaper the way you like it. Report all of those bugs you have instead of just waiting for them to be finished without actually being known to exist. Or help people around Launchpad or forums. Perhpas you found a way to fix that bug you where having? Look for it and tell them how you fixed it and perhaps a developer can release a general fix.

You have to add to you’re equation that Ubuntu has only been around for five years. Both Apple with its Mac OS and Microsoft with its Windows has been around for four times that long. And now look where they are and where we are – we are not that far behind. I think that both Canonical and the Ubuntu-community (and the GNU/Linux-community too, of course) are making a great job and real good progress. Everything might not be perfect – yet. But Karmic was and is probably the best Ubuntu-release so far. Just wait six months for Lucid Lynx. It will probably be even better.

Oh, while I’m at it: I still think that Ubuntu should continue with it’s six-months-release. You dont have to upgrade to the latest release each time it actually is released. Perhaps make one a year more stable then the other. Try some new stuff out, release it. And then make it better. Just like this year.

This has been a real good year for Ubuntu and GNU/Linux. Perhaps next year we will take over the world – Moahaha! Too much? Okay, sorry.. I got carried away. 😉

Kommentarer är stängda

Sociala medier på jobbet.

Publicerat av Daniel Holm den 13 november, 2009

Att ha tillgång till socialt media på arbetstid anser jag vara en mycket bra egenskap.

Tänk dig själv hur mycket färre gånger du behöver säga samma sak till flera personer ifall du använder dig av Twitter eller Facebook. Som istället för att din man/fru/pojkvän/flickvän ska ringa en sväng, så kan du – iallfall under arbetstid – slänga iväg ett litet meddelande med en tanke du har eller dyl. Det kommer ju trots allt att gå snabbare än att de ringer.

Problemet är ju att sätta rätt gräns. Att skriva ett ”Vad tänker du på” eller twittra en snabbis är ju egentligen ingen fara, men att sitta och chatta, eller kolla folks bilder är inte riktigt lika acceptabelt. Inte heller att läsa för mycket av andras tweets och vad de gör.

Man får ju ha lite självbehärskning.

Dessutom så kan det, eller är det, väldigt skönt att få uttrycka sig. Vare sig det är positivt eller negativt är upp till dig. Att bara få slänga ur sig en kommentar så att man kan få gå vidare. Istället för att hänga upp sig på arslet som snodde hissen för dig påväg upp till kontoret. Eller p-boten.

Men jag anser att det endast är för dem som faktiskt kan hålla i det ansvaret. Men det är ju givetvis upp till din chef att se.

Kommentarer är stängda

Svartsjuka.

Publicerat av Daniel Holm den 13 november, 2009

Känsligt ämne, men jag vill ta upp det. Mycket för att jag ibland kan bli det.
Jag tror att svartsjuka mycket har att göra med hur man känner och det förtroende man har för den man är svartsjuk på/över och sig själv.

Tex. så var jag aldrig svartsjuk på Anneli under den tid vi var tillsammans. Hon kändes så ärlig och pålitlig. Men då vi gjorde slut, blev man svartsjuk så fort någon kille kommenterade henne på Facebook.

När jag var mindre så blev jag svartsjuk skit lätt. Läskigt lätt och gjorde bara en massa jävla dumt. Antar att det fortfarande kan hemsöka en på ett eller annat sätt. Minns en gång för många, många år sedan när jag precis fått en flickvän och hon busade runt med en av mina nära vänner, på precis samma sätt som hon hade gjort med mig innan vi blev tillsammans. Jag blev svartsjuk som fan.

Men under alla år som man varit medveten om vad den där känslan var eller varit, så har man försökt motverka den och hålla den tillbaka. Dock efter ett långt förhållande så känner man sig lite tillbaka vid det där idiotiska stadiet. Eller kanske inte så mycket vid nyktert tillstånd som vid onyktert. Eller ännu snarare, inte alls vid nyktert tillstånd

Men ändå tycker jag att svartsjuka – inom vissa gränser, nästan är lite fint. Det är lite som när man är dålig förlorare, man visar ju då, trots allt att man bryr sig lite extra om spelet. Går man därifrån utan en min så visar ju det lite att man inte riktigt brydde sig.

Bryr man sig inte när en annan kille klänger på ens flickvän så kanske man egentligen inte bryr sig så mycket om sin flickvän. Också vice versa.

Det jag vill ha sagt är att jag inte är mer än mänsklig. Jag blir svartsjuk och det är varken något jag väljer eller är stolt över. Antar att det är så med andra med. Svartsjuka pressar förhållanden och det smutsar ner ev. Ingen villl väl ha en svartsjuk stolle till pojk- eller flickvän – det är ju givet.

Det ända man faktiskt kan göra, och som skiljer oss, är hur man faktiskt behandlar det och vad man gör åt det.

Kommentarer är stängda

Är det på riktigt eller drömmer jag?

Publicerat av Daniel Holm den 10 november, 2009

Jag bor i Göteborg – en helt underbar stad. En stad där herr Håkan Hellström har sitt säte och sjunger så vackert om. Den mannen har speglat såväl mina, som andras känslor och tankar i snart tio år.

Han har gett mig inspiration till mycket. Både musikaliskt, hur jag vill sprida min glädje och min kärlek och hur jag vill artikulera.

Jag har som sagt funnit mig i hans texter allt för många gånger. Både i de glädjande som i det sorgfulla. Jag har sjungit till dem med både gråten i halsen och skrattandes. På mina fester lyssnar man alltid på Håkan Hellström. Jag lyssnar på honom nu och jag skulle gärna vilja känna mig hemma i ’Mississippi kan vänta’ just nu. Inte för att jag finner mig i de sorgfulla nu, men det skulle vara fantasiskt.

Dock så har var sak sin tid. Just nu ligger jag själv i vårt rum med ett ljus tänt. Det doftar vanlig och jag älskar det. Mitt liv är påväg åt rätt håll och jag ska strax sova för att imorgon börja följa ett schema jag har lagt upp för att komma in i rätt dygnsrytm och för att bli ännu mer effektiv. Det är i princip ett skolschema där jag har 45 min lästid, en kvarts rast och lilte mer än en timmas lunch, mellan 9 och 16. Då är det bara fysik som gäller. Historia och Matte tillkommer.

Jag känner verkligen att jag vill detta. Helgen var så fantastisk att jag är nöjd med mig själv, med det mesta. Finns kanske saker jag hade velat göra på ett annat vis, men det är bara att stå upp för det och lära sig något av det.

Jag har även skrivit lite mer saker till min lista vad jag vill ha gjort innan jag dör. En dag kommer ni få höra mig sjunga min kärlek. Sjunga min kärlek som jag vill att ni ska känna den och den kommer att vara inspirerad av herr Håkan Hellström.

”Håll mig, åh håll om mig… kyss mig, åh kyss mig. Är det på riktigt eller drömmer jag?”

3 kommentarer

Jag och mitt självförtroende.

Publicerat av Daniel Holm den 4 november, 2009

Jag är en ganska stor förespråkare för att alla verkligen borde ha ett riktigt gott samvete. Men samtidigt är jag väldig försiktig angående att det inte ska gå dem (eller mig) över huvudet då de människor som har för bra självförtroende ofta är ena jävla arslen.

Men då kommer vi till det om jag kanske är den personen? Är jag ett arsel? Det kanske jag är, men verkligen inget något som jag vill vara så det är kanske dags att se över saken och ändra det till det bättre.

Saken är den att jag har två grupper som kommenterar mitt självförtroende den senaste tiden och det är verkligen två sidor av ett mynt. Den ena säger att jag har ”sjukt dåligt självförtroende” och den andra säger att jag har ”sjukt bra självförtroende”.
För det första: Whats up with all the ”sjukt”? Är det så sjukt?
För det andra: Vilket är sanningen, om ens något av det?

Visst att jag, som sagt, tycker att jag har bra självförtroende, men är det för mycket? Gör det mig till en dålig person eller till en god? Det hela ger mig en väldig skepsis.

Jag har väldigt lätt för att dela med mig av egna tankar, erfarenheter och kunskap till var man och/eller kvinna. Rör det så mycket mitt självförtroende, verkligen? I vissa punkter så kanske jag slår mig själv i spillror och jag känner mig hemsk, men jag delar med mig av det med. Dels för att försöka få andra att inte begå mina misstag (vilket samtidigt motrstävar min teori om just värdet att själv göra sina misstag) och dels för att det förklarar min stollighet.

Eller är det kanske istället så att jag är som jag är och snattrar som fan för att jag tvärtom är osäker? Jag vet inte alls hur jag ska bete mig imellanåt. Om det kanske är ett undermedvetet att jag vill bryta ett mönster, låẗer jag vara osagt. Jag vill trots allt inte vara som alla andra.

Vad ni tycket får ni gärna berätta – hur ska jag annars kunna bli den jag en dag vill vara?

4 kommentarer

Samtalsuppskattning.

Publicerat av Daniel Holm den 4 november, 2009

Jag anser mig själv i mångt och mycket att vara lite av en amatör-filosof. Jag funderar mycket och har väldigt många frågor. Jag kan börja prata med vilt främmande personer bara för att de kanske ha svaret eller iallafall en åsikt om något som jag undrar eller funderar över. Överallt träffar man fascinerande människor.

Något som hände då jag träffade Anneli var att jag lade mina gamla kvinnliga vänner på hyllan – har i princip inte pratat med dem sedan dess. Detta är givetvis väldigt tråkigt och jag kan tyvärr heller inte ge ett rakt svar på varför det hände. Om Anneli var svartjuk, eller om jag helt enkelt inte ville lägga mer tid på andra kvinnor än henne.

I vilket fall så är det, på gott och ont, som att jag försöker komma ifatt med allt jag missat under de åren. Kvinnor jag hade chansen att prata med men aldrig gjorde. Blev som en uppoffring. Alla kvinnor eller en.

Under alla år så har jag uppskattat just kvinnans sällskap. Varför? För att de är inte män. Vulgära män. Visst så har vi givetvis djupa tankar, men under tonåren så kanske man gärna inte pratar om romantik. We kiss and tell, spelar TV-spel eller något annat favoriserat som att spela fotboll eller i ett band. Men det är egentligen inte relevant. Klart man tjatade om hur mycket man var kär i en viss tjej eller dyl. men att få prata med en eller flera tjejer i något djup var ändå något lite ovanligt som inte alltid kanske föll in i vardagen. Att de kanske hade andra åsikter, perspektiv och frågor.

Detta blev lite naturligt, nu när man flyttade till Göteborg. Manträffar nya människor, både män och kvinnor och man vill fråga ut dem om allt som man undrat de senaste åren. Jag vill återigen ha kvinnliga vänner och denna gång få behålla dem.

När man kommer iväg ifrån det som man en gång kände, ifrån de (dåvarande) flickor/(nuvarande) kvinnor som man redan visste så mycket om, vuxit upp med. Nu träffar man folk med div. olika jobb, framtidsutsikter, utbildning och erfarenheter. Det är helt enkelt magiskt! Underbart!

Nu halkade jag av ämnet i form av att jag glömde var jag var. Men jag postar det ändå.

God natt, mina vänner. PÖSS!

Kommentarer är stängda

Polisen

Publicerat av Daniel Holm den 2 november, 2009

Jag måste faktiskt säga att jag tycker om Polisen. Visst, jag gör saker som man inte borde göra, eller snarare kanske att jag gjorde sånt man inte borde gjort och om eller när man då åker fast så uppskattar man nog inte lagens långa arm så värst, men de är ju faktiskt där för alla våras säkerhet och rättsväsende.

Faktum är det att jag i sommras såg att polisen var i Loftahammar och jag blev så glad att jag gick ut och tog dem i hand för att visa min uppskattning. Mopedister som för ett jävla liv är förekommande och jag har själv varit där. Man var ju livrädd för polisen när man hade moped, min lät nämnligen som fan. Men Polisen ska trots allt visa upp sig. Oavsett om det hänt nåt eller ej.

Man lär sig, som alla vet, av sina misstag. Vissa lär sig av att de gör något dumt själva, utan att någon kommer till skada. Vissa lär sig av att de gör något dumt och någon tyvärr kommer till skada. Och vissa lär sig av att åka dit för Polisen innan något händer. Nu är inget av det kanske det bättre, men jag uppskattar ändå att jag varit med om det förstnämnda och att jag blev en bättre person av det.

Att pojkar ofta kör för snabbt när de precis tagit körkort är vi nog alla överens om. Jag har varit där och jag gjorde det. Men med tiden så mognar man. Det är inte alltid man faktiskt behöver vara med om något, kanske räcker det med närheten av det. I början så stötte jag ofta på Polisen när man kanske precis saktat ner efter en omkörning eller att man för engångskull tog det lugnt och tillslut så inser man att det helt enkelt inte är värt det. Nu ska jag inte låta som att jag nu är vuxen och klar det pojksträck, för tyvärr är jag nog inte det. Oavsett hur stort eller litet det är.

Men skulle då Polisen ta mig på bar gärning så har jag mig själv, och endast mig själv att skylla. Jag får helt enkelt stå för det och ta det. Inget mer att göra och jag skulle faktiskt uppskatta det efteråt. Och det är likadant med mina vänner. Jag hoppas att Polisen tar dem med när de gör något olagligt. Det ska inte vara någon skillnad.

Polisen är något jag lärt mig att uppskatta mycket i efterhand. Inte för att jag någon gång åkta fast av dem, eller behövt deras hjälp, men det infinner sig ändå en viss trygghet bara igenom att de faktiskt visar upp sig. I Västervik tycker jag att de har blivit bättre på att visa upp sig och i Göteborg ser man dem varje gång man är utomhus.

Idag var jag och farsan var påväg till min systers födelsedagskalas när jag en stund innan hade gjort en omkörning. Efter kom en Mercedes som dessutom körde om mig på heldragen linje. Efter den bilen kom en Saab, också i en jävla fart och började dessutom blinka. Jag tänkte det att ”Va fan, vad alla är stressade idag” och valde att inte lägga mig i ytterfältet. Då drog bilen igång blåljuset och jag la mig fort som fan i ytterfältet och den körde om. Saaben körde ifatt Mercedesen och satt återigen igång blåljuset. Man ska inte kämpa eller stressa sig fram i trafiken.

Kommentarer är stängda

Vart tar man vägen?

Publicerat av Daniel Holm den 27 oktober, 2009

Får ni ibland de där känslorna där ni inte alls vet vart varken du eller dem ska ta vägen?

Förr har jag för mig om att de hände ofta. Jag kunde inte riktigt tygla min ilska som barn och tårarna sprudla tillsammans med den. Min rädsla för döden och rymden.
Ju mer tiden gick så fick jag allt mer kontroll över min ilska och jag tycker att jag håller i den jävligt bra (om ni bara visste).

Ibland kan man bli så arg så att man skulle vilja ge en sådan verbal känga så att den andra personen aldrig mer skulle prata med än. Just nu är ett sådant tillfälle.

Utnyttjat, oroad och krank så är jag fruktansvärt arg. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Tur är att jag kan skriva mina tankar bort och lugna ner mig, som nu. En promenad här i Källvik, Loftahammar är dessutom otroligt lugnande. Gå till månberget och känna vinden och saltdoften i den.

Dessutom så lyssnar jag nästan jämt på musik och det kan även det vara lugnande. Dock så faller jag lätt djupare i mina tankar och känslor när jag är deppig och lyssnar på en deppig låt. Då går det neråt och med en ännu deppigare låt, osv.

Annars tycker jag att jag är väldigt positiv till det allra mesta. Men när den där gränsen är nådd av allt det skit man lagt på sig sedan senast – vart tar man vägen?

Vart tar du vägen?

”Förlåt mister sin betydelse om man hela tiden säger det.”
”Sparka på mig, jag är fri – jag ligger redan.”

1 kommentar