Hoppa till innehåll

Etikett: Musik

En befläckad musikalisk själ.

Magnus Uggla sjunger i Balladen om 70-talets största rockband att ”sån’ musik görs inte ida’ och kommer aldrig mer.”
Nej. Eller?
Sommaren 2012 fann jag Led Zeppelin. Jag vet, det är kanske sent, men spelar det någon roll? Jag åkte traktor på mitt sommarjobb som fastighetsskötare och lyssnade på en rockkanal i mina radioförsedda hörselskydd. Sommaren efter fann jag på riktigt Thin Lizzy (Eller var det samma sommar?).
Oavsett så är det musik för mig som knappast görs mer idag. Jag har några vänner som släppte ny EP härom dagen; Sleeping Haze. I den hör jag influenser av Led Zeppelin, Foo Fighters, Pink Floyd, Red Hot Chili Peper, m.fl. Det är onekligen fantastiskt. På många sätt; i många dimensioner. Fantastisk musik kan fortfarande göras.
Men. Led Zeppelin, och musik som deras – just för att det är deras – kommer aldrig igen. Det kan få mig att sörja. Att känna tårar när Stairway kommer igång att jag måste byta låt.
Det var D’yer Mak’er som tog mig iväg till en annan värld. Iallafall för Led Zeppelin. Sedan kom Going to California. Black dog, Babe I’m gonna leave you, Rock and Roll, Hey hey (what can I do)
När det kommer till Thin Lizzy som var det när jag kom hem efter en fantastisk sommarkväll med utgång tillsammans med min dåvarande flickvän och våra gemensamma vänner, som jag inte hade lust att sova. Jag tog på hörlurarna, lade mig i sängen och satt igång Thin Lizzy. Wild one. Det var låten som verkligen tog mig med på en resa. Innan hade jag alltid älskat Dancing in the moonlight, men inte lyssnat på så mycket mer. Men Wild one; Borderline! Got to give it up.
Jag har alltid varit så väldigt beroende av djupet, det seriöst och passionen i musiken jag lyssnar på. På lyriken, men också i den verklighet som musiken representerar, skildrar och kontrasterar.
Det duger helt enkelt inte med vilken musik som helst. Musik ger mig så mycket känslor. Säger orden jag inte kan säga själv, för jag inte vet hur. Eller att musiken helt enkelt är känslor i en dimension jag inte annars känner. Det blir fysiskt. Hjärtat slår hårdare. Mungiporna rör sig. Jag kan känna att det är så vacker så att jag får gåshud, eller gråter.
På samma sätt gör det ont i mig när jag hör musik som  inte faller mig i smaken. Det kan istället göra ont. På riktigt. Dåliga texter, avsaknaden av realism, av känslor och passion.
Då stänger jag av.
Men det är givetvis, helt subjektivt. Så är det ALLTID med musik.
Jag lyssnar alltid på musik. Och lyssnar jag inte så sjunger jag. När jag diskar så sjunger jag alltid.
Musiken jag själv spelar är sällan i dur. Den är djup. Mitt ex tyckte sällan om det då det påverkade henne så starkt att jag alltid spelade och sjöng så dystra sånger. Dels berodde det just på djupet och passionen i texten och musiken – och dels på att de var enklare att spela än typ D’yer Mak’er.
Jag är jävligt kräsen, helt enkelt. Jag är en befläckad musikalisk själ.

Kommentarer är stängda

När man blir inspirerad.

Konsert

Igår var jag och lyssnade/såg Håkan Hellström spela, och det var helt klart den bästa konserten jag varit på. Denna text ska dock inte handla om konserten i sig, utan inspirationen jag fick av den.
Jag har en särskild plats för Håkan Hellströms musik i mitt hjärta, och den är verkligen något särskilt – i alla fall för mig. Jag finner han och hans musik som något poetiskt och vackert och jag önskar jag att jag kunde förmedla känslor, minnen och tankar i den form som Håkan gör.
Jag skriver lite musik själv då jag finner det så fridfullt och väldigt vackert att tala ut i melodi – jag älskar ju musik och text så det är ju givet. Jag har inte fått ihop särskilt många kompletta låtar, utan det mesta är antingen en melodi eller en text – inte alltid ens de färdiga. Men det hör inte liksom till; jag tänker mig inte som en musiker i den utsträckningen: jag kommer aldrig att bli en artist. Men jag kan skriva ner mina känslor och tankar, liksom vem som helst, i musik.
Detta har Håkan inspirerat mig till. Inte nödvändigtvis ensam, utan det finns givetvis massor med andra artisters musik som jag lovordar: Hästpojken, Thin Lizzy, Led Zeppelin, Moto Boy, Damien Rice och Kapten Röd, för att nämna de som jag för tillfället lyssnar som mest på. Men Håkan, med den musik som han ändå skriver, har inspirerat mig. Det är liksom så som jag ändå skulle vilja skriva musik. Målande och djup. Passionerad och fylld med autenticitet. Att kunna jonglera med ord på det viset. Liksom Evert Taube och Phil Lynott. Det är beundransvärt och jag älskar det från djupet.
Vidare så är det ju oerhört vackert, och väldigt spännande, hur väl integrerad musiken är i vårt samhälle. Man lyssnar alltid på musik: på bussen, bilen, när man går, när man tränar, när man festar. Man spenderar trots allt både sin tid och sina pengar på massor med musik: album, konserter, streaming-prenumerationer och enheter att kunna spela upp musik från. Det är inte lustigt hur stor mediaindustrin är! Vilket grepp musiken har oss i. Jag vet inte hur det är med er, men ett liv utan musik skulle inte vara värt att leva, för att den kärlek och bland även visdom som den ger, är ovärderlig. Och all denna musik har olika värde för olika människor. Varje artist, album; varje låt och varje textrad har en särskild mening för var och en av oss.
Anledningen till att Håkan Hellström har blivit så stor är just för att många, så väldigt många, känner igen sig i den sorg eller den kärlek som han ustrålar och beskriver i sina texter. Det kanske är andra namn, andra platser, men hur man sjunger om tonårens ensamhet och äldre års svek så känner många igen sig. Jag som har haft privilegiet att växa upp, parallellt, med Håkan texter har alltd funnit mina känslor väldigt väl beskrivna i hans samtida texter. Som jag har gråtit, skrattat, dansat och spelat till denna mans musik.
Och även jag har liksom alla andra, haft mina tolkningar av vad Håkans musik kan ha menat. Mycket är ju literalt, kan man tänka, men man vet ju aldrig säkert. Och det spelar inte så stor roll i annat än av nyfikenhet. Håkan sa något vackert igår på scen: ”Allt jag skriver i mina texter är sant. Det har bara inte hänt än.” Det var inspirerande. Att trots skiljelinjen mellan verklighet och dröm, så har Håkan på något sätt lyckats koppla ihop dem och skapat oerhört vacker musik ur det! Vissa låtar är sorgliga, andra glada och jag kan inte hejda mina fötter.
Slutligen att höra upphovsmannen till dessa låtar som 12 000+ sjunger i kör till, beskriva vad de betyder, vart de kommer ifrån, och vad som hände när de skrevs, är på något sätt en ny dimension. Jag fann mig så rörd. Att även när han talar utan musiken och beskriver vart en av mina absoluta favoriter, Det är så jag säger det, kom ifrån så hör jag honom beskriva något som jag aldrig har kunnat sätta ord på.

Kommentarer är stängda

Spotify förvånar inte.

Spotify har återigen förändrat sin prenumerationsmodell för deras gratistjänst. Ifrån början så kunde man lyssna på hur mycket musik som helst, emot att man fick ta del av reklam som hoppade upp i ansiktet eller fyllde ens öron, mellan låtarna. Sedan begränsades lyssnandet till 40 timmar per månad, för nu gå ner till endast 20 timmar/månad och den mest uppseende begränsningen; att man bara får lyssna på en låt fem gånger. Fem gånger är vad jag kan lyssna på en go låt – på en dag!

Men Spotify förvånar mig inte över detta. De behöver få in pengar och det var bara en tidsfråga innan detta skulle ske. Egentligen skulle gratistjänsten helt försvinna, men det är en bra kanal och det lär ge en del i intäkter – men inte tillräckliga – se bara vad Magnus Uggla skrev för en tid tillbaka, och han lär inte vara ensam om det. Men det är inte hos artisterna problemet ligger. Eller det är inte pga. av dem. Spotify ägs, till en sjättedel, av världens, fyra, största musikbolag (aka. Maffian), Universal Music Group, EMI Music, Warner Music Group* och Sony BMG. Även av mindre skivbolag som Merlin, The Orchard och Bonnier Amigo.

Det är dessa fyra bolag som vill ha mer utdelning och vill inte att musik ska vara fri. Till en början har Spotify fått fria händer, men nu tvingas de att underkasta sig mediaindustrin, som så många andra. Spotify måste visa att de kan få in mer pengar och blir därmed tvungna att begräna deras ”öppna” tjänst för att fler ska börja betala och att då deras säkra inkomst ska bli högre och ge mer resultat inför Maffian.

Det finns dessutom mer begränsningar hos Spotify. Se till det tekniska faktum att deras musik streamas i det fria ljudformatet Ogg Vorbis, men att man sedan inte ska kunna spela upp musik som, man har lokalt lagrat på sin dator, är lagrade i just det formatet. Nej, då måste man ha musiken i det properitära MP3-format.

Anledning? Makt.

Kommentarer är stängda

Dagens musikindustri.

Idag diskuterade jag och en arbetskamrat detta fenomen om dagens musikindustri. Det som kallas för mainstream. Som spelas på reklamfyllda radiostationer och på dansgolv i mer eller mindre upphottade versioner. Och som ett brev på posten så kommer man hem, ser ett nyhetsmail av Spotify som vänligt berättar hur fröken Britney Spears har släppt en singel inför hennes kommande skiva.

Väl, jag är inte den som är den. Jag föreställer mig hur den ska låta – precis som all annan massproducerad smörja: Den börjar med lite dunk, någon slinga av ett digitalt, elektroniskt, inspelat instrument, lite låg sång, ett mellanspel, lite prat och sen om igen. Jag sätter igång den och tänker: ”Jävlar detta skulle jag kunna spela på.” Alltså som att spela på hästar – eller tågtider. Den är precis som vilken utpumpad, massproducerad smörja som redan idag spelas på radio och dansgolv. Det är inget nytt.

Men det är egentligen inte – bara – det som jag stör mig på. Nej. Utan det är baktanken med musiken som fångar mitt hjärta och lånar mitt öra. Det är själen bakom texten och melodin. Passionen bakom rösten. Att höra hur personen älskar vad denne gör och hur underbart det är att sjunga ut sin sång, sin text. Inte någon som vill tjäna mer pengar. Bli mer känd / bli känd igen.

Nej, jag tycker inte om den typ av musik. Och det är alltså inte bara för att jag tycker den blir enformig, för folk gillar den ju, och visst är det något att dansa till – trots att jag personligen, hellre dansar till schlager eller bara passionerad musik, oavsett genre.

Dagens musikindustri tänker bara på pengar. Den massproducerar, påverkar politik och lagar. Den är falsk och fruktansvärd.

 

Och förresten, här är Britneys nya låt: http://open.spotify.com/track/6CnuehRR8GVXJfzCs25GX9

Och här är några exempel på, vad jag anser, passionerad musik. Musik med känsla:
Florence Valentin – Vårt hem, vår borg: http://open.spotify.com/track/0mdu7rRY16Kbn3zoqMyRPl
Håkan Hellström – Jag vet vilken dy hon varit i: http://open.spotify.com/track/6wHHWcim2DUtH4r4HyZxDw
In Flames – Evil in a Closet: http://open.spotify.com/track/5uV4BkRSSVZCsCdhsvHzOg
Jakob Hellman – Lenas Visa: http://open.spotify.com/track/7Kmg3gJwNiH93A38E3qqL5
Kristian Anttila – Din Kärlek: http://open.spotify.com/track/3WOJjKbc30ymVbGlm1EgnP
The Tallest Man on Earth – The Gardner: http://open.spotify.com/track/2kdwtu4L3Fq7vQMvdVgDZs
Damien Rice – Rootless Tree: http://open.spotify.com/track/3SPiVrWKCVy0KIllZT0rRY
David Grey – Full Steam: http://open.spotify.com/track/4GAGqvfUGJYmsf68AjA0o8
Dead by April – Promise Me Acoustic: http://open.spotify.com/track/2m42NXZYUxkha75bdIPvNc
Eldkvarn – Äntligen min (Höstversion): http://open.spotify.com/track/0tpZr4xVFYGt7FTRDJE0dH
Foo Fighters – Best of You: http://open.spotify.com/track/4nUM7pGcTUK2pY1d2LybrT

Nej, vet ni vad? Här har ni hela min lista med favoriter: http://open.spotify.com/user/danielholm/playlist/5Mm4EP6YJayGOSGxucvtuV

Kommentarer är stängda

Ny låt: Shell

My latest song. Came up with it on my way home from work, sat down and came up with the chords when I got home, and finished the lyrics a few days later.

I wanted this video to look rather unprofessional, that’s why it’s this blurry and in monochrome (the lag, was not by choice tough). Also this is not how the song was intended to be performed. It’s a little faster and harder. But I just recorded this for fun and I rather liked it. Like that I sometimes do small mistakes.

With further ado, enjoy.

Kommentarer är stängda

Skivbolagens tid är över.

Skivbolagen har länge agerat med sin typ av krigsföring mot dess egna konsumenter. Har det inte varit MP3 och nedladdning mot CD-skivor, så har det varit inspelningsbara band mot andra band/LP-skivor. Och även filmbolaget som stått emot den videon.

Och eftersom skivbolagen är manipulerande av natur så har de fått visa artister att vli helt galna på sina lyssnare. Ta tex. Petter som ville att pirater skulle hängas. Eller Per Gessle som vill att alla STIM-pengar ska gå till honom. Även Tomas Ledin har varit med och skrikit på sina fans.

Ett stort problem är att en del artister ser bak och fram. Vissa ser det alltså som att konserter är reklam för deras skivor  – det är tvärtom. Skivor är reklam för deras konserter. Det är väl inte mycket hellre man vill än att se sin idol eller favorit artist(er) stå på scen.

Det finns fortfarande skivor att köpa med sina favoriter om man så vill, men jag, såväl som många andra föredrar inte fysiska medium längre. Vi vill ha det digitalt på datorn/mobilen/MP3-spelaren eller dyl. Numera kan artister själva stå för kostnaden för att spela in en skiva och reklam behövs inte längre i annan utsträckning än att släppa den och säga till om det på sin hemsida, MySpace, Twitter eller Facebook. Resten tar fansen hand om. De sprider alstren till nära och kära, och vips är konserten slutköpt.

Skivbolagen har tidigare stått för inspelningarna, arbetskraften, bokningar, fotografering osv. I gengäld så betalar de artisterna en liten summa. Men ifall artisterna skulle ta hand om allting själva så skulle all försäljning gå till dem. Visst skulle de få betala själva för fotografering, inspelning och dyl, men de lär ändå gå med en betydligt större vinst än om de hade ett skivbolag. Dessutom så skulle det troligtvis skapa fler arbetstillfällen då betydligt fler skulle få chansen att jobba för alla enskilda artister för att bygga hemsidor, fota, sköta inspelningen, manager och allt vad det heter.

Och så tror ni dessutom, precis som jag i början gjorde, att ni gör artisterna en tjänst igenom att sluta ladda ner deras musik och börja lyssna på musik via Spotify. Fel. Det är nästan samma skit – om inte värre. Med Spotify så går ändå pengarna direkt ner i skivbolagens fickor, då de är delägare av Spotify. Artiserna får fortfarande inte mycket.

Det är alltså inte du som konsument eller pirat som blåser dina favorit artister – det är skivbolagen som gör.

Musik ska handla om att man vill förmedla ett budskap, visa upp sin konst eller sin egenskap. Musiker ska precis som alla andra, kunna tjäna pengar – för fysiskt arbete. Om det går allt för jävligt i studion så kanske de ska sluta pressa ut skit bara för sakens skull och istället få ut det naturligt och ifrånn hjärtat.

Jag förstår inte heller hur de kan gnälla så hårt på piratkopiering som de gör. Minns inte vilken skiva det var, men det var någon ny jävla samlingsskiva som släppts och i reklamen för den så säger de att de sålt 20 miljoner kopior av serien eller dyl. Ifall det nu går så dåligt så behöver de ju inte ta upp den siffran som om att serien har sålts bra som fan – för det kan den ju inte ha gjort då?

– ”Fan, vi sålde bara 2 miljoner kopior av ’Absolut-Utpumpad-Skit 22’.
Samlingsskivor är ändå bara samma gamla låtar om och om igen.

Skivbolag borde rent generellt lägga ner med sitt utpumpande.
Tänk på alla tillverkade skivor som ändå bara slängs för att de inte blir sålda – onödigt förbrukade råvaror.
Och alla lastbilar som måste köra runt på dessa tunga, onödiga skivor.

Det finns ju fortfarande de som älskar att köpa en ny skiva, och de kan väl fortsätta att göra det. Men skivorna kanske inte borde massproduceras på samma sätt?

Kommentarer är stängda

Uppskatta verkligheten.

Hur ser du på världen? Är den grå? Även en solig dag? Är den ljus även när det regnar? Uppskattar du, som jag, regnet mot fönstret, eller hur stormar går fram? En fågels kvitter, de gula löven? Saker som kanske ligger lite närmare är antagligen blommor, grönska och soliga dagar. Och visst är de vackra? Men det finns så mycket mer i denna värld som är vackert. Möjligheterna ovan är bara ett fåtal av det som jag ser omkring mig, uppskattar och ler åt. Att ligga i sängen medan regnet slår mot fönstret är njutfullt. Att vandra till jobbet eller skolan medan fåglarna kvittrar är njutfullt. Att grilla, en kväll, vid vattnet medan solen går ned är njutfullt. Se hur himlen reflekteras. Jag väljer att inte använda paraply när det regnar för att jag älskar att låta det blöta ned mig. Man lever bara en gång och det gäller att ta vara på saker och ting. Se det positiva i det. Ibland är saker jobbiga. Och det kan vara tråkigt att sommaren är över. Men det är snart sommar igen, tiden går och det är bättre att ta vara på tiden som är och se allt det vackra som finns runt omkring en. Bara öppna dina ögon och de sig omkring. Vart som helst. Överallt. Och skit i vad annat folk säger om det. Var ärlig och berätta när du tycker att handgjord duk är fin, när ett gammal ruckel ändå är fint konstruerat. När himmelen färgas rosa, fast du inte tycker om rosa.

Kommentarer är stängda

River en vackerdröm.

Håkan Hellström. Skulle jag någonsin uttrycka att jag har en idol så skulle det vara han. Han melodier han fängslat mig och jag har drunknat i hans texter. Han mellansnack har, tillsammans med andra bäcker små, fått mig att ordna till mitt vokabulär och tala som man vanligtvis bara skriver. Värderingar, fantasier och passion.

Han var en person som inte speciellt många gillade på min sida Sverige. Inte så många i mina kretsar iallfall och jag var väl inte speciellt förtjust i honom heller till en början – innan jag faktiskt började lyssna på honom och var som borta. Och detta hindrade mig inte ifrån att fastna hårt och fann att jag kunde relatera till hans texter på flera plan och igenom alla hans skivor. Det lär jag dock inte vara ensam om. Jag har gjort det allra mesta till hans musik som man skulle kunna tänka sig – levt. Har ännu inte lyssnat på hans nya skiva, men den senaste singeln är fantastisk.

Nu är detta inte en recension. Inte heller ett avgudningsinlägg. Nej, nej – Dels för att jag inte är speciellt förtjust i hela grejen med kändisar, PR och autografer, men också för att jag egentligen ville gratulera herr Hellström på för 10 magiska och underbara år – och för att tipsa dom denna underbara video:

 

Tack för allt, min herre.

Kommentarer är stängda

Evil in a Closet.

Ibland kan man finna sig så insmetad i texter, i låtar. Att man kan personifera sig med dem. De kan vara texter av lycka eller av olycka. Kanske båda. Man har dem, man lyssnar på dem, man ser sig i dem.

Jag har fastnat oerhört mycket för In Flames Evil in a Closet. Jag funderar på hurvida jag är min egen ondska. Att jag bringar mig själv min egna olycka. Kanske är det så och kanske är det inte. Oavsett vilket så ser jag det som mänskligt och jag skiter i vilket. Det viktiga i vår natur är att vi ska vara medvetna om sina brister och ifall de är brister som sårar andra på ett omotiverat vis, hålla dem i schack.

Däremot ska man inte göra det för motverkande. Inte göra det bara för att det är brister – för alla har vi dem. Att prata för mycket, för mycket om djupa ämnen, för mycket drickande, för mycket ondska, för mycket vänner, dålig prioritering, dåliga vänner, lättirriterad, känslig.  Alla har vi brister och vissa kan man eller ska man inte förändra. De gör oss mänskliga och det som är viktigt är att kanske istället leva med dem men inte låta sig påverkas i en sådan allvarlig grad.

Att finna människor som inte direkt måste tycka om dem, men ändå accepterar dem.

We were one in words
You finished my sentence
I can never attract tomorrow
It pushes me aside

I sink in waters deep
Your presence kept me floating
Far from depths where secrets lie
Maybe in another lifetime
I could be the first you meet

I once read a poem
Held my breath
But that moment’s gone
First time I felt life somewhat hurts
I need an option, a reason and some hope

Yell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say… I wish that I could be your evil… your evil in a closet

Yell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say… I wish that I could be your evil… your evil in a closet

 

Om jag nu är min egna ondska i min garderob vad är då din?

Kommentarer är stängda