Den unga man som jag är.

Det är jag som ger flickor och unga kvinnor hopp i denna värld. Det är jag som ger dåliga killar och -unga män gott rykte.

Jag trånar inte efter vad andra killar trånar efter. Jag söker det inte. Jag gläds av en kyss, en värmande famn och en hand i min.
Jag vill inte ha ett fyllehångel, ett fylleragg, ett fylleligg.

Tomma löften, ett ögonblicks passiv kärlek. Det är inget för mig.
Jag är den som snarare behöver kärlek. Aktiv kärlek. Monogam.

Jag mår dåligt när jag gjort någon illa. När jag sagt något fel. När jag gjorde något dumt.

Jag inbillar mig inte kvinnor nakna. Ibland händer det att jag nästan gör det, ja. Men jag tvingar ALLTID undan de tankarna.

Jag vill hellre se kvinnor för deras skönhet – såväl yttre som inre.
I mina ögon är kvinnor vackra, sensuella, snygga för så mycket mer än bara deras utseende. Deras intelligens, hur de handskas med situationer. Deras mognad, humorn och deras skratt. Deras förnuft.

Jag tycker att kvinnor som de i Pussycat Dolls är fruktansvära. Att visa sig på det viset. Att slänga ut deras kroppar sådär. Det borde mer visas ibland porr eller bakom stängda dörrar. Inte på en public TV-kanal. Dels för att det inte ser bra ut – det är osmakligt, osexigt. Men det är helt åt helvete för de stackars flickor som faktiskt inte kan se att de redan är vackra.

Jag ser inte kvinnor som varken mer eller mindre än vad jag ser på män. Jag läser dock inte mellan rader som de som gärna kastar skit på mig för att jag just sa det.

Det sköna är att se min utveckling ibland alla dessa tankar. Ifrån att gå ifrån en i mängden till det jag är idag – inte en i mängden. Jag är oerhört självsäker och stark – jag är fri.

Inte mycket slår mig. Jag har dock inte svårt att ändra tankeställning – jag är öppensinnad och därför utvecklas jag konstant.

Jag är en romantiker. Jag är passionerad. Jag är god. Jag är smart. Jag är ärlig. Jag är ett kap.