Döden – Så länge skutan kan gå.

Döden är en del av livet.

Jag är inte rädd för döden. Jag tror inte på ett liv efter döden och då finns det heller inget att vara rädd för.

När döden väl kommer så är det inte mycket att göra än att göra sig redo och ta emot den.
Men det är klart att jag inte direkt ser fram emot det. Det finns ännu så mycket som jag vill få se, som jag vill uppleva och som jag vill göra.

Jag är tokig nog och tro att jag kommer att förändra världen. Men andra saker som att få se mina systrar växa upp och bli vuxna kvinnor med familj.
Och givetvis att själv bli äldre, utvecklas, gifta mig, om rätt kvinna kommer till mig och tillsammans med henne få barn, skaffa hus och allt annat som jag anser ingår.
Att bli förälder och äntligen få dela med mig av allt det som jag har lagt på mig under mitt liv. Jag älskar allmänbildning och mycket är för att jag ska kunna svara på alla de frågor som mina barn kommer med.

Även att se mina vänner bilda familjer, få lovande arbeten, utvecklas till enorma människor. Att jag vill kunna behålla kontakten med mina bästa vänner och låta våra eventuella barn få träffas, att våra respektive fruar och män kan komma överens.

Få ut och resa för att se andra kulturer, annat landskap. Såsom regnskogen, pyramider, hav, savanner.

Det finns så mycket som jag vill se innan jag dör, men skulle jag dö imorgon så skulle jag ändå vara nöjd.

Jag tror som sagt inte på ett liv efter döden. När den infinner sig så är det slut. Alla elektriska signaler, alla kemiska reaktioner – de slutar och du är borta. Du finns inte mer och du kommer inte till varken en himmel eller helvete.

Dock har jag en evig rädsla för att jag skulle ha fel och att mitt helvete skulle vara att ligga i ett evigt vakum, utan känsel, döv, blind och fast i endast dina egna tankar.

Men livet är kort. Och man ska ta vara på all den tid som man har. Att vara ute och ha roligt med de som man älskar. Men man måste också få ha sina tysta, enskilda stunder, annars ser man inte kontrasten.