Blottad kärlek.

Jag känner ofta en viss dubbelmoral. Samtidigt som jag inte vill annat än att hon ska vara lycklig så vill jag inget annat än att såra henne känslomässigt. Så som jag blivit sårad.

Saken är den att jag kände mig så speciell när hon valde mig. Denna underbara och vackra varelse valde mig. Men när man kan bli ersatt på så kort tid så känner man sig lurad. Både att man lurat sig själv och att denna varelse har.

Och att man har varit så blind och naiv. Att man inte fattade redan ifrån början hur det skulle sluta. Att man skulle bli lämnad och ersatt. För det blev jag. Man frågar sig hurvida man faktiskt var älskad och hurvida den dyrbara tid jag lade ner var helt i onödan.

Det var den förvisso inte då jag lärde mig ett och annat, men jag är ändå rädd att jag bara var ett tidsfördriv.

Man trodde ju ifrån början att man var den lyckligaste i världen, men nu visar det sig att det lika gärna hade kunnat vara vem som helst. Att ryktena om denna unga tjej var sanna. Osannolik och omöjlig att vara ensam.

För det är klart som fan att jag känner så. Och återigen att man var så naiv. När man blev dumpad och ännu mer ledsen när hon inte visade något som helst, rent känslomässigt. Då visade sig anledningen vara att hon träffat en ny. Eller snarare att hon hade honom när hon gjorde slut med mig.

När då jag gjorde slut så blev jag ledsen att det inte verkade ta alls hårt på henne, långt ifrån hur hårt det tog på mig – och det var ändå jag som gjorde slut, hon borde varit förstörd. Men nu förstår man ju att samma sak hände igen.

Att hålla sig sina känslor tillbaka är inte alltid det enklaste – det vet jag allt för väl. Och för vissa verkar det vara betydligt enklare, respektive svårare än för andra. Men man behöver ju ändå inte kasta sig in i ett nytt förhållande. Låta sig förblindas.

Det är en lustig känsla, den som jag har. Man märker den hårfina gränsen mellan kärlek och hat. Man känner sig besviken och sviken.