Ibland kan jag känna en saknad efter ett annat liv. Ett vuxet liv med allt vad det innebär. Ett annat ansvar, andra värderingar .
Bara på ett år har jag ändrat just vissa värderingar och lagt på mig nya önskningar och tankar och de resulter i så helt skilda tankar idag.
Tankar om barn och mig själv som förälder, men framförallt ett liv med fast, stadig ekonomi och tillsammans med en kvinna av mina drömmar.
Kunna resa, se världen, köpa hus, bygga ett fundament inför en familj och sedan skapa den. Julfirande med skrattande barn, sommar med semestrar.
Att komma iväg ifrån denna jävla värld, tillika del av livet som man befinner sig i. Misförstå mig inte, jag önskar mig inte härifrån för jag uppskattar sannerligen allt som denna tid har att erbjuda mig och jag måste ha den för att kunna bli mogen, för att komma dit jag vill. Och att det dessutom är en del, en fas som aldrig någonsin kommer igen.
Men ändå så känner jag saknad efter något jag aldrig upplevt. Och kanske är det inte bara mig själv som jag önskar ansvar utan mina vänner. Mina nära och kära.
Jag är vuxen i sig, men jag kan dock bli mognare. Dock inte i den tradionella bemärkelsen att gå förlorad om så mycket. Att glömma bort sig.
Jag vill minnas allt vad det var och le när jobbiga fjortisar eller överdrivet tuffa grabbar högt berättar sina senaste bravader. Jag är där idag, redan.
Inte skaffa barn för att själv få leka med leksaker – jag kan leka med dem idag med.
Att lägga på sig en annan erfarenhet, att komma så långt att man har den värdiga respekten, få förändra. Bli accepterad på det sätt som jag redan idag är värd.
Få bygga mitt drömhus. Planera en framtid. Bli gammal och gunga på min gungstol. Läsa och utbilda.