Det är komiskt hur mycket som man kan slå ned sig, tänka sönder saker, hacka upp sig på något, bete sig som en skit mot andra, mot sig själv, stirra i väggen, gråta, skrika av ilska och sätta sig i fördärvet, när något så litet som en hälsning kan få en på fötter igen. Känna doften av kärlek och njutningen av livet.
Man har ryggat tillbaka och fallit till marken. Nu ställer man sig upp, ruskar av sig och är på gång att ta sitt första steg framåt igen.