TPB AFK

closeDetta inlägg skrevs för 7 år 1 månad 25 dagar sedan, och om det är av karaktären åsikt, så reserverar jag mig för att jag mycket sannolikt kan ha ändrat den sedan dess. Är det en guide så kan det också vara så att det inte längre är applicerbart eller fungerar. Dock vill jag inte ta bort, eller orkar sortera, gamla inlägg och därför är det kvar.

Såg på den omåttlig omtalade The Pirate Bay – Away From Keyboard (TPB AFK) häromdagen. Den var spännande och välgjord, men ändå så saknar jag en del i den.

Man får välja de tre huvudpersonerna bakom TPB: Gottfrid Svartholm Warg, Fredrik Neij och Peter Sunde (även om Peter Sunde skulle kunna räknas bort bland de bakom TPB). Man får följa dem under rättegången emot dem i TPB-målet och lite vad som händer däromkring. Och även att det är spännande att se dessa personer i en seriös dokumentär och inte på något YouTube-klipp, intervju eller från själva rättegången (även att detta också förekommer) så är det en dokumentär som, för mig, innehöll mycket man redan visste om. Bortsett från fruar, barn och dyl.

Det som jag saknar, och som borde ha belysts mer, är själva problematiken bakom hela grejen. Det som orsakade rättegången, spektaklet. Nog uppskattar jag att höra Monique Wadsted skrattretande erkänna vilken bubbla hon lever i där hon helt förnekar piratrörelsen och vår politiska existens och närvaro i bla. Europaparalamentet. Rättegången var politisk, det är som Sunde själv sa, och det är viktigt att det kommer med. Man bevisar det genom att ta upp domarens hån mot professorer (eller snarare dennes kränkande ifrågasättande) som drivit forskning om att fildelning kan vara positivt. Likaså att domaren helt givet är jävig.

Det var en bra dokumentär med bra musik, hur den filmats, och så. Men den levde inte helt upp till förväntningarna. Den hade gärna fått vara längre så att de hade kunnat fördjupa sig i flera av de frågor som uppstår. Men just framförallt belysa problemet som gjort detta så stort.

Det är en thriller, och jag känner mig smutsig när jag ser den. Som att jag har gjort något dumt, fast jag inte har det. Jag känner med personerna när domen faller, och när de ifrågasätts, när personer omkring dem ifrågasätts. Det jag uppskattar med dokumentären är att den inte alls är romantisk – man får se huvudpersonerna för vad de är. Man får inte en känsla av tillhörighet på det viset med huvudpersonerna. Nog så känner jag för dem angående målet, och nog är de inflytelserika, men där stannar det. De är lite stereotypiska.

TPB AFK är dock en dokumentär som jag starkt rekommenderar alla att se.