Etikett: Händelser

Får ni ibland de där känslorna där ni inte alls vet vart varken du eller dem ska ta vägen?

Förr har jag för mig om att de hände ofta. Jag kunde inte riktigt tygla min ilska som barn och tårarna sprudla tillsammans med den. Min rädsla för döden och rymden.
Ju mer tiden gick så fick jag allt mer kontroll över min ilska och jag tycker att jag håller i den jävligt bra (om ni bara visste).

Ibland kan man bli så arg så att man skulle vilja ge en sådan verbal känga så att den andra personen aldrig mer skulle prata med än. Just nu är ett sådant tillfälle.

Utnyttjat, oroad och krank så är jag fruktansvärt arg. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Tur är att jag kan skriva mina tankar bort och lugna ner mig, som nu. En promenad här i Källvik, Loftahammar är dessutom otroligt lugnande. Gå till månberget och känna vinden och saltdoften i den.

Dessutom så lyssnar jag nästan jämt på musik och det kan även det vara lugnande. Dock så faller jag lätt djupare i mina tankar och känslor när jag är deppig och lyssnar på en deppig låt. Då går det neråt och med en ännu deppigare låt, osv.

Annars tycker jag att jag är väldigt positiv till det allra mesta. Men när den där gränsen är nådd av allt det skit man lagt på sig sedan senast – vart tar man vägen?

Vart tar du vägen?

”Förlåt mister sin betydelse om man hela tiden säger det.”
”Sparka på mig, jag är fri – jag ligger redan.”

Det är inte helt lätt att komma tillbaka till det ”enkla” livet som singel efter ett långt förhållande.

En sak som förändras markant är självsäkerheten. När jag och Anneli var tillsammans så var jag på toppen av berget. Jag skulle kunna göra allt, begå allt, bestiga allt. Nu känns det inte helt så längre. Lite svårt att förklara, men lite som att jag känner eller vet att jag visst kan det, men jag når inte dit.

Ta exemplet som att jag är på en fest. Spelar ingen roll vem eller vilket kön denne har, jag är avslappnad och mig själv. Jag har redan nått kärlekens mål och behöver varken säga bu eller bä eller bevisa något för varken mig själv eller personen man talar med. Nu däremot så agerar jag helt olika ifrån tillfälle till tillfälle, person till person och kön till kön – det är skit!
Allt man säger, säger man lite tråkigare och då blir det ännu tråkigare.

Vilket också bevisar min teori om självsäkerhet mellan var man och varför det verkar som att kvinnor kommer i stim.

Det tillhör kanske också vanan och det är något som jag håller på att lära mig att tygla.

En annan sak som förändrats ännu mer är mitt språk. Jag har blivit jävligt vulgär! Jag hatar det som pesten. Det är som att vara tillbaka i grundskolan och man har precis lärt sig ett nytt ord. Eller när man tyckte att det var tufft att säga det eller det.

Jag skyller lite på Marcus. Lite pga. det bara är med honom som jag pratar så – som tur är. Inget som är alls svårt att tygla och händer inte när man är ute. Men inne, framför tvn är det kört.

Dessutom är det en jävla massa småskit som måste ändras. Bilder i div. gallerier, avatarer, signeringar, information på tex. Facebook eller andra platser på internet.

Man är singel nu och det har givetvis sina för och nackdelar. Jag känner fortfarande att det var det ända rätta att göra och har stått fast vid det, hur ont det än har gjort – och det har gjort frukansvärt ont. Man blir som tagen tillbaka i det som var bra och glömmer det dåliga. Dock så känns det mycket bättre nu och det ska mina vänner, nya som gamla ha tack för.

God natt, mina damer och herrar.

”Precis gjort slut med Anneli. Troligtvis begått mitt största misstag någonsin.

Vi pratade i nästan två timmar och avslutade kärleksfullt och vänligt.

Saknar henne redan något saklöst.” Detta skrev jag för snart sju dygn sedan och det är sant – jag har gjort slut med den underbaraste människan i mitt liv.

Detta är troligtvis den största uppoffring jag gjort i mitt liv, men det är nog ändå värt det. Saken är den att vi nu bor 40 mil ifrån varandra och att distansförhållanden absolut inte är något att ha. Jag är fortfarande otroligt kär i henne och älskar henne över allt annat på denna jord – det är just därför jag valde att göra slut.

Hon kände att hon ville stå på sina egna ben och växa, hon var osäker på hur hon kände och jag vet precis hur smärtsamt det är och jag har själv haft de tankarna. Det som dock fick mig att stå emot att inte göra slut tidigare var det att jag älskar henne så mycket, klarar inte av att såra henne eller se henne ledsen och att jag aldrig vill se mitt liv utan henne. Och skulle jag göra slut så var jag så rädd att jag skulle mista henne för evigt, för en paus tills våra studier och distansen mellan oss var över kanske skulle vara bra.
Dock insåg jag snart att jag inte får vara så självisk. Jag älskar henne så mycket att jag vill rädda henne ifrån dessa tankar och att hon är värd allt i denna värld och att jag skulle göra allt för henne eller för att göra henne lycklig – vilket just nu är att lämna henne och låta henne gå sin egen väg, oavsett om vi någonsin kommer att bli ett par igen eller ej.

Saken är ju även den att jag fortfarande vill att hon ska vara den som jag följer till altaret och som jag håller i handen och som hon får skrika hur mycket som helst på innan och under födeseln av våra barn. Men det är också så att ifall man nu ska vara osäker vid något tillfälle av ens förhållande så ska det vara både innan de ovanstående situaionerna och när man fortfarande är ung. Ifall det skulle vara i annant fall så är man troligtvis fast tills att man är ”för gammal”, eller iallfall betydligt äldre.

Vi både talar och ses fortfarande, vilket givetvis känns helt underbart då vi fortfarande älskar varandra – troligtvis för alltid, men det känns ändå tomt emellanåt. Dessa två (delvis tre) år är ju inget man enkelt kastar bort. Anneli har ju varit min värld och nästan allt jag känner till, allting jag äger och har, doftar hennes ljuva doft och minnen. Nu ska det ju givetvis ta tid också, vilket det även kommer.

Det även när sånna här saker sker som man ytterligare märker av sina vänner och de är verkligen där för mig, vilket jag uppskattar otroligt mycket. Likaså finns min familj på samma vis. Men trots att både mina kära vänner och familj finns där eller här så känner jag mig ibland tom och att jag ändå går livets väg ensam. Nu känns det förvisso mycket bättre sedan jag fick träffa henne så sent som igår och att det gick så mycket bättre än vad jag hade kunnat tänka mig och att vi kunde föra samtal om allting.

Allting kommer ta ett tag för att få sjunka in och det är en hel del att vänja sig vid, men det kommer garanterat att fixa sig – på ett eller annat sätt, även att jag givetvis är dum och naiv och mer hoppas på det ena.

Varje gång min mobil ger ifrån sig ett ljud så hoppas jag delvis at det är hon som skrivit, även att jag vet att det inte är och jag ser henne överallt. Men jag vet ändå att detta är det bästa för tillfället och at jag gjorde rätt i att göra det jag gjorde – för bådas skull. Och visst gör det fruktansvärt ont, jag håller mig ofta för hjärtat, men det är ju precis det som det ska göra! Skulle det inte göra så skulle ju något vara otroligt fel och ingenting skulle ju vara värt något, att bara låte livet passera.

Jag är jätte osäker på om jag nu fått ner det jag ville ha sagt, eller om jag kanske istället har sagt för mycket, så jag avslutar med orden av Ola Salo, The Ark, sjunger ”I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile..” – Tell me this night is over.