”Precis gjort slut med Anneli. Troligtvis begått mitt största misstag någonsin.
Vi pratade i nästan två timmar och avslutade kärleksfullt och vänligt.
Saknar henne redan något saklöst.” Detta skrev jag för snart sju dygn sedan och det är sant – jag har gjort slut med den underbaraste människan i mitt liv.
Detta är troligtvis den största uppoffring jag gjort i mitt liv, men det är nog ändå värt det. Saken är den att vi nu bor 40 mil ifrån varandra och att distansförhållanden absolut inte är något att ha. Jag är fortfarande otroligt kär i henne och älskar henne över allt annat på denna jord – det är just därför jag valde att göra slut.
Hon kände att hon ville stå på sina egna ben och växa, hon var osäker på hur hon kände och jag vet precis hur smärtsamt det är och jag har själv haft de tankarna. Det som dock fick mig att stå emot att inte göra slut tidigare var det att jag älskar henne så mycket, klarar inte av att såra henne eller se henne ledsen och att jag aldrig vill se mitt liv utan henne. Och skulle jag göra slut så var jag så rädd att jag skulle mista henne för evigt, för en paus tills våra studier och distansen mellan oss var över kanske skulle vara bra.
Dock insåg jag snart att jag inte får vara så självisk. Jag älskar henne så mycket att jag vill rädda henne ifrån dessa tankar och att hon är värd allt i denna värld och att jag skulle göra allt för henne eller för att göra henne lycklig – vilket just nu är att lämna henne och låta henne gå sin egen väg, oavsett om vi någonsin kommer att bli ett par igen eller ej.
Saken är ju även den att jag fortfarande vill att hon ska vara den som jag följer till altaret och som jag håller i handen och som hon får skrika hur mycket som helst på innan och under födeseln av våra barn. Men det är också så att ifall man nu ska vara osäker vid något tillfälle av ens förhållande så ska det vara både innan de ovanstående situaionerna och när man fortfarande är ung. Ifall det skulle vara i annant fall så är man troligtvis fast tills att man är ”för gammal”, eller iallfall betydligt äldre.
Vi både talar och ses fortfarande, vilket givetvis känns helt underbart då vi fortfarande älskar varandra – troligtvis för alltid, men det känns ändå tomt emellanåt. Dessa två (delvis tre) år är ju inget man enkelt kastar bort. Anneli har ju varit min värld och nästan allt jag känner till, allting jag äger och har, doftar hennes ljuva doft och minnen. Nu ska det ju givetvis ta tid också, vilket det även kommer.
Det även när sånna här saker sker som man ytterligare märker av sina vänner och de är verkligen där för mig, vilket jag uppskattar otroligt mycket. Likaså finns min familj på samma vis. Men trots att både mina kära vänner och familj finns där eller här så känner jag mig ibland tom och att jag ändå går livets väg ensam. Nu känns det förvisso mycket bättre sedan jag fick träffa henne så sent som igår och att det gick så mycket bättre än vad jag hade kunnat tänka mig och att vi kunde föra samtal om allting.
Allting kommer ta ett tag för att få sjunka in och det är en hel del att vänja sig vid, men det kommer garanterat att fixa sig – på ett eller annat sätt, även att jag givetvis är dum och naiv och mer hoppas på det ena.
Varje gång min mobil ger ifrån sig ett ljud så hoppas jag delvis at det är hon som skrivit, även att jag vet att det inte är och jag ser henne överallt. Men jag vet ändå att detta är det bästa för tillfället och at jag gjorde rätt i att göra det jag gjorde – för bådas skull. Och visst gör det fruktansvärt ont, jag håller mig ofta för hjärtat, men det är ju precis det som det ska göra! Skulle det inte göra så skulle ju något vara otroligt fel och ingenting skulle ju vara värt något, att bara låte livet passera.
Jag är jätte osäker på om jag nu fått ner det jag ville ha sagt, eller om jag kanske istället har sagt för mycket, så jag avslutar med orden av Ola Salo, The Ark, sjunger ”I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile..” – Tell me this night is over.