Tack, men…

Inga ord skänker mig tröst. Jag förstår all välmening, men inget av det ni säger är vad jag vill höra. Det finns inget jag vill höra. Inte av dem det inte rör. Jag är tacksam, men enkelriktad. Jag har redan mina tankar, mina scenarion och mina mardrömmar. Och dem har jag av ärlighet.

Tack, men det finns ingen tröst. Bara tid.