Självhat.

Jag ser mig rent allmänt som oerhört självsäker. Jag kan ta mig ann det mesta och utföra det mycket väl. Men det kommer ändå perioder i mitt liv där jag känner att jag lika gärna hatar mig själv. Nu är ett sådant tillfälle.

Jag kan inte förmå mig om att ta till mig av det goda. Att leka, prata och umgås med andra. Söker mig till enskildhet och istället krossar mig själv.

Egentligen vill jag inget hellre än att vara med på alla gruppaktiviteter, men jag kan inte komma dit. Jag vill och jag försöker, men hela tiden så är det någonting som motarbetar mig. Något som håller mig tillbaka och som drar i mig. Ett intre mörker, en skugga.

Jag känner mig begränsad, förtryckt, förtryckande. Ja, jag känner mig som ett arsel. Det är för mycket. För mycket som händer, för mycket att tänka på. Jag har ingen energi, trots att jag är rastlös och överenergisk. Att jag skulle kunna bestiga berg, men att jag inte får.

Jag hatar mig själv när jag blir såhär. Jag är verkligen medveten om all skit jag håller på med. Sårar, gör folk besvikna. Jag känner mig inte självsäker. Att det bara får ske på mina villkor – något jag förtrycker. Det får inte ske på det vis och jag jobbar hårt för att motarbeta det.

Att så mycket som jag ändå saknat blir till sanning och att jag då lägger det. Att när jag väl tar mig till, eller att det sker på mina villkor, då är det för sent.

Det blir för seriöst. Det blir för oseriöst. Jag finner inte glädjen. Dock att jag inget hellre vill finna den. Jag vill ha mer. Jag vill veta mer. Jag vill känna mer. Prata mer. Leka mer.

Jag gör inget

Jag taggar mig för att komma igång. Säger ”Ta vara på chansen innan det är försent.” Jag rör på mig, försöker, det går åt helvete och jag ger upp.

Mitt liv är en pjäs och jag är arslet.

2 svar på ”Självhat.”

Kommentarer inaktiverade.