Krönika: Två år sedan min egna student.

Det har gått två år sedan min student och det känns som att jag fortfarande sitter i samma jävla sits som då. Visst har jag fixat mina betyg lite bättre, och mognat en del, vuxit som person och medborgare. Men jag känner mig ändå lite ångestfylld.

Vad gör jag med mitt liv? Jag är ju ännu väldigt ung och har en bra bit fram till ”mina bästa år”, men jag befinner mig ändå i en sits som jag vill ur.

Studenten känns ändå som i förra veckan. Hur ledsen men glad jag var – splittrad. Med en lättnad fick jag gå ut och en tyngd föll. Men samtidigt kände jag mig inte redo för den vida världen. Vilket har resulterat i vart jag befinner mig nu.

  • Sedan jag tog studenten så har jag;
  • Gått två dagar på folkhögskola (bytte till) –
  • Gått på Komvux, men pendlandet gick inte ihop med ekonomin.
  • Varit en slacker och sovit hela dagarna, knackat kod hela nätterna.
  • Startat eget företag – lärt mig en massa CSS och PHP.
  • Jobbat på ICA.
  • Flyttat till Linköping.
  • Jobbat som telefonmäklare (jävla telefonförsäljare).
  • Skrivit mitt första program.
  • Pluggat på komvux.
  • Flyttat tillbaka till Loftahammar.

För två år sedan – på min student, så stod jag och hade stort problem med min slips. Aldrig behövt knyta den själv och jag hade tappat bort min hjälplapp som jag fick på Dressman. Tack vare detta så blev jag givetvis försenad och Jocke och Hanin, som jag skulle gå med till champagnefrukosten fick vänta på mig.
Natten till studenten sov jag hos min kusin David, som idag tar sin student.

För övrigt var min student helt underbar. Trevlig champagnefrukost, i skolan var det frukt- och bär-frukost. Jag hade förvisso ingen bira, men de som hade stod på andra sidan cyckelbanan och drack för att man såklart inte får dricka på skolgården.
En sväng till kyrkan för att lyssna på vacker musik och sång. Fick även höra alla som varit betydligt duktigare än en an. Sedan gick vi ett stort tåg, alla studenter på ett led, tillbaka till skolan. Väl där fick vi lite mat och alkoholfri cider. Efter det att man var mätt och belåten så gick vi upp till vår del av skolan och bara satt där. Våra lärare mötte oss återigen, gav oss våra betyg och gav oss en kram hejdå.

Nu skulle snart längtan och väntan vara över. Men innan den var så fick vi vara med om den värsta väntan någonsin. Det kändes som en evighet att behöva vänta på att få springa ut ur dörrarna på skolan. Ut i den ”fria” världen.

Det är faktiskt en sak som jag saknar oerhört mycket nu på senare år. Något som jag inte tyckte lika bra om under den tid som jag faktiskt utövade det – Skolavslutningarna. Nog var det mysigt att stå och sjunga framför alla föräldrar i Loftahammars kyrka, men det var inte förens jag sakta gick ut ur St. Petri kyrkan i Västervik på min student som jag verkligen uppskattade det. Det var över, det var slut.

Samtidigt som jag skriver detta och känner att jag förvisso saknade min student och för den sakens skull; alla mina tidigare skolavslutningar med allt vad det innebar, så känner jag absolut ingen avund för alla studenter. En tid alla någon gång behöver gå igenom – fatta allvaret, skaffa jobb, flytta. Allt det är sedan länge bakom mig. Visst så pluggar jag fortfarande och jobb är något som jag ibland fortfarande inte känner mig redo för.

Saken är ändå den att jag ändå är påväg någonstans nu – äntligen. Dock två år försent. Jag hade tänkt redan när jag valde Teknikprogrammet (en vecka innan jag började), att jag ville bli civilingenjör. Sedan tillkom suget at gå på Chalmers. Dock är jag inte riktigt där än, men jag är på mycket god väg. Göteborg flyttar jag till efter sommaren och en vacker dag kommer jag ha förändrat världen.