Inre längtan.

Jag minns så väl när min far sade till mig, som barn, att jag inte skulle längta till saker. Sakerna som man längtade efter skulle komma fort nog.

Allt har sin tid och istället för att längta så kunde man gärna se fram mot saker och ting. Man skulle fortfarande ta vara på den tiden man hade just då, just nu.

Detta är något som jag har tagit med mig under hela mitt liv. Sedan den dagen har jag aldrig riktigt längtat till något. Jag kan ha sett fram emot något, så oerhört. Men aldrig längtat.
Av samma anledning så propagerar jag för samma sak idag.

Ta vara på den tiden du lever. Alla upplevelser du kommer att få uppleva kommer att komma. De måste inte vara här idag, imorgon eller nästa vecka. Njut av att det finns tid kvar tills dess.
Oavsett om det handlar om att det ska bli fredag, nästa fest, festival, semester, barn.

Det finns egentligen ingen mening med att längta. Det som du per resultat längtar ifrån, kommer aldrig att komma tillbaka. Inte en enda sekund. Gör det som ska göras idag, imorgon är en ny dag och finns det något gott denna dag så är ju bara det, helt fantastiskt.

Det spännande med detta är även det att jag på den senaste tiden har mött människor som verkligen har uttryckt sig att längta efter X. I all välmening så har jag då, liksom nu, propagerat för att de borde se fram till det istället. Komiskt nog så har en i ren humor börjat retas med mig om att börja längta istället.

Jag sitter nu på bussen, det är -3 grader ute och solen skiner. Jag tänker på vårkvällen jag och mina grabbar hade i Västervik, utanför Henkes fönster, för snart två år sedan. Där satt vi och njöt av solen, värmen, sällskapet och ölen. Det var oerhört trevligt, gött och mysigt.
Jag vill ha en sådan kväll snart igen – och just nu, just precis nu, så får jag hålla mig själv för att inte säga, eller tänka ”Om det bara var ikväll.”

Trevlig helg, gott folk.