Hårt att vara man.

Nu kommer säkert flera av er fnysa eller ge ifrån er ett lätt skratt, men jag anser att jag i mångt och mycket är en man. Må så hända en väldigt ung man, men en man.
En tanke som jag haft som resultat av detta de närmaste åren är att man ses som hård, mentalt stark, tar skit och skyddar sina kära – detta är alltså en självklarhet och ett faktum. Jag ser inget större problem med att vara den som många anförtror sig till och fungera som en stödpelare, snarare att det är smickrande och roligt – dock kanske det ibland går lite långt.

När man är denna person som alltid finns där så får man givetvis många sådana svar, men man kan inte alltid anförtro sig tillbaka, verka svag. Det må ses som en ”macho”-grej och kanske det är, men det är så jag ser det. Ifall jag lättar mitt hjärta, är ledsen, gråter eller dyl, så kanske se sen ser mig som svagare. Vissa ser det kanske lite istället som att de kan anförtro sig till ytterligare pga. detta, men det är nog en minoritet.

Att vara man är helt enkelt hårt. Att inte kunna anförtro sig till andra på samma sätt; Män tröstar inte varandra, eller en pratar om känslor på samma sätt som kvinnor gör. Gråter inte eller visar några känslor alls.
Vem tar hand om den största björnen?

Ofta är det dessa mäns kvinnor, flickvänner, fruar som få stå som deras stödpelare. Men ifall dessa är ute ur bilden så gör det bara jävligt ont att inte ha sig någon att anförtro sig till – det är ju inte som att man alltid har så mycket kvinnliga vänner eller ex att tala med.

Nu säger jag inte att det inte är hårt att vara kvinna, men just när det gäller detta så är kvinnan mer generellt accepterad till att visa känslor, gråta. Man kan ju däremot se mamma-rollen som en precis likadant situation. Inte vill man som barn se sina föräldrar ledsna, de är ju ens hjältar, ens allt.

Jag ser egentligen inte så mycket fel i detta – inget jag vill ändra på, utan bara tankar jag vill få ur mig.

2 svar på ”Hårt att vara man.”

  1. Det är bra skrivet Daniel och jag börjar förstå hur det ligger till. Eller egentligen har jag väl alltid gjort det men inte riktigt velat acceptera att killar inte visar känslor på samma sätt eller ens pratar om dem. Som kvinna, iaf från min sida, tycker jag det känns bättre om killen man öppnar upp sina känslor för kan göra det samma tillbaka. Om jag berättar att jag är ledsen och mår dåligt över något tycker jag den man berättar det för ska kunna göra samma sak tillbaka.

  2. Tack så hemskt mycket!

    Det är mer så att ifall vi blir tillfrågade om hur det är så är det bra, vill inte prata om det. Och vi blir inte spontant ledsna (om kännslorna inte rinner över, då är det kört).

    Jag, däremot gör gärna det mesta för att de i min närhet ska må bra och det är inga som helst problem att öppna upp mitt hjärta, om det skulle behövas.

Kommentarer inaktiverade.