Författare: Daniel Holm

Jag har sedan en tid (par år tror jag faktiskt) trott på Karma. Jag antar att det kom i takt med Ubuntu och My name is Earl. För er som inte sett My name is Earl så är det en medelålders man som under hela sitt liv varit kriminell. En såndär skittjyv som snor små skit och är allmänt idiotisk. När han vinner på lotto så blir han omdelbart påkörd av en bil och läggs in på sjukhus – där får han höra på tv om något som kallas Karma. ”Do good things and good things happend, to bad things and bad things happend”, som han säger. Han börjar tro på det och finner rätt snabbt sin vinstlott som han tappade i krocken. Så fortsätter seriern med att han kryssar av dåliga saker han skrivit upp på en lista. Serien är verkligen en av mina absolut favoriter – den är skit rolig!

Med detta i baktanke och att Ubuntu är också lite som Karma. Man tar del av något fritt och man delar sedan vidare av det fria och så går det runt. Ubuntu är en gigantisk community med massor med folk som lägger ned sin fritid på att utveckla, förbättra och förnya ett fritt operativsystem. Så är det förvisso i hela GNU/Linux-världen (pretty much anyway).

Jag har likaså gjort mycket dumt i mina dagar. Aldrig något i stil med My name is Earl, men ändå lite smådumma saker. En gång klättrade jag upp i en flaggstång och tog en flagga, tex – många år sedan nu. Men det är inte jag syftar på – även att jag kanske borde ge tillbaka de flaggan. När jag gick i lågstadiet så var vi en gång ute i skogen (ha ha – jag vet att jag kommer ifrån skogen, men det är inte skog överallt  😉 med en mycket god väns far. Hela klassen var ute och skogen vi var i, gick deras får i – det var därför vi var där. Hur som helst så hittade jag en glasflaska som jag dumt nog kastade iväg och den gick givetvis sönder. Jag fick några stränga ord, skämdes, men sen var det inte mycket mer med det. Men under min barndom så kunde jag få oerhört dåligt samvete över vad som helst. När jag tex. var riktigt liten så kommer jag ihåg att jag vid ett tillfälle var tvungen att springa lika många gånger åt höger runt en vägg, som jag hade sprungit åt vänster om den. Jag trodde att det andra håller annars skulle bli ledsen.

Den där glasflaskan bet sig på så viss fast i mitt huvud och för ganska exakt ett år sedan så vandrade jag och en annan god vän (det var vi tre som umgicks när vi gick i skolan där) hemåt då jag fick för mig att jag ta mig fan skulle gå och plocka upp det där glaset. Sagt och gjort så kläddrate vi upp för ett berg och gick inåt skogen. Tyvärr så kom jag ju inte exakt ihåg vart jag hade kastat glaset – det var ju säkert 12-14 år sedan. Men när jag var på väg att ge upp så hittade jag en annan glasbit. Det var en flaskhals till en champagne-/vinflaska som bara låg där helt ensam på en sten. Jag tog nöjt med den och gick hem.

Något liknande hände i lördags när jag var ute med Roxy (hunden), efter att jag och Anneli hade kommit hem ifrån Henke. Jag gick förbi en skola i Västervik där det finns en stenmur runt om. Någon eller några hade slagit/slitit loss massor av stenar ur muren och slängt ner dem över hela gångbanan. Jag var först påväg förbi (jag skulle egentligen åt ett annat håll), men jag kom och tänka på det; ”Fan, så många gånger som någon annan säkert fått plocka upp efter mig eller mina vänner efter att vi hållt på med små fasoner och bus, jag kan gått ge tillbaka”. Sagt och gjort – jag plockade upp varenda sten på gångbanan och la fint upp dem på muren igen och gick sen nöjt hem.

Men saken är också den att jag inte tror att Karma nödhändelsevis är något övernaturligt. Jag tror mer att Karma kan vara något som sitter i ens egna huvud. Har man gjort något dumt så sitter det i bakhuvudet och man klantar sig och gör sig illa. Har man däremot inte gjort något dumt så finns det ingen i bakhuvet (haha, det lät kul) och man kan lugnt kliva över vilken hög tröskel som helst.