Livet svänger. Ibland känner jag bara för att ge upp, känner mig döende. Men rätt som det är så är jag på topp igen. Som oftast handlar det bittra numera om att jag är trött. Håller igång dagarna i ända och jobbar och sliter. Sover få timmar och jobbar resten.
När man väl blir ledig så har jag suget att göra så mycket, fast så lite. Jag vill vara för mig själv, men inte ensam. Jag vill ut och fota, se mig omkring, men stanna hemma och sitta ner. Jag vill sitta framför datorn och nörda, men inte behöva läsa eller skriva.
Ingen början inget slut.
Generellt sett så tycker jag alltid att en motgång är en utmaning. Något som finns för att ta sig över, utvecklas och växa. Men som när jag blir trött på vis som idag så finner jag helt enkelt inte orken att motstå eller att bekämpa. Nej, då gör jag givetvis det ända rätta -i dubbel bermärkning – jag sover. Jag hade flera timmar innan dagens pass och kände mig bara nere. Trött och ingen ork.
Då huset i princip är tomt så tog jag min tupplur på ett liggunderlag som varit med länge. Tillsammans med en kudde så somnade jag där på golvet så sött och vaknade med energin att ta mig ann världen.
Snart får jag återgå till Göteborg och min älskade. Trots att jag trivs bra här under solskenet och att ingen konkret boende väntar i Göteborg, så är det utan tvekan dit som mitt hjärta ljuder.
Min duva väntar.