Jag minns ett samtal med min mormor. Jag passerade Wavrinskys plats med henne i telefonen. Det var torsdag, jag ringde alltid torsdagar. Mormor berättade om förr. Om mörkret, om ljuset från fotogenlamporna under de kalla vintermornarna. På väg att mjölka korna. Jag frågade henne om olycka
och depression, vilket var en del av det samtalsämne vi hade för det aktuella samtalet: ”Fanns det då, mormor; var man deprimerad?” Min mormors svar var mer eller mindre nej; ”Inte som idag.” Inte som märktes.
Nu behöver jag göra min första reservation: det är klart att det skulle lika gärna ha funnits en lika stor proportion människor då som nu som var deprimerade, men kanske inte i den form som det talas om idag. Människor levde tätt intill varandra, i viss misär eller i annat fall under
betydligt sämre villkor än idag, men de var intedeprimerade.
Min mormor berättade vid ett annat tillfälle hur hennes far efter middagen brukade säg till henne och systrarna: ”Sjung för mig, flickor”, och tog sig en lur till deras vackra sång. Det var en annan tids lycka. En enkel sådan. Mormors far var arrenderande bonde och hade inte mycket till val än att försörja familjen bäst han kunde på det som fanns att försörja dem på. Det var inte det bästa, men det fanns inte mycket till val. Han skulle nog inte tagits för att vara deprimerad då. Idag finns depression som en välfärdssjukdom – något som genomsyrar samhället (Johannisson, 2012). Något som är socialt. Kan det vara på grund av alla våra (val)möjligheter?
Johannisson (2012) problematiserar dagens depression i sin artikel En depressiv samtid genom att beskriva den som ett modernt och aktuellt problem, men att just ”depression” är en ”dimridå över det egentliga problemet” (Johannisson, 2012, s. 96). Nu kommer min andra reservation, som jag hämtat ur Johannisson: depression är inte bara en social sjukdom, utan det finns otvivelaktigt ”en stor grupp individer, vilkas depressioner hör hemma i rent biomedicinska mekanismer” (Ibid.). Alltså mer biologisk depression.
Jag talar här om den rent sociala depressionen. Det är en samtida känsla baserad på samhällets krav och känslan av otillräcklighet som föder dagens ökande depression (Ibid.). Nu beskriver även Johannisson hur det inte finns någon uppenbar relation mellan välfärd och upplevt välbefinnande, men låt oss ändå leka med tanken att det är ett välfärdsproblem, med tanke på att många av oss nästan garanterat vet minst en som går på antidepressiva. Vad kan det bero på? Jag vill mena på att det bygger på det som Engdahl (2009) diskuterar kring som den
”stora människan.” Jag vill dock börja genom att använda mig av ett annat begrepp som används av Engdahl: autenticitetens tidsålder. Denna tidsålder, alltså idag, det moderna samhället, kännetecknas av individualism (Engdahl, 2009, s. 129).[1] En individualism som i sin tur bygger på ett självförverkligande (A.a., s. 136). Idag, i vårt moderna samhälle, så är vi våra jobb. Det är vår identitet. Vare sig det är barista, läkare, lärare eller elektriker så uppfylls mer eller mindre hela sin identitet och person i det yrke man har. Detta leder till ett särskilt djup i valet av yrke då det kommer att vara
din framtid. Även om du numera jobbar för att leva och inte lever för att jobba så är det av stor vikt dessa val av yrke. Yrkesroll. I kombination av alla de möjligheter som vi har idag som leder fram till en mängd olika yrken på en mängd olika nivåer, så finns det hur många val och möjligheter som
helst. Engdahl beskriver det som ”[f]ör att uppfattas som meningsfullt måste arbetet i dag på ett eller annat sätt vara självförverkligande. Vikten av ett arbete som man kan uttrycka sig självt genom betonas.” (A.a., s. 145).
Är vi alla kanske den evigt unga (puer aeternus) som är på ständig jakt, ständigt på väg till nästa projekt, aldrig nöjda och aldrig ansvariga för våra egna handlingar (A.a., s. 155 & 160). Är det detta som gör att vi blir deprimerade? När valet väl är gjort och du har ett jobb och därmed ett yrke som är dig själv i sin förlängning så finns det en risk med att alltid vara sitt jobb. I denna tidsålder som handlar om självförverkligande
och det genom val av rätt jobb så sätter Engdahl huvudet på spiken när hon deklarerar hur ett misslyckande av sitt självförverkligande leder till att vi känner, just det, sorg (A.a., s. 158). ”Den deprimerade är helt enkelt inte socialt responsiv nog”, fortsätter Engdahl, vilket går hand i hand med Asplunds (1987) diskurs om utbrändhet.
Asplund diskuterar kring hur yrken är en social interaktion, samt hur det har skett en explosionsartad utveckling angående yrken och funktioner i det moderna samhället (Asplund, 1987, s. 140). Med tiden kom yrken som annars var en del av hemmet att bli en den av det offentliga och i längden har människor funnit hur det är deras kall att hjälpa människor. Kanske i form av att bli lärare eller någonting inom vården (A.a., s. 140 & 141). Asplund fortsätter med att förklara hur just social interaktion verkar alstra social interaktion och hur efterfrågan också tenderar att vara större än tillgången (A.a., s. 141). Och det är just här som utbrändhet blir till ett problem. Som du säkert förstår så gör jag här en direkt koppling mellan depression och utbrändhet. Att de båda är en social åkomma, något som smärtar personen på ett såväl psykiskt som fysiskt plan. De är densamma. Eller som Asplund förklarar det: ”utbränningen är en process i och en produkt av den sociala interaktionen” och härleder i sin tur till Christina Maslach som anger tre kännetecken hos utbrändhet: ”a) emotionell utmattning, b) depersonalisation och c) nedsatt prestationsförmåga” (A.a., s. 143). Hör, det låter väldigt likt WHO:s definition av depression, vilket Johannisson utgår från i sin artikel (Johannisson, 2012; WHO). Asplund fortsätter i sin tur genom att förklara hur den utbrände inte längre ser människor som individer, utan som ting (Asplund, 1987, s. 147). Att de är en funktion av yrket, vilket egentligen kan ses som ett nödvändigt ont för en lönecheck. Den utbrände har förlorat sin sociala interaktion, eller som Asplund storslaget klargör dess översättning: ”Utbränning uppstår när den sociala responsiviteten bortfaller, vänds till sin motsats och blir till asocial responslöshet.”
(A.a., s. 150).
Jag vill koppla ann denna utbrändhet till ”jaget” och ”miget” (= ”Självet”), vilket Engdahl (2009) diskuterar i längd, med grunden från Goffman: Tänk dig en scen (A.a., s. 51). På denna scen så spelar du en roll – du är on-stage. När tillställningen är över så tar du steget åt sidan – backstage. Backstage måste du göra dig till ett objekt för dig själv (A.a., s. 157). Självet. Du måste ta detta steg bakåt och lämna din roll för att kunna analysera dig själv, dina handlingar, utvecklas, men också i synnerhet att andas. Gör du inte detta – lämnar rollen – så kommer du en dag att ramla av scenen.
En internetsökning av depression ger en mängd resultat och själv fann jag ett rätt bra alternativ: Megan Fox, skådespelare. Tydligen blev hon deprimerad över sitt utseende, vad Expressen härbkallar för ”skönhetsdepression”, eller snarare rädslan av att ”hennes framgång bara berodde på hennes skönhet” (Andersson, 2009). I vidare sökning och intervjuer så har Fox förklarat hur hennes kropp inte längre är hennes – det är alla andras – förutom det yttersta som finns kvar bakom hennes bikini. Asplund skriver hur utbrändhet till viss del sker utanför individen och att det är när gensvaret
upphör som också emotionaliteten upphör (Asplund, 1987, s. 150).
I fallet Fox så skulle man kunna säga hur hennes depression berodde på att hon inte längre fick gensvar på sin framgång att agera, utan endast till hennes skönhet, och resultatet blev för henne en upphörd emotionalitet.
Hochschild (2012) diskuterar agerande, som återfinns på två nivåer: yt- och djupagerande. Det förstnämnda är när du som person ställer upp ett leende som inte har någon relation till dina djupare emotioner (Hochschild, 2012, s. 36 & 37). Det sistnämnda är snarare det motsatta där du tar dina egna emotioner och nyttjar dem i ditt rollutförande (A.a., s. 36 & 38). I fallet Fox så skulle jag säga att ingen av hennes agerande, enligt hennes egna uttryck, spelar någon roll alls. Hon behöver inte agera, ha någon typ av social responsivitet alls, utan bara kan stå där – asocial responslöshet.
Redan Aristoteles talade om hur människan eventuellt hade för många val, för att återgå till detta. Det är nödvändigtvis inte en fördel alla gånger. Vad ska man utbilda sig till; va ska man jobba som; relation och barn; stad att bo i; men kanske i den extrema synnerhet: vad vill jag egentligen göra
med min tid och mina pengar? Vi måste göra de rätta valen för att tillskansa oss rätt roll. Rätt yrke. Rätt personlighet och självförverkligande. Väljer vi fel och inte kan spela rollen så förlorar vi vår sociala interaktion och blir responslösa som en kall vägg. Deprimerade och utbrända. Det min mormor talade om var en tid där alla dessa val inte fanns. Du hade fortfarande fler roller, men det var kanske en mer djuptagerad roll. Utbrändhet, social depression, fanns inte på samma sätt som idag för att det självförverkligande yrket fanns inte. Och utan att kunna misslyckas så blev du inte heller asocialt ansvarslös – en individ utan social interaktion. Inte utbränd.
”Inte som idag.”
1: Engdahl härleder diskussionen till att flera epoker varit mer eller mindre individualistisk och att det bör urskiljas, genom att ta upp sociologen Mikael Carleheden, som en ”kult av människan”, framför ”kult för individen” (Ibid.).
Referenser
Asplund, J. (1987). Det sociala livets elementära former.
Göteborg: Korpen
Englund, E. (2009). Konsten att vara sig själv.
Malmö: Liber
Andersson, C. V. (2009). Megan Fox led av skönhetsdepression, Expressen, 9 juni.
Hochschild, A. R. (2012). The managed heart. Tredje utgåvan.
Los Angeles: University of California Press
Johannisson, K. (2012). En depressiv samtid. Axess nr. 4, 96-97.
World Health Organization (WHO), Depression, hämtat 2014-10-29 från:
http://www.who.int/topics/depression/en/
Kunskap ska delas