Kvinna med makt är en kvinna med makt

Jag läser för tillfället boken Makt (Börjesson & Rhen, 2009) och minuter mellan jag i media läser att Annie Lööf ska bli mamma, och undrar varför det är en intressant nyhet så läser jag i Makt att ”en kvinna med makt behandlas i media alltid som just en kvinna med makt” (s. 35).

Så passande.

Och uselt.

Hur ofta läser man hur en man blivit, eller ska bli, pappa? Löfven? Reinfeldt? Aldrig. De är män och det är osynligt. Det är nästan garanterat att de har en kvinna bakom sig, i skymundan.

Men när en kvinna har makt, en framstående central position – som en etablerat politiker i ett etablerat parti – så måste hon tydliggöras som kvinna. Alltså att hon är en kvinna, vilket visas genom att hon ska bli mamma.

Tidigare har vi kunnat läsa om hur nya ministrar skuttar ur taxin, eller hur Kinberg Batra skulle dela nakenbilder under sin personkampanj. Det skulle aldrig stå om en man.

Nej, att något av detta ens kommer upp som något i media är för att de är kvinnor och att det minsann ska presenteras. För att de har makt. Kvinna med makt. De måste dras ner på jorden, verkar det som.

”En man i media behandlas som en normal företeelse”.

Om abort.

Det är på intet sätt oproblematiskt angående abort, samtidigt som det är allt annat än svårt. Vi börjat med det enkla i det.

Mänskliga rättigheter, integritet; alltså rätten över sin egna kropp. Det är helt enkelt upp till var och en, i fallet abort är det ju givetvis en kvinna, att ta beslut som går ut över sin egna kropp.
Det finns alltså ingen tvivel om att ingen kan tvinga en kvinna till varken abort eller förbjuda henne till att göra en abort.

Det svåra tillkommer ju dock i samma sak om den mänskliga kroppen och rätt till sin egna kropp och ingen annans: fostrets kropp.

När, eller var, startar denna rätt till sin egna kropp? Är det när man föds? Eller när man har en identitet? En viss ålder, kanske? Som det att man inte är myndig fören man är 18. Ingen sex innan 15. Som förälder har man ett ägandeskap över sina barn – i lagens vida mening, men etiskt, humanistiskt; vart ligger då gränsen? Bör inte den sociala normen och det juridiska ligga i synk?

Är abort mord? Måste man inte existera, leva, ha fötts, innan man är en människa som kan bli ”mördad”? Mord sker av en annan människa, men är ett ofött foster ännu en människa?

När startar livet? Exakt då en spermie nått in i ägget; Eller när det väl växer i livmodern; när fostret har ett hjärtslag; eller när det föds?

Medicinskt död är man, i Sverige, vid hjärndödhet – hur kan vi relatera det till en foster och en relativt oaktiv hjärna (sociologisk utsikt).

Min åsikt är att det otvivelaktigt är upp vill kvinnan själv att välja angående abort, och det är ingen annan som ska komma och lägga sin egna värdering på ett val att utföra en abort. Snarare är min åsikt tvärtom, att det är av mycket högre värde att vara försiktig i skapandet av en annan människa.

Men då kommer vi också till ett etiskt dilemma angående den som skall utföra abort: ska hen kunna tvingas? Har den rätt att vägra?

Vi har en bra lagstiftning i Sverige, skulle jag säga. Vi har rätten till abort, man kan inte bli tvingad att utföra en abort (om jag inte missat något), men att det finns en viss restriktion för när ett foster blivit lite för stort och det ha närmat sitt ”liv”. För ett foster är ju trots allt ingenting, egentligen, innan det har fötts och det har socialiserats och skaffat sig en identitet. Det är ett tomt ark, ett rent kanvas. En potentiell människa. Men ännu ”endast” en djurisk varelse. Allt däromkring är ju människors egna värderingar som läggs över, och att vi lever i ett samhälle som ibland är väldigt nära etiska kriser. Ge en penna ett namn och du kommer hålla den mer kär än dina andra pennor.

Att vi humaniserar saker betyder inte att de är människor (humans).

Men framförallt är det viktigt att sätta vissa gränser med abort för att det inte ska exploateras och på något vis ersätta preventivmedel. Det tar ändå skada på kroppen.

Så, summa summarum; människor har rätt över sin egen kropp, samt till sina egna handlingar, förutsatt att det inte går ut över ett annat liv. Men när startar livet? När det andas luft.

Viktigt med backup och säkerhet.

Jag sätter ett väldigt stort värde på mina filer; på min data. Jag har drygt (om jag inte minns fel) ~40k bilder från de senaste tio åren. Från dagar, tider, händelser som aldrig kommer igen. Texter jag skrivit, filmer jag filmat, sånger jag sjungit. Massor. Därtill kommer denna hemsidan, min kod, alla projekt av diverse slag. Jag har helt enkelt mycket som jag inte vill förlora.

En gång gjorde jag det – eller nästan; jag lyckades återställa mer eller mindre allt – och det var hemskt. Jag grät nästan. Det var 2007.

Idag, just nu, sitter jag och fixar med ytterligare en säkerhetsbackup. Det är som att jag blivit beroende, fixerad av att ha backup! Att jag tar backup på backup på backup. Detta är lösningen jag har idag:

På min laptop ligger det som är viktigast i form av arbete: dokument och kod. Lite bilder och lite video- och musik-projekt. Allt ligger i mitt egna, privata moln. Det molnen kör en backup till en annan server, tillsammans med alla hemsidor. Backup av detta görs också till en separat, extern disk. Detta plus att lokala kopior av samtliga filer ligger på ytterligare en disk. Allt är krypterat. Totalt ligger mina filer på fem (5) olika platser lite varstans.

Då tänker jag ibland det, att tänk om jag en dag skulle tappa minnet? Så jag skulle glömma mina lösenord (jag har sju (7) olika säkerhetsnivåer av lösenord). Då är jag liksom körd. Eller om jag skulle gå bort så har ingen tillgång till mina filer ändå.

Det med just kryptering leder mig in på en extra tanke om ifall man skulle bli bestulen: Jag såg en föreläsning om en ”hackare” vars dator en gång blev stulen. Han lyckades få tillbaka den då han lyckades få åtkomst till den, minns inte exakt hur. Tesen han drev var iallafall balansen av att inte kryptera/säkra datorn nog, och lyckas få tillbaka sin dator, eller att kryptera/säkra datorn och aldrig få se den igen.

Det är en fin balansgång, men jag kör huvudsakligen att jag inte lär få se sakerna igen. Min laptop kräver tre lösenord för att start upp, så den lär inte kunna användas, till exempel. Därför är det ytterligare av vikt att inte låta sina kära filer ligga endast på ens aktuella dator. Mina leksaker ”ringer” dessutom hem när de får möjlighet, vilket ökar chanserna att visst få tillbaka dem.

Jag läste dessutom häromdagen hur det är av största värde att ha tre kopior av allt. En som man ”kör”, en backup som ständigt körs, och en långsiktig sådan som man lägger undan någonstans – inte på samma plats som den första backupen.

Ett tips till även er, alltså: gör backup. Saker går sönder eller försvinner på olika sätt. En vän till mig tappade sin mobil och glaset sprack. Ingen åtkomst till telefonen då touchen försvann, liksom filerna. Nu lyckades jag troligen rädda dem ändå, men det var inte lätt. Nu gör hon backup av alla sina bilder till sitt moln.

Problemet är ju även det, iallafall med viss typ av backup, att ifall något dumt görs av en själv, som att ta bort en fil som man inte tänkt ta bort, eller att ett virus letar sig in, är att backup ofta tar med de ändringarna. Så då vill man ha en historisk backup med ändringar som man kan återgå till om man så vill. Så att man ändå får tillbaka den filen som man förlorade sådär klantigt.

Jag minns när jag var barn och spelade NHL 99 något oerhört. Som jag spelade det… Körde med Toronto Maple Leafs och vann varenda match lätt, med brutalt höga poäng, minns jag. Hur som helst, jag vet inte vad jag gjorde men jag råkade ta bort den sparningen. Allt försvann, och det kan göra ont än ida. Skämt åsido. Det gör ont att förlora filer, vilket i sig är spännande. Jag kan ju känna mig stressad över hur jag måste säkra mina filer. Just att jag lägger tid på backup gör att jag vill ta mer backup. När ska det liksom sluta? Jag får lämna det digitala livet bakom mig och förlita mig på penna och papper; och negativ. Men då måste jag köra allt brandsäkert och köpa en massa lådor, och då måste jag… och då måste jag…

Ja, ni fattar ;)

När senast romantik?

När stannade du senast upp och verkligen såg när din älskade vandrade iväg, medan du i en dörröppning eller i ett fönster såg på; rädd för att missa en enda sekund av att beundra denna underbara varelse?

Eller att du själv var den vandrande skönheten som i sista sekund insåg hur du inte kunde gå miste om att se din älskade igen, för när, när, skulle nästa gång vara? Rädslan för aldrig mer.

Denna djupa passion och kärlek till en annan människa.

Det är det vackraste, renaste och ett av det mest naturliga vi har i denna värld av sociala konstruktioner.

Ta vara på det.

En befläckad musikalisk själ.

Magnus Uggla sjunger i Balladen om 70-talets största rockband att ”sån’ musik görs inte ida’ och kommer aldrig mer.”

Nej. Eller?

Sommaren 2012 fann jag Led Zeppelin. Jag vet, det är kanske sent, men spelar det någon roll? Jag åkte traktor på mitt sommarjobb som fastighetsskötare och lyssnade på en rockkanal i mina radioförsedda hörselskydd. Sommaren efter fann jag på riktigt Thin Lizzy (Eller var det samma sommar?).

Oavsett så är det musik för mig som knappast görs mer idag. Jag har några vänner som släppte ny EP härom dagen; Sleeping Haze. I den hör jag influenser av Led Zeppelin, Foo Fighters, Pink Floyd, Red Hot Chili Peper, m.fl. Det är onekligen fantastiskt. På många sätt; i många dimensioner. Fantastisk musik kan fortfarande göras.

Men. Led Zeppelin, och musik som deras – just för att det är deras – kommer aldrig igen. Det kan få mig att sörja. Att känna tårar när Stairway kommer igång att jag måste byta låt.

Det var D’yer Mak’er som tog mig iväg till en annan värld. Iallafall för Led Zeppelin. Sedan kom Going to California. Black dog, Babe I’m gonna leave you, Rock and Roll, Hey hey (what can I do)

När det kommer till Thin Lizzy som var det när jag kom hem efter en fantastisk sommarkväll med utgång tillsammans med min dåvarande flickvän och våra gemensamma vänner, som jag inte hade lust att sova. Jag tog på hörlurarna, lade mig i sängen och satt igång Thin Lizzy. Wild one. Det var låten som verkligen tog mig med på en resa. Innan hade jag alltid älskat Dancing in the moonlight, men inte lyssnat på så mycket mer. Men Wild one; Borderline! Got to give it up.

Jag har alltid varit så väldigt beroende av djupet, det seriöst och passionen i musiken jag lyssnar på. På lyriken, men också i den verklighet som musiken representerar, skildrar och kontrasterar.

Det duger helt enkelt inte med vilken musik som helst. Musik ger mig så mycket känslor. Säger orden jag inte kan säga själv, för jag inte vet hur. Eller att musiken helt enkelt är känslor i en dimension jag inte annars känner. Det blir fysiskt. Hjärtat slår hårdare. Mungiporna rör sig. Jag kan känna att det är så vacker så att jag får gåshud, eller gråter.

På samma sätt gör det ont i mig när jag hör musik som  inte faller mig i smaken. Det kan istället göra ont. På riktigt. Dåliga texter, avsaknaden av realism, av känslor och passion.

Då stänger jag av.

Men det är givetvis, helt subjektivt. Så är det ALLTID med musik.

Jag lyssnar alltid på musik. Och lyssnar jag inte så sjunger jag. När jag diskar så sjunger jag alltid.

Musiken jag själv spelar är sällan i dur. Den är djup. Mitt ex tyckte sällan om det då det påverkade henne så starkt att jag alltid spelade och sjöng så dystra sånger. Dels berodde det just på djupet och passionen i texten och musiken – och dels på att de var enklare att spela än typ D’yer Mak’er.

Jag är jävligt kräsen, helt enkelt. Jag är en befläckad musikalisk själ.

Kan du

Kan du ta till dig mina ord?

Så som jag skriver dem nu?

Skulle du förstå?

Eller skulle du i förhast förkasta?

Ord är mer romantiska i text. I sång. Långt bort från en själv. När de talas i egen hög person blir de klyschor och oseriöst.

Eller är det bara jag? Är det likadant nu?

Howto: Connect Bluetooth devices to Raspberry Pi

Here’s how to connect your Bluetooth devices to your Raspberry Pi. You need a Pi, a Bluetooth dongle and a way to connect to your Pi.

Connect dongle and check if it is recognized:
$ lsusb

Refresh DBus and reboot.
$ update-rc.d -f dbus defaults
$ sudo reboot

Then install all the needed packages.
$ sudo apt-get install bluetooth bluez-utils blueman

Turn on the device you wish to connect and set it to pairing, then start the scanning process to get the MAC address of the device:
$ hctitool dev

Now, you need to have your user account added to the ”bluetooth” group. For this example I use the default ”pi” user:
$ sudo usermod -a -G bluetooth pi

Now it is time to connect (while device still in pairing):
$ bluez-simple-agent hci0 60:C5:47:14:F0:A3

Make sure to set it as trusted:
$ bluez-test-device trusted 60:C5:47:14:F0:A3 yes

Finally connect:
$ bluez-test-input connect 60:C5:47:14:F0:A3

I had difficulties connecting to my Apple Bluetooth Keyboard since it’s on the actually device one has to enter the PIN code, so instead I used Blueman over SSH, which you can get help with here: Howto: X over SSH

After that I ran blueman-manager and paired a device by setup, using a random PIN, and entering it on my keyboard, and pressing Enter. Done.

Särskrivning.

En sak = ett ord. Torde vara enkelt, inte sant? Nyfrissad, inte ny frissad; tvärsäker, inte tvär säker; jättemycket, inte jätte mycket; morgonkaffet, inte morgon kaffet.

Det senare minns jag en vän dramatisera genom att föreställa sig hur någon sa godmorgon till själva kaffet.

Är det så farligt, kan jag tänka i samma mening som jag något arrogant kritiserar felet. Såvida man gör sig förstådd så är det väl ingen fara i att skriva fel?

Nej, kan jag då tänka. Så farligt är det inte. Felet ligger i hur det inte går att generalisera att det antingen inte gör något eller visst gör något. Man måste utgå från varje enskild fall. I det enskilda, isolerade fallet må det inte göra något när någon skriver film mys, men i det stora hela så indikerar det snarare ett djupare problem. Ett problem med grunden i språkförståelsen.

Är det kanske för influerat at engelskan, som nästintill alltid särskrivning sina ord, även om det är en sak? Det är fortfarande samma problem här då, vilket är den grundläggande förståelsen för svenskan.

Det jag menar är att det kanske inte gör så mycket i en del olika, enskilda små fall, men att det visar ett problem när det finns utrymme för missförstånd, med problem.

Kassa apparat. Röd hårig sjuk sköterska.

Detta leder förvisso även in på att komman skulle brukas i vidare utsträckning.

Skulle jag gå igenom mina gamla texter så skulle jag garanterat hittat flertalet särskrivningar. I somras när jag gick igenom gamla backups så hade jag flera mappar och filer som hette ”Internet skämt”, ”Linux tips” och liknande. Minns inte exakt hur, men det gick upp ett ljus för mig och jag önskar att någon sagt till mig tidigare.

Problemet breddar sig ytterligare när vi idag skriver så mycket med hjälp av ordböckerna i våra smarta telefoner, vilka i mångt och mycket saknar den intelligensen att ha överseende med våra dubbelord. Att vi dela inte sparar de korrekta orden, och att ordboken inte alltid innehåller det korrekta blir en förstärkning av det inkorrekta beteendet av ord. Lathet och strukturer.

Avslutningsvis en underhållande lista med dubbelord Poppappan gillar :
http://poppappan.blogspot.se/2011/09/dubbelord-som-jag-gillar.html?m=1

Själen

Jag tror inte på själen – iallafall inte i den vardagliga meningen om dess odödlighet och vandring, tillika reinkarnation.

Dock gillar jag själen som idé. Att själen är det som inte är din kropp. Din hjärna – du, är synapser i din hjärna. Kemiska reaktioner med olika ämnen. Dopamin – det viktigaste hormonet. Om något så är det dessa synapser och reaktioner som är du, men som inte direkt är din kropp. Det är ju du. Din mentala sida. Inte den fysiska. Krasst talat. Hjärnan innehåller, är, dig: din identitet, din karaktär.

Det är här själen är. Ens själsfrände är hen som passar din karaktär och som är kompatibel med din identitet.

Men den vandrar inte längre – själen – än fragment, minnen, hos dem du berört innan ditt liv är slut. Därefter är själen, liksom kroppen din, död och inte längre någonting som var du.

”We don’t have bodies; we are bodies.

– Apparently from Christopher Hitchens.