Nyligen skrev jag ett inlägg om abort, och efter att den nya ledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch Thor, uttalat sig om huruvida vårdpersonal ska få vägra att utföra en abort, så blossar givetvis ämnet upp igen.
Busch Thor har blivit kritiserad för detta uttalande, med all rätt. Det är kontroverisellt, och det är viktigt med all typ av politisk debatt. Det är lätt att tänka hur denna åsikt har en kristen grund, och svaren från just vårdpersonal har blivit ett, något komiskt, svar: vägrar att vårda kristna. Personligen älskar jag detta svaret. Det har humor och ett ställningstagande. Inte bara att ifall man nu ska tro på gud så kan man väl be bort sina plågor, utan att det just ligger i den kristna värderingen kring aborter. Inte skall man ”spilla sin säd”; abort är mord för livet har redan börjat, osv.
Dock har detta flera dimensioner. Dels är vi idag våra jobb. Varenda en av oss vill vara oss själva i vårt yrke. Från konstnärer till just vårdpersonal. Det finns en mentalitet. Vi strävar efter att ha jobb som vi finner oss i – det är en modern typ av identifikation i vårt samhälle. Du är vad du gör (på jobbet).
Detta inkluderar även innehållet av detta, att du inte alls är ditt jobb, att du istället är ett företags/myndighets/förvaltnings/organisations/[vad som helst]s ansikte utåt.
Att du är ditt jobb ger en personlighet. Motsatsen är att ett jobb ger en personlighet. Ett sätt du skall vara. Du känner säkert igen hur du biter ihop för att föregå som professionell när du utför ditt jobb. I kassan på butiken kunde jag gärna inte låta min ilska i mitt privatliv gå ut över mina kunder; eller ens när den jävligaste av kunder skrek mig i ansiktet bör jag förlora min – eller?
Ska man behöva ta all skit som helst i ett jobb? Nej, du är en människa. Har du rätt att säga emot vilka arbetsuppgifter som helst för att du är en människa? Nej; vill du inte göra något vitalt så får du byta jobb. Här ligger detta ämnet. Du som vårdpersonal är där i uppgift för att vara utbildad i området och följa de lagar och föreskrifter som existerar för att ge ut den vård som i Sverige är etablerad. Detta inkluderar alltså abort som en form av vårdslig rättighet och det får du följa. Vill du inte det så gör du inte ditt jobb. Då får du antingen ge dig, eller sluta.
Samma sak gäller den debatt som blossade upp inför riksdagsvalet 2014 där brevbärare vägrade att dela ut SD:s politiska litteratur. Dessa brevbärare skulle jag mena har hjärtat på rätt ställe, vad avser motstånd mot rasism, men det är fel medel. Som brevbärare ska du dela ut post, inte delge din politiska åsikt – även om den i detta fall även kan anses som etisk, ideologisk och värdegrundande. Det finns andra medel än det.
Det jag vill komma fram till, och som är det centrala i vårdpersonals kritik mot Busch Thor är att vi får inte ges utrymme för att vara så selektiva – framför allt inte i yrkespositioner som är så påss fundamentala för vårt samhälle, och som människor av alla klasser, bakgrunder, kön, åstiker, osv., förlitar sig på. Du som vårdpersonal kan inte vara selektiv i vilka arbetsuppgifter du vill utföra; du som brevbärare kan inte vara selektiv i vilka brev/innehåll du ska dela ut. Det håller bara inte. Tänk om brevbärare skulle sluta ge ut brev för Moderaterna för att de inte gillar dem; eller Socialdemokraterna för att de inte gillar dem. Eller läkare som inte vill liva upp någon för att hen anser att hen själv inte velat bli upplivad.
För att dock återkoppla till att du är ditt jobb, eller snarare du som människa i ditt jobb, så innebär det att du inte ska behöva ta vilken skit som helst från en kund, från en patient, eller vad som helst, utan de ska även behandla dig om människa och respektfullt. Du får ge uttryck för dina känslor, för att du är en människa och du har dem. Men du ska fan göra dina arbetsuppgifter oavsett vem kunden, patienten eller vad det nu är, är.
Kunskap ska delas